Hjärnan stormar nära döden

Olyckan inträffade en sen eftermiddag i oktober 1986. Trä- och metallslöjdsläraren Martin Wentzel cyklade hem från jobbet med vinden i ryggen när ett par strålkastare plötsligt dök upp bakom en krök. En mötande bil kom i full fart på fel sida av vägen. Det blev frontalkrock. Martin Wentzel slungades högt upp i luften och landade bakom bilen.

– Det första jag upplevde var att jag blev viktlös och svävade i ett varmt och mjukt ljushav, säger han.

Det fanns ingen smärta och ingen rädsla. Allt var upplyst av villkorslös kärlek. Efter en stund hörde han röster och skymtade bilar, träd och människor något tiotal meter under sig. En ung man låg på marken.

– När mina ljusstrålar träffade honom kände jag plötsligt att det är ju jag som ligger där!

Martin Wentzel berättar att han redan som ung var något av en sökare, men att nära döden-upplevelsen öppnade hans sinne för möjligheten att döden bara är en passage in i något som fortsätter.

– Det var absolut inte som en dröm. Det var verklighet, mer verkligt än vårt samtal här och nu, säger han.

Den känslan delar han med andra som haft en nära döden-upplevelse. Hans Zingmark, över­läkare i intern- och lungmedicin vid Hallands sjukhus i Halmstad, har djupintervjuat människor som haft svårförklarliga upplevelser i samband med ett hjärtstopp.

– Min tolkning är att de hamnar i ett tillstånd de uppfattar som icke-fysiskt, säger han.

Även om varje patient har en unik berättelse finns vissa återkommande drag, som att lämna sin kropp, att möta avlidna släktingar och att på nytt erfara hela sitt liv. Andra vanliga teman är att befinna sig bortom tid och rum, färdas genom en tunnel och möta behagliga känslor och ljusfenomen.

Nära döden-upplevelser kan uppstå vid många livshotande tillstånd. De flesta syste­matiska studierna gäller dock människor som befunnit sig på ett sjukhus när hjärtat slutat slå. Av dem som överlever ett plötsligt hjärtstopp kan mellan 10 och 20 procent senare berätta om nära döden-upplevelser, enligt en stor studie från Nederländerna.

I Sverige överlever varje år cirka 900 sjukhuspatienter ett plötsligt hjärtstopp tack vare hjärt-lungräddning. Baserat på den nederländska statistiken tyder det alltså på att minst 90 av dem kan ha haft en klassisk nära döden-upplevelse.

Hans Zingmark blev fascinerad av ämnet i samband med att han påbörjade sin specialist­tjänstgöring för tio år sedan och träffade patienter med berättelser om säregna upplevelser. En av dem var en 93-årig kvinna som efter ett hjärtstopp sa att hon färdats i en tunnel av ljus, och att hon var otroligt besviken över att ha blivit återupplivad.

– Hon sa att hon hade tappat all rädsla för döden, säger Hans Zingmark.

Som ämne för ett mindre forskningsprojekt inom sin specialisttjänstgöring valde han att fördjupa sig i nära döden-upplevelser. Hans Zingmark träffade trettio patienter som tillfrisknat efter ett hjärtstopp. Fem av dem berättade om nära döden-upplevelser. Fyra personer kunde han träffa för en djupintervju tio veckor senare. Den femte – den 93-åriga kvinnan som varit så besviken över att bli återupplivad – föll bort eftersom hon avled efter några dagar.

En övergripande slutsats är att kontakten med ”den andra sidan” direkt påverkade över­levarnas världsbild. Det framgår av en rapport som Hans Zingmark och en forskarkollega publi­cerade förra året. En av intervjupersonerna med det påhittade namnet Bertil, en 57-åring anställd inom rättsväsendet, beskriver hur han plötsligt fick ett nytt perspektiv på existensen:

”Jag har levt hela mitt liv med tron att döden är något skrämmande, och är ett slut och att allt upphör att existera. Så är det inte … och det är mycket omvälvande.”

Hans Zingmark berättar att hans egen bild av tillvaron har förändrats på ett liknande sätt, men mer gradvis. Utan att verkligen ha funderat över saken utgick han under sin uppväxt och genom läkarutbildningen från att livet tar slut när hjärnan slutar fungera. Numera har han en annan uppfattning.

