Möt forskarna som söker efter utomjordisk intelligens

När Matías Suazo flyttade från Chile för att doktorera i astronomi vid Uppsala universitet visste han att det projekt han gav sig in i var udda. Det han inte visste var att han skulle vara nästan ensam, även bland astronomer.

– Jag presenterade mitt arbete på en konferens i USA, och jag fick inga frågor. De fattade helt enkelt inte, säger han.

Före sommaren disputerade han och är nu den första i Sverige som blivit doktor inom Seti (search for extraterrestrial intelligence), sökandet efter utomjordiska civilisationer. I sitt projekt har han letat igenom arkivdata från rymdteleskop och letat  efter något som kan se ut som en artificiell megastruktur som har konstruerats runt en stjärna – en Dysonsfär.

Det är lätt att förstå att projektet fångar människors fantasi. Han söker efter utomjordiska civilisationer i Vintergatan! Och han har hittat något!

Men vad är det då han har sett?

– Vi har hittat sju källor till strålning i medel-infrarött som inte enkelt kan förklaras som standardkällor, säger Matías Suazo.

Formulerat på det sättet låter det kanske mindre dramatiskt. För att förstå vad det är han har tittat efter behöver vi fundera på vilka tecken på utomjordiska konstruktioner som alls går att se. Inte ens ett byggnadsverk som helt eller delvis omsluter en stjärna vore stort nog för att synas på en teleskopbild och identifieras utifrån dess utseende. I stället är tanken att en sådan struktur fångar energi från stjärnan som används till olika ändamål. Sedan återstår restvärme, som forskare kan leta efter i form av infrarött ljus.

Att söka efter Dysonsfärer är relativt lätt och billigt med nuvarande teknik, och vi vet också att om de existerar måste de följa termodynamikens lagar och avge infraröd restvärme. En eventuell Dysonsfär borde också ha lång livslängd, vilket ökar sannolikheten att den finns samtidigt som vi letar efter den.

Det gäller bara att se till att inte förväxla en potentiell Dysonsfär med någon form av naturligt fenomen som råkar se ungefär likadant ut. Unga stjärnor är till exempel ofta omgivna av stoft, som hettas upp och avger värmestrålning på ett liknande sätt som förväntas av en Dysonsfär som fångar in stjärnans strålning. På liknande sätt kan det se ut kring åldrade stjärnor som har kastat av sig sina yttre lager, eller vissa typer av dubbelstjärnor.

Matías Suazo började med en jättekatalog av stjärnor i Vintergatan. Sedan använde han bland annat maskininlärningsalgoritmer för att sortera bland dem. Ur ett urval av stjärnor med ett överskott av infraröd strålning rensades steg för steg från kända typer av stjärnor bort. Till slut har han själv tittat på bilder av de stjärnor som återstår, för att se om det finns något tekniskt problem som gett avtryck i teleskopens mätdata. Efter den här processen har han sju kandidater kvar, som presenteras i en av artiklarna som hans avhandling bygger på.

Resultatet har väckt uppmärksamhet, både i forskarvärlden och utanför, redan innan det blivit publicerat i en vetenskaplig tidskrift. Andra astronomer började genast intressera sig för kandidaterna.

– Några hävdar att tre av dem är kompatibla med en typ av egendomlig galax som kallas Hot dog, säger Matías Suazo.

Det lustiga namnet står för hot dust obscured galaxy, och syftar på en sorts aktiv galax med mycket damm som hettas upp av strålning från galaxkärnan. Om det stämmer befinner sig de här kandidaterna alltså inte alls i Vintergatan, utan är i själva verket andra galaxer mycket längre bort. Det gäller alltså att kolla och dubbelkolla, och sista ordet är inte sagt ännu.

Matías Suazos handledare, universitetslektorn Erik Zackrisson, tror att alla kandidaterna kommer att falla bort vid närmare granskning. Han är inte heller bortom att själv driva lite med själva projektet som andra ibland ser som väldigt spekulativt.

– Jag tror inte för ett ögonblick att det är Dyson­sfärer. Men nu när vi har startat den här dumheten får vi fullfölja den, säger han och ser ganska nöjd ut.

Erik Zackrisson har sysslat med Seti som en del av sin forskning i ett antal år. Han handledde en student på grundnivå som gjorde den första experimentella Seti-studien i Sverige 2013. Efter det har han gjort flera liknande saker.

Att söka efter utomjordingar har ibland be­traktats som lite konstigt. Tidigare kunde Erik Zackrisson bli starkt ifrågasatt när han tog upp idéer om Seti. Han berättar att en chef en gång skrek åt honom att det inte var vetenskap. Det är också riskabel forskning. Ingenting har hittats under de 60 år som sökandet har pågått och det är stor risk att bara hitta skräp.

Sökandet efter tecken på utomjordiska civili­sa­tioner började på allvar med Project Ozma 1960, som drevs av astronomen Frank Drake. Projektet gick ut på att söka efter radiosignaler från de närbelägna stjärnorna Tau Ceti och Epsilon Eridani. Sedan dess har de flesta Seti-projekt handlat om att söka efter utomjordingar som medvetet försöker kommunicera med oss genom radio eller ljussignaler. Först på senare år har det blivit möjligt att spana efter passiva tecken i form av Dysonsfärer.

Framstegen verkar blygsamma, men drar ändå till sig nytt intresse. Olika forskare lockas av olika anledningar.

– För mig personligen var det delvis just att det var subversivt. Men det spelar inte någon roll nu längre, det var bara viktigt för att få igång arbetet, säger Erik Zackrisson.

Fältet är inte heller lika ifrågasatt i dag som för bara 15 år sedan, och därmed inte särskilt subversivt heller.

Inte minst beror det på den enorma mängd exo-planeter (planeter kring andra stjärnor än solen) som har upptäckts. Det ligger fort­farande bortom känsligheten hos nuvarande mätinstrument att upptäcka en planet av jordens storlek på samma avstånd som jorden kring en stjärna av samma typ som solen. Oavsett detta har astronomer hittat många planeter som de tror skulle kunna ha flytande vatten på ytan. Det brukar anses vara villkoret för att kunna hysa liv. Allt detta gör det mycket mer intressant att diskutera vad som kan finnas där ute. Rymden är så stor att liv sannolikt borde ha uppstått flera gånger. Astrobiologi har tagit form som akade­miskt ämne med teoretiska studier av vad liv är och vad som behövs för att upptäcka det.

Därmed är det inte heller så konstigt att funde­ra över om liv som liknar oss kan finnas där ute. Sökandet efter tecken på högteknologiska civilisationer har börjat bli rumsrent. Men olika sätt att söka efter utomjordingar har olika förut­sättningar. Vissa jobbar fortfarande på projekt som ofta betraktas som lite tokiga.

– Numera säger väldigt få att Seti är något man inte ska göra. Beatriz däremot, hon kommer att ha en jäkla kamp framför sig, säger Erik Zackrisson.

Han syftar på Beatriz Villarroel, astronom vid Stockholms universitet och forskningsinstitutet Nordita, som har ett nytt projekt på gång: Exoprobe. Till skillnad från Erik Zackrisson och Matías Suazo, som tittar på andra stjärnor långt ut i Vintergatan, har Beatriz Villarroel ställt in fokus mycket nära. Hennes fråga är om det finns utomjordiska farkoster – eller kanske delar av kvarlämnat rymdskrot som inte har mänskligt ursprung – nära jorden.

– Vi ska använda teleskop med höghastighets­kameror för att leta efter saker som rör sig. Sedan använder vi en metod för att sålla bort mänskliga objekt, säger Beatriz Villarroel.

Hennes tanke är att söka i rymden kring jorden, men längre bort än mänskliga satelliter. Många satelliter, och även den internationella rymdstationen ISS, ligger i låg omloppsbana på 160–2 000 kilometers höjd. Där finns också mycket rymdskrot. Andra satelliter finns i geostationär bana närmare 36 000 kilometer ut, där de kretsar i samma takt som jorden snurrar och därför kan befinna sig över samma plats på jorden hela tiden. Beatriz Villarroel och hennes kollegor söker därför längre ut än så. Deras särskilda urvalsmetod är uttänkt för att också undvika hemliga militära objekt, som annars ofta misstänks i ufo-samman­hang.

F&F har tidigare berättat om projektet Vasco, där Beatriz Villarroel och hennes medarbetare går igenom gamla astronomiska bilder på jakt efter stjärnor som försvinner. Det var i det projektet hon hittade något som gjorde henne intresserad av att också undersöka vår närmare omgivning.

– Vi såg nio stjärnor som dök upp och försvann inom en halvtimme, som inte kan förklaras med några astronomiska fenomen. Vi försöker ta reda på om de är autentiska. Det var så jag kom in på ufo-frågan, säger Beatriz Villarroel.

Hon pekar också på att hennes forskarlag sedan hittat liknande företeelser som inträffade 1952, samtidigt som ett antal människor rapporterade att de hade sett ufon över Washington D.C.

Ufo (unidentified flying object) är ett gammalt och inarbetat begrepp. Numera har det fått en aura av tokstolleri och pseudovetenskap. Därför föredrar nu många att i stället prata om UAP, unidentified aerial phenomena (oidentifierade fenomen i luften).

Ämnet har blivit aktuellt på grund av flera händelser på senare år:

2020 och framåt släppte Pentagon videor som visar svårtolkade fenomen som filmats från stridsflygplan.

En man vid namn David Grusch, som tidigare har arbetat vid det amerikanska flygvapnet, trädde fram och vittnade om att han hört människor berätta om bland annat att regeringen har tillgång till en utomjordisk farkost och dess döda piloter. Han har fått höra att det finns ett hemligt program för att utforska dessa lämningar. Alltihop är andra­hands­uppgifter och inte saker han själv har sett.

Nasa genomförde en oberoende studie av UAP som presenterades i maj 2023. Resultatet av den var att det inte finns något som styrker uppfattningen att utomjordingar besökt jorden. Det finns inte heller tillräckligt med information för att utesluta det.

En annan händelse som aktualiserade frågan om tecken på utomjordingar nära oss var det första identifierade interstellära objektet, som passerade genom solsystemet i oktober 2017 och fick namnet ’Oumuamua. Fysikern Avi Loeb vid Harvarduniversitetet i USA har lagt fram hypotesen att ’Oumuamua inte var en vanlig rymdsten, utan ett konstgjort föremål – kanske ett solsegel från en utomjordisk farkost. Han förfäktar den hypotesen mycket starkt, men bland forskare inom fältet är hans idéer mycket kontroversiella och ofta ifrågasatta.

Beatriz Villarroel är inte rädd för att sticka ut hakan. Till exempel säger hon att hon föredrar att prata om flygande tefat framför det mer generella UAP.

– Det är viktigt att ha en konkret hypotes och inte bara leta efter objekt som inte passar in, säger hon.

En tydlig hypotes går att testa vetenskapligt, menar hon, medan UAP är en sorts skräpkategori för allt som ingen ännu har identifierat. Att samla på allt som är okänt leder inte till något resultat.

– Jag vill veta. Finns det bevis för utomjordiska sonder nära jorden? Finns det bevis för att ufon är riktiga besök?

Det kan vara en svår balansgång att hantera den här frågan, som har blivit så präglad av pseudo­vetenskap och övertro. Många som har sett olika saker hör av sig till Beatriz Villarroel. Rädsla för att bli stämplad som tokstolle gör det svårt att prata om ufo-upplevelser. De söker kontakt med människor som inte avfärdar dem rakt av.

– Det är folk som har sett något, upplevt något som har påverkat dem, säger Beatriz Villarroel.

Hon brukar svara dem, och hänvisa till en välgörenhetsorganisation som heter Unhidden som hjälper dem att få prata om och bearbeta sina upplevelser.

Ingen ifrågasätter att de flesta av ufo-vittnena faktiskt har upplevt något, men frågan är vad, och om det alls har något med utomjordiska civilisationer att göra. Många har påpekat att vittnen inte började tala om flygande tefat och utomjordingar förrän det fanns allmänt spridda bilder av sådant i populärkulturen.

– Det har aldrig kommit fram något som kopplar ufo till rymden egentligen. Det kommer nog från idén om att det är en farkost. Men det går att kasta in helt andra scenarier, säger Erik Zackrisson.

Som alternativa tolkningar nämner han besök av tidsresenärer, eller att vi befinner oss i en simulering och att ufo är små buggar i koden. När det gäller diffusa och svårtolkade fenomen går det att se lite vad som helst i dem.

Hela ämnet är mycket diffust och det är anled­ningen till att många har svårt för det.

Att söka efter utomjordisk intelligens har ibland liknats vid att sökandet efter mörk materia. I båda fallen letar forskare efter något de inte vet vad det är. Det enda sättet är att ställa upp teoretiskt välmotiverade modeller och sedan försöka bekräfta dem – eller i praktiken för det mesta utesluta dem.

Forskare ställer upp olika möjliga hypoteser med olika egenskaper, och försöker sedan avgöra ifall de är möjliga att bekräfta med nuvarande teknik. Sedan söker de, och om de inte upptäcker något kan de sätta siffror på hur säkra eller osäkra de är på att de skulle ha sett fenomenet om det fanns. Matías Suazo har bland annat kommit fram till att det kan finnas högst en Dysonsfär (med vissa egenskaper) på 56 000 stjärnor inom 100 parsek (326 ljusår) från solen, utan att de hade upptäckts. Hade de varit fler hade han fått fler potentiella Dysonsfärer i sitt slutliga urval.

Även om det finns vissa likheter med frågan om mörk materia vill andra avfärda hela fältet med att det mer liknar att leta efter drakar. Det finns starka föreställningar om både drakar och utomjordingar i kulturen, men inga välmotiverade skäl att söka efter dem i naturen. Varför tror vi ens att det ska finnas utomjordiska varelser – eller lämningar efter dem? För att spetsa till det: Finns det alls någon anledning att tro att de kan gömma sig här i vårt eget solsystem?

En astronom som har tänkt väldigt mycket på vad som krävs för att upptäcka utomjordingar är David Kipping vid Columbia university i USA. Han oroades av tanken på att han instinktivt tyckte att många av tankarna om utomjordingar kändes som en dålig grund för vetenskap, men att han inte kunde sätta fingret på varför.

– Kanske har jag en personlig syn på det som inte är väl underbyggd, säger han.

Han slog sig ihop med en annan astronomi­professor som sysslar med Seti, Jason Wright, och de skrev en artikel där de föreslår statistiska metoder för att utvärdera sökandet efter utom­jordingar.

De ser tre stora problem med utomjordingar som hypotes. För det första kan de förklara nästan vad som helst – så fort någon ser ett nytt fenomen går det att föreslå att det är utomjordingar. För det andra går det alltid att tänka sig olika sätt för utomjordingar att undgå upptäckt, vilket gör att de inte kan uteslutas. Det tredje problemet är en tankefigur som vi känner igen från Sherlock Holmes: När alla alternativ har uteslutits är det som återstår den rätta förklaringen, hur osannolik den än verkar. Det anser David Kipping fungerar dåligt, eftersom vi aldrig kan vara säkra på att vi känner till alla fenomen i naturen.

– Vetenskapen är aldrig färdig. Vi kan aldrig ha en situation där vi har uteslutit allt, säger David Kipping.

Som exempel tar han upptäckten av pulsarer. När de första regelbundna radiopulserna upptäcktes 1967 fick källan skämtsamt namnet LGM, för little green men – små gröna män. Det var aldrig en seriös hypotes, men signalen påminde ändå om vad man skulle kunna förvänta sig av en riktad radio­signal. Senare kunde forskare identifiera källan som en roterande neutronstjärna.

Det går alltså aldrig att göra en säker bedömning av hur många falska positiva observationer som kan förväntas – hur ofta något verkar vara utomjordingar, men egentligen är något annat.

För att kunna hävda att man har upptäckt en utomjordisk civilisation anser David Kipping att det antingen behövs en mycket informationstät signal, till exempel en video, så att det inte finns något tänkbart sätt för en stjärna att åstadkomma den naturligt. Eller också att många lite mer tvetydiga tecken upptäcks tillsammans, vilket också minskar risken att ta fel.

– Hittar du något som ser ut som en individuell Dysonsfär kan det vara en dammig stjärna. Men om du ser tio stycken nära varandra, och kan visa att det inte är ett område helt täckt av stoft, då är det mycket liten sannolikhet för att alla råkar vara naturligt omgivna av stoftmoln. Det skulle tyda på en civilisation som bygger Dysonsfärer och sprider sig i sin närmaste omgivning, säger David Kipping.

Vi vet inte heller hur länge en högteknologisk civilisation kan väntas existera. Det kan hända att det har funnits eller kommer att finnas fler än vår i rymden, men att de bara inte är aktiva samtidigt. I så fall kanske en avancerad civilisation lämnar någon form av meddelande på eller nära planeter där livet kanske en dag kommer att utvecklas. Om någon har kommit före oss skulle de ha kunnat lämna en tidskapsel här.

– Det är kanske lite för mycket science fiction för somliga, men jag tror att det är möjligt. Och det är en intressant hypotes som vi kan undersöka ganska billigt eftersom vi lever här på jorden, säger David Kipping.

Hittills finns det inte några uppenbara tecken på intelligens, eller ens liv, någon annanstans än på jorden. Många forskare verkar ha en stark känsla av att det antagligen inte finns någon där ute. Ändå tycker de att frågan är tillräckligt intressant för att lägga tankemöda och datortimmar på. Det är något som kittlar, som handlar om att förstå människans plats i universum. Att möta någon annan typ av liv, med eller utan intelligens, skulle ställa vår egen existens i ett nytt ljus. Därför fortsätter forskare att testa olika infallsvinklar på det hela.

– Forskningen behöver göras. Inte intensivt, men lite, tycker Erik Zackrisson.

Förhoppningsvis ger den här typen av studier nya kunskaper oavsett utfall. Erik Zackrisson berättar om Dysons första Seti-lag, som går ut på att sökningar efter utomjordingar ska utformas så att de kan ge intressanta resultat, även om ingen utomjordisk civilisation upptäcks. Så
tänker Beatriz Villarroel också.

– Vi kanske upptäcker några spännande ljus­blixtar som kommer från kolliderande neutron­stjärnor, eller någon annan mer konventionell ljuskälla. Jag blir glad vad vi än hittar, säger Beatriz Villarroel.