Skogsdata blir slagträ i miljödebatten

Det gnisslar om Haidi Anderssons måttband. Hon rullar ut det över blåbärsriset, på behörigt avstånd från en myrstack och genom ett par ankelhöga granplantor tills det är nästan helt utsträckt. Med snabba fingrar matar hon in siffrorna i en datasamlare som påminner om en miniräknare, bara långt mer avancerad. Ytterligare ett par knapptryck senare har hand­datorn räknat ut att just den här ytan utanför Ucklum i Bohuslän består av 55 procent tall, 41 procent gran och 4 procent lövträd.

Alldeles strax är det dags att vandra vidare till nästa provyta, men först återstår att registrera vedsvampar och myrstackar och att mäta in de sista träden. Det vimlar av myror och väderappen säger att det är 25 grader varmt. Haidi Andersson och hennes kollegor Marie Gunnarsson och Ola Olofsson har sett det mesta vid det här laget. Nästa dag kan det lika gärna vara tre plusgrader och regn. Mellan april och september reser de runt i hela Sverige för att inventera skog. De börjar söderut och rör sig sedan successivt norrut. Ibland be­höver de hyra båt eller helikopter för att ta sig ut till provytorna.

– Man måste tycka om att resa, annars går det inte. Jag gillar att få upptäcka platser som jag annars aldrig hade kommit till. Ibland när vi ramlar in på hotell efter en lång arbetsdag kan det trilla ut en snigel, en död älgfluga och allt möjligt på golvet. Man tycker ju synd om dem som ska städa, säger Marie Gunnarsson.

I mer än hundra år har Riksskogstaxeringen inventerat de svenska skogarna i syfte att beskriva utvecklingen över tid. Arbetet leds av Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och mängden data saknar motstycke i världen. Inte minst eftersom tidsserierna är så långa. Varje år mäts till exempel 120 000 träd och stubbar in från olika delar av landet. Informationen används av såväl forskare som av myndigheter, organisationer och näringsliv. Uppgifterna ligger till grund för politiska beslut och stiftandet av nya lagar. I dag är Riksskogstaxeringens data också viktiga för klimatrapportering och bevakning av biologisk mångfald. Medarbetarna har även hjälpt andra länder att bygga upp sina egna skogstaxeringar.

Allt började med ett skriande behov av råvara. Efter att den svenska skogsindustrin expanderat kraftigt i början av 1900-talet fanns det farhågor om att skogen inte skulle räcka till. Skogsindustrin efterlyste därför bättre uppskattningar av skogens virkesförråd och tillväxt. När Riksskogstaxeringen startade 1923 använde fältarbetarna pappers­blanketter. I mitten av 1960-talet började man stansa hålkort som sedan lästes in av en datamaskin. Från 1980-talet och framåt är det miniräknarliknande datasamlare som gäller. Varje år utförs fältarbetet av 16 taxeringslag, varav ett är ett kontrollag som gör stickprovskontroller för att säkerställa att det blivit rätt.

– Det här är min sjunde säsong. Det är inte så mycket, några har hållit på i 30 år. Längre tillbaka i tiden var det här ett yrke där man hade egna skogsmarker och jobbade hemma på vintern och sedan åkte iväg och taxerade på sommaren, säger Haidi Andersson.

I dag har många av fältarbetarna studerat biologi eller utbildat sig till jägmästare eller skogs­mästare. En del är studenter. Själv har hon ett förflutet från lantbruksskola och pluggade biologi en gång i tiden innan hon insåg att det ”var dötråkigt” och sökte sig till restaurangbranschen i stället. Hon har arbetat på vinslott i Skåne och jobbat för kockar som Tareq Taylor. Men så ärvde Haidi Andersson en släktgård av sin farbror och bestämde sig för att ta en kandidatexamen i hållbart skogsbruk vid Linnéuniversitetet.

– Virkesköpare ville jag inte bli. Helst ville jag jobba utomhus, men det finns så få utomhusjobb i dag. Det här passar mig perfekt, säger hon.

Just den här skogen är 109 år gammal. När alla data är på plats har det blivit dags att vandra vidare till nästa provyta. Klustret av prov-ytor utgör tillsammans en så kallad permanent trakt, som inventeras vart femte år. På så sätt går det att följa utvecklingen över tid. Haidi Andersson tar täten utrustad med karta och gps genom den kuperade terrängen. Det dröjer inte länge förrän hon försvinner ur sikte.