– För mig är det mer logiskt att medvetandet inte är fysiskt, säger han.

Här går en skiljelinje mellan olika sätt att tolka nära döden-upplevelser. Å ena sidan finns de som i likhet med Hans Zingmark hävdar att medvetandet kan existera oberoende av den fysiska kroppen. Med den utgångspunkten är det relativt lätt att föreställa sig en fortsättning efter döden.

Detta perspektiv – ibland kallat parapsyko­logiskt – går på tvärs mot det fysikalistiska. För en fysikalist är det självklart att koppla nära döden-upplevelser till elektriska och kemiska processer i huvudet. Om medvetandet är fast förankrat i neurobiologin blir det svårare att se hur det skulle vara möjligt att uppleva något alls när hjärnan har slocknat.

Så vad säger forskningen?

Hans Zingmark hänvisar till ett försök där kirurger opererade in en så kallad defibrillator hos patienter med hjärtflimmer. I samband med operationen testade de att stoppa patientens hjärta, för att sedan dra i gång det igen med defibrillatorn. Samtidigt mätte de aktiviteten i hjärnbarken via sexton EEG-elektroder utanpå patientens huvud.

Efter hjärtstoppet dröjde det i genomsnitt bara 11 sekunder innan hjärnvågorna försvann och ersattes av horisontella streck, enligt en forskarrapport från 1998.

– Så när man inducerar ett hjärtstopp så tystnar hjärnan. Jag har personligen svårt att gå runt det, säger Hans Zingmark.

Senare forskning har dock visat att det kan finnas elektrisk aktivitet i en hjärna långt efter att hjärtat stannat. Det framgår bland annat av en studie publicerad i fjol, som innefattar 567 människor som drabbades av hjärtstopp under en sjukhusvistelse.

Ett annat argument för att medvetandet kan fungera utan hjärnan är enligt Hans Zingmark att en nära döden-upplevelse ibland går vansinnigt snabbt. En tidig lördagsmorgon 2016 var han själv med och återupplivade Anders, en 74-årig tidigare företagsledare. Anders hjärta stod stilla i en minut och fyrtio sekunder. Efteråt hade han en stark känsla av att ha levt sitt liv en gång till. Upplevelsen började med att han satt på en trehjuling och mötte sina föräldrar. Scenen var glädjefylld och han mindes vilka kläder de hade på sig. Sedan följde ett helt liv av människor, händelser och platser ända fram till att han låg på en brits efter hjärtstoppet och mötte Hans Zingmarks blick.

– Han sa att ”om du tar den största och snab­baste datorn i världen så skulle den vara lång­sam i jämförelse”. Det här är något jag inte får ihop, säger Hans Zingmark.

Han tror helt enkelt inte att den mänskliga hjärnan har kapacitet att processa detaljerade upplevelser av ett helt liv på en minut och fyrtio sekunder. Alltså måste medvetandet på något sätt vara oberoende av kroppen, enligt Hans Zingmark.

Jimo Borjigin, professor i neurologi vid University of Michigan, USA, har en annan syn på saken. Hon understryker att ingen vet om en hjärna under extrema omständigheter kan få intryck av att den har återupplevt ett liv på en minut och fyrtio sekunder.

– Det finns inga belägg för att det skulle vara omöjligt, säger hon.

Jimo Borjigin kom in i forskningen om döden från ett oväntat håll. Från början studerade hon dygnsrytmens neurobiologi. Hon ville bland annat ta reda på hur det kommer sig att en stroke kan rubba den normala dygnsrytmen. Under en serie djurförsök för tio år sedan dog några av hennes råttor oväntat, samtidigt som hon mätte halterna av vissa signalämnen i delar av hjärnbarken. I flera fall sköt mätvärdena i höjden.

Under den första minuten av syrebrist blev halten av noradrenalin – ett signalämne som bland annat ökar vakenhet och uppmärksamhet – hela 30 gånger högre än normalt. Och halten av dopamin blev 12 gånger högre. Dopaminsystemet är inblandat i vakenhet, glädje och mängder av andra mentala tillstånd, och påverkas av droger som kokain och amfetamin.

Mätningarna visade också att halten av serotonin ökade mer än 20-faldigt i synbarken under de första två minuterna av syrebrist. Serotonin påverkar flera olika kemiska mottagare, bland annat en sort som också reagerar på LSD, meskalin och psykedeliska svampar.

– Jag tänkte, ”hm, undrar om frisättningen av serotonin på något vis framkallar en hallucination hos det döende djuret”, säger Jimo Borjigin.

Hon antog att andra forskare redan hade kartlagt den döende hjärnans extrema kemi. Döden är ju något som ingen slipper undan. Därför tänkte hon sig att processen borde vara väl utforskad. Hon började rota i den vetenskapliga litteraturen och insåg snabbt att kartan har stora vita fläckar.

Berättelser om nära döden-upplevelser har funnits sedan urminnes tider. Den äldsta medicinska beskrivningen av fenomenet handlar om en apotekare från Paris som på 1740-talet drabbades av svår feber. Mannen behandlades med upprepade åderlåtningar. Vid ett tillfälle svimmade han och blev okontaktbar. Läkaren Pierre-Jean du Monchaux skrev att apotekaren såg ett så rent och extremt ljus att han trodde sig vara i himlen. ”Bokstavligen: i de välsignades rike. Han mindes denna känsla mycket väl och påstod att han aldrig i hela sitt liv hade haft en mer angenäm stund.”

I slutet av 1800-talet samlade den schweiziske bergsklättraren och geologen Albert Heim berättelser från andra klättrare som överlevt livshotande fallskador i Alperna. Han noterade att många sett hela sitt liv utspela sig på nytt, hört vacker musik och sett en ”superbt blå himmel innehållande rosaskimrande moln”.

Bland pionjärerna när det gäller att studera dödsögonblicket med direkta mätningar finns den amerikanske läkaren Duncan MacDougall. I början av 1900-talet gjorde han en serie experiment för att väga människans själ. I sitt laboratorium placerade han en sjuksäng ovanpå en känslig balansvåg. Hans första försöksperson var en äldre man med långt gången tuberkulos. I en vetenskaplig rapport publicerad i maj 1907 berättar Duncan MacDougall att mannens vikt minskade med drygt 21 gram när han dog. ”Är detta själens substans? Hur ska vi annars förklara det?”, skrev läkaren.

Han vägde ytterligare fyra döende män och en kvinna på samma sätt. Flertalet gick ner i vikt, enligt Duncan MacDougall, men med dagens krav på vetenskaplig metodik är experimenten värdelösa.

Länge gick det trögt för forskningen om vad som händer vid dödsögonblicket. En viss förändring började på 1960-talet i samband med att fler lärde sig mun-mot-mun-andning och andra former av hjärt-lungräddning. Berättelser från en växande skara av överlevare bidrog till ett förnyat intresse.

År 1975 publicerade den amerikanske läkaren Raymond Moody boken Life after life (på svenska: I dödens gränsland) baserad på intervjuer med människor som överlevt ett plötsligt hjärtstopp. Den blev en internationell bästsäljare och gjorde nära döden-upplevelser till ett känt begrepp. Men Raymond Moody lämnade inga avtryck i forskningen om mätbara förändringar i den döende hjärnan.

Det gjorde däremot den amerikanske intensivvårdsläkaren Lakhmir Chawla. Under sin tid på ett sjukhus i Washington D.C. hade han en patient som avled medan elektroder avläste aktiviteten i den främre delen av hans hjärna. Efter att hjärtat slutat slå dalade aktiviteten – för att sedan stiga på nytt till ett sista crescendo.

Lakhmir Chawla och hans medarbetare beskrev sammanlagt sju liknande fall i en vetenskaplig artikel år 2009. Studien blev omdiskuterad och ledde till spekulationer om ett direkt samband mellan hjärnans elektriska avskedsfyrverkeri och utvidgade medvetandetillstånd i dödens närhet. Samtidigt fick den kritik.

Lakhmir Chawla och hans medarbetare gjorde sina mätningar med en apparat avsedd att mäta djupet av en narkos på en enkel skala. Om de i stället använt EEG skulle de ha fått en betydligt bättre bild av hjärnans elektriska aktivitet.

Jimo Borjigin vid University of Michigan i USA leder en forskargrupp som har lyckats göra just den typen av mätningar på människor under dödsförloppet. De analyserade EEG-signaler från fyra patienter i koma medan de avled, till följd av att läkare i samråd med anhöriga bestämt sig för att avsluta en livsuppehållande behandling med respirator.

