Asfabriken – här rensar skalbaggar