– Haidi är suverän på att ta sig fram överallt. Hon är som en bergsget, och snabb! säger Marie Gunnarsson, som har en bakgrund som biolog och gör sin andra säsong som fältassistent.

Kollegan Ola Olofsson har arbetat inom industrin och är nybörjaren i gänget. Han gör sin andra arbetsdag i dag.

– Det svåraste är att få ordning på all teknik. Att bedöma trädskador och hur betade träden är kan också vara svårt så här i början, säger Ola Olofsson.

Att mäta träd kan tyckas ganska simpelt. I själva verket tar det lång tid att lära sig hantverket. Samtidigt finns det få frågor som är så laddade och konfliktfyllda som skogen och det gör att efter­frågan på data är större än någonsin. En utmaning är att skogen ska räcka till så mycket. Skogsnäringen vill att trädråvaran ska ersätta fossila bränslen och material, som exempelvis engångsplast. Miljörörelsen menar i stället att det är bättre att låta skogen stå kvar – då kan träden binda koldioxid från atmosfären och gynna biologisk mångfald.

Cornelia Roberge är programchef för Riksskogs­taxeringen. Hon hjälper regelbundet forskare, myndigheter och organisationer att navigera i materialet.

– Det är oerhört viktigt att vi tar fram de här mätvärdena. Just nu är det väldigt polariserat kring skogen och det behövs faktabaserade underlag till debatten. Jag tror inte att våra siffror kan lösa konflikten, men med objektiv information går det att analysera konsekvenser av både det ena och det andra, säger Cornelia Roberge.

Att olika aktörer inte är överens i skogsfrågan märks tydligt, menar hon. Konflikten gör att hon och hennes kollegor får skicka underlag och svara på frågor i större utsträckning än någonsin. Hon berättar att hon har hjälpt såväl bransch­organisationen Skogsindustrierna som Världsnaturfonden, WWF, med underlag till rapporter. Tidigare samma dag har hon fått en förfrågan från Miljömålsberedningen och hon bidrar regel­bundet med data till myndighetsrapporter av olika slag. Generaldirektörerna för Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har båda berättat att de fått en lavinartad ökning av antalet regeringsuppdrag som rör skog, och de vänder sig bland annat till Riksskogstaxeringen när de behöver uppgifter till sina utredningar.

Ibland riktas också kritik mot Riksskogs­taxeringen. EU:s nya monitorlagstifning kräver till exempel årliga uppföljningar, men de perma­nenta ytorna följs bara upp vart femte år.

– Det är förstås en kostnadsfråga. En del önskar också att vi ska bedriva skogsövervakning och skydda skog från avverkning, men jag jobbar på ett universitet som har i uppdrag att ta fram statistik och fortlöpande miljöanalysdata. Det är något annat än att vakta skog, säger Cornelia Roberge.

Göran Ståhl är professor i skogsinventering vid SLU. Han arbetade som chef för Riksskogstaxeringen fram till och med 2008 och upplever precis som Cornelia Roberge att taxeringsdata kommit allt mer i centrum för skogsdebatten på senare år.

– Det är bra att så olika grupper refererar till samma faktabas. Det betyder att det finns ett förtroende, och annars vore ju tjänsten meningslös. Den ska användas för både dialog och beslutsfattande, säger Göran Ståhl.

En särskilt stor utmaning för Riksskogs­taxeringen är att tillhandahålla tillräckliga data för att modellera biologisk mångfald. Det var frågor som lyftes redan under hans tid som chef.

– Det finns fler än 60 000 arter i Sverige. Idealiskt skulle man följa utvecklingen för allihop utifrån hårda fakta, men det går inte. Riks­skogs­taxeringen har utökat övervakningen på senare år, men det kommer alltid att ske ett visst ifrågasättande eftersom somliga efterfrågar detaljkunskap, säger Göran Ståhl.

Inte ens forskarna är överens om hur skogen ska skötas på bästa sätt, särskilt inte när det gäller hur skogen kan göra bäst klimatnytta. Däremot upplever Göran Ståhl att samsynen kring skogsskötseln av produktionsskogar är bredare.

Stig-Olof Holm håller inte med. Han är lektor i ekologi vid Umeå universitet, och konstaterar att en del forskare är positiva till trakthyggesbruket, som varit det dominerande sättet att bruka skog i Sverige sedan 1950-talet. Förenklat innebär det att skogen slutavverkas vid en viss ålder, varpå skogsägaren planterar nya träd i ett cykliskt förlopp. Själv ställer sig Stig-Olof Holm tveksam till det traditionella sättet att bruka skog och förordar mer selektiv avverkning före totalavverkning, dels för att öka kolinlagringen men också för att behålla mer av den biologiska mångfalden i skogen.

– Avverkningen i Sverige har ökat kraftigt. Om skogsavverkningen minskade till 2015 års nivåer skulle vi få ner koldioxidutsläppen så mycket att det skulle klara riksdagens klimatmål om netto noll utsläpp år 2045, säger Stig-Olof Holm.

Tillbaka i Ucklum är fältarbetarna framme vid nästa provyta. Den visar sig ligga insprängd mellan en sjö, en skogsväg och en bergvägg. Under en liten gran lokaliseras en metallstolpe som markerar ytans mittpunkt. Marie Gunnarsson drar vinstlotten och får stå kvar på den flacka delen med en lasermätare medan Haidi Andersson och Ola Olofsson klättrar upp för branten och börjar identifiera alla träd på ytan. Näst på tur står buskar och blåbärsris.

– Vi letar också älgbajs, men för att det ska räknas måste det vara minst 20 bluppar! säger Haidi Andersson.

Förutom permanenta trakter inventeras även tillfälliga ytor som skiljer sig från år till år, för att göra urvalet mer representativt. Det manuella arbetet som fältarbetarna utför kompletteras också med datapunkter från flygfoton. Varje år släpper Riksskogstaxeringen en rapport som pekar ut trender i den officiella statistiken. Årets rapport baseras på fältinventeringar mellan 2019 och 2023, och visar att ökningen av virkes­förrådet har avtagit och att renlaven har minskat, sam­tidigt som blåbärsrisets utbredning fortsätter att vara stabilt. De senaste två åren har tall också gått om gran som Sveriges vanligaste trädslag, sett till volym.

Ola Olofsson mäter trädens diameter med hjälp av en klave, ett slags skjutmått som används för att följa hur träden växer. Mätningen utförs alltid i brösthöjd, 1,30 meter från marken. Alla inmätta träd duttas med en röd prick och skjutmåttet är lätt rödfläckigt från den tjocka spritpennan.

När det blir dags för en kort lunch i lingonriset plockar alla fram var sin smörgås. Haidi Andersson har tröttnat på mackor vid det här laget och dukar i stället upp en mattermos med risgrynsgröt, russin och apelsin. Banan kan hon inte heller äta längre efter alla dagar i fält.

När de beger sig av mot ytterligare en provyta slås vi av hur lätt de hade kunnat passera som vandrare. De är iklädda friluftskläder och all utrustning är nerpackad i tunga ryggsäckar. En kompass är monterad på ett stativ och påminner om en vandringsstav. De avslöjas bara av sina orangefärgade reflexvästar.

– Ibland träffar vi folk som undrar om vi har vandrat länge. Det är lite kul. När vi klev av Kosterfärjan hörde vi hur några sa: ”Oj, där kommer vandrare, de ska nog vara borta länge”, säger Marie Gunnarsson.

Haidi Andersson instämmer och berättar att de inte har något emot att folk gissar på vandring. De är gärna så osynliga som möjligt när de jobbar.

– Vi informerar aldrig markägare om att vi är på väg. Vi vill inte påverka skogsbruket på något sätt, utan vi ska bara spegla vad som händer i skogarna. Det ska inte synas att vi varit på plats heller, men den som tittar noga kan se röda prickar på de träd som vi har mätt in. En del markägare vet om att det finns en yta hos dem och tycker att det är jättekul, men oftast har de ingen aning, säger Haidi Andersson.

Från att ha varit till nytta främst för skogs­industrin har Riksskogstaxeringens data­insamling fått en alltmer vetenskaplig prägel. Flera forskare har använt tidsserierna för mer djupgående studier. Emma Kritzberg är professor i akvatisk ekologi vid Lunds universitet och har intresserat sig för så kallad brunifiering. Bruna sjöar är den van­ligaste sjötypen på jorden, och särskilt på norra halvklotet blir sjöarna brunare i rask takt när löst organiskt material från omgivande marker följer med ner i sjön. Hon liknar processen vid att koka te – när du häller vatten på tepåsen färgas vattnet brunt. En del bruna sjöar används som dricks­vatten­täkter och blir successivt allt svårare och dyrare att rena. Fisk som är beroende av synen för att lokalisera sina byten missgynnas och människor tenderar att välja andra sjöar som badsjöar. Men varför blir vattnet brunare?

Emma Kritzberg hänvisade länge till att markerna återhämtade sig från 1970- och 1980-talets försurning. Det stämmer fortfarande, men så fick hon tips om att leta data hos Riksskogstaxeringen. Plötsligt fick hon tillgång till nya pusselbitar som bidrog till en delvis annan bild.

– Det är lätt att tänka i för korta tidsperspektiv – jag är själv skyldig till det. Hos Riksskogstaxeringen är de första datapunkterna från 1920-talet och det är slående hur markanvändningen förändrats sedan dess. Nu så här i efterhand känns det självklart, säger Emma Kritzberg.

Hon siktade särskilt in sig på Lyckebyån som rinner genom Småland och Blekinge. Före förra sekelskiftet var täckningen av gran i den här delen av landet 15 procent. I dag är täckningen hela 75 procent.

– Vi kan inte förklara de långsiktiga trenderna för vattenfärg utan att ta med granvolymen. Det här blev den första publikationen som ger riktigt starkt stöd för att markanvändning är en viktig faktor bakom brunifiering. Studien hade inte gått att göra utan Riksskogstaxeringen, säger Emma Kritzberg.

Erik Valinger är professor emeritus i skogsskötsel vid SLU och han har bland annat undersökt storm- och snöskador på skog. Träd som växer på skyddade platser tenderar att bli långa och smala, medan träd i utsatta områden blir korta och tjocka. Utifrån taxeringsdata identifierade han och hans kollega Jonas Fridman det grövsta trädet på varje permanent provyta, som inventeras vart femte år. Tanken var att utvärdera om provträdet kunde användas för att förutse riskområden.

– Det visade sig att de här träden fungerade lite som klimatstationer. De enskilda träden kunde faktiskt användas som en mätare för risken för storm- och snöskador, säger Erik Valinger.

Norra Sverige drabbas främst av snöskador och södra Sverige av vindskador. Däremellan uppstår kombinationsskador. Forskarna identifierade särskilt några områden med extra hög skaderisk, som exempelvis kust- och fjälltrakterna samt området från Dalarna upp till Jämtland. De pekade också ut det område på sydsvenska höglandet som senare drabbades hårt av stormen Gudrun.

– Vi publicerade redan 1999, sex år innan Gudrun, men det är inte alltid så lätt att nå ut med forskning till skogsbruket, säger Erik Valinger.

Han tycker att Riksskogstaxeringens data är väldigt bra i vissa stycken, men hade personligen önskat större ytor för att utnyttja mer av trädens omgivning och därigenom bättre kunna modellera den här typen av skador.

Cornelia Roberge  konstaterar att större ytor hade varit ännu dyrare att inventera. Inte minst eftersom arbetet i hög grad är så manuellt.

– Men vi undersöker möjligheterna att jobba mer med fjärr­analys, artificiell intelligens och maskininlärning. Det är mycket som händer på alla plan just nu, säger Cornelia Roberge.

I Ucklumsskogarna börjar vi bli klara för i dag, men har stött på patrull. Efter att ha vandrat upp för en brant kulle möts vi oväntat av ett kalhygge. Av den tidigare provytan återstår bara stubbarna och några enstaka träd som vajar osäkert i vinden. Fältarbetarna letar efter metallstången som markerar ytans mitt under en rotvälta och försöker samtidigt akta sig för eventuella huggormar som kan gömma sig i riset. Det blir snabbt brännande hett i värmen.

Till slut får de se sig besegrade och tvingas banka ner en ny markör med hjälp av gps-koordinaterna.

– Det här händer sällan, men det händer. Det finns nog inte två ytor som ser likadana ut, säger Haidi Andersson.

Hon pekar ännu en gång på vikten av att jobba diskret för att beskriva verkligheten så bra som möjligt. Om markägare vet var det finns provytor kan de låta den insikten påverka hur skogen sköts.

– Jag vet att det finns en yta hemma där jag jagar. Jag har inte själv jobbat där, men av ren nyfikenhet har jag kollat efter den när jag varit ute. Utan koordinater är det jättesvårt att hitta den i terrängen. Det är precis som det ska vara, säger Haidi Andersson.