Två av patienterna uppvisade en kraftig ökning av gammavågor, enligt en forskarrapport som Jimo Borjigin och hennes medarbetare publicerade förra året. Gammavågor är hjärnvågor med en frekvens på mellan 30 och 100 svängningar per sekund.

Hos en patient, en 24-årig kvinna med en medfödd hjärtsjukdom, var vågorna kraftiga i en del av hjärnbarken i gränstrakten mellan tinning- och hjässloberna. Det har länge varit känt att elektrisk stimulering av det området kan orsaka en känsla av att sväva ut ur sin kropp.

Kvinnan hade också starka elektriska sväng­ningar i en del av hjärnbarken långt bak i huvudet som är kopplad till medvetna upplevelser, enligt en modell av medvetandet som kallas integrated information theory. Samordnad aktivitet i olika delar av kvinnans hjärna pågick under flera minuter efter att hon gett upp andan och hjärtat slutat slå.

– Om hon hade överlevt tror jag att hon kunde ha berättat om detaljerade subjektiva upplevelser snarlika andra berättelser om nära döden-upplevelser, säger Jimo Borjigin.

Det är så klart en spekulation eftersom kvinnan dog. Ingen vet om hon tog sig över till ”den andra sidan” eftersom det inte finns några klara belägg för att medvetande kan bli kvar när all hjärnaktivitet är borta.

Den svenske Nobelpristagaren Arvid Carlsson, som fick medicinpriset 2000 för sin forskning om dopamin,  roade sig med att spekulera om saken. Hans utgångspunkt var att upplevelsen av både tid och rum uppstår i hjärnan. Dessutom tänkte han sig att tidsupplevelsen kräver mer samverkan mellan nervceller än vad upplevelsen av rummet gör, och att tidsupplevelsen därför är mer sårbar rent biologiskt. Om det stämmer är det möjligt att en tilltagande syrebrist i hjärnan suddar ut tiden först.

– När tiden är borta kan man inte oroa sig. Oron förutsätter ett upplevande av tid. Så det blir frid. Friden är frihet från oro. Och den verkliga totala friden är förenad med en oförmåga att uppleva tiden. Jag är ganska nöjd med denna tanke. Jag är inte ett dugg rädd för döden, sa Arvid Carlsson när jag intervjuade honom år 2017 – året innan han själv gick ur tiden.

Han menade att livets sista ögonblick skulle kunna vara ett sorts salighet, ett tillstånd helt utan tid.

– Och vad är det? Det är ju evigheten. Eller hur? Det kan ju vara så att medan vi är på väg ut, så att säga, just då upplever vi en evighet. Och då upp­lever vi ju det i evighet, sa Arvid Carlsson.

Men han underströk att resonemanget ligger bortom de frågor som naturvetenskapen i sin nuvarande form kan besvara. Läkaren Hans Zingmark håller med om att mycket är okänt.

– Vi vet verkligen inte allt. Vi vet inte hur medvetandet uppstår, eller ens vad det är för något, säger han.

Ändå har han lärt sig mycket av sina samtal med människor som haft nära döden-upplevelser, inte minst när det gäller att bemöta deras upplevelser. Han menar att läkare och andra inom vården måste bli mycket bättre på att förstå och bekräfta vad de har varit med om.

– Annars blir det som att komma hem från Italien och få höra att Italien inte finns, säger han.

Nyligen var han i Danmark och träffade för första gången en grupp människor som pratade med varandra om sina nära döden-upplevelser. Tilliten i samtalen gjorde starkt intryck. Hans Zingmark hoppas att det i framtiden blir rutin inom vården att hänvisa människor med nära döden-upplevelser till liknande grupper.

Martin Wentzel skulle gärna ha velat ingå i en sådan grupp. Länge drog han sig för att berätta om sina upplevelser av att ha lämnat sin kropp och den vanliga världen i samband med att han blev påkörd av en bil för närmare fyrtio år sedan.

– Jag var rädd för att folk skulle tycka att jag var knasig eller tokig, säger han.

Han berättar att det tagit honom lång tid att tolka sina nära döden-upplevelser och förstå hur de hänger samman med det vanliga livet här och nu.

– Det arbetet pågår fortfarande, säger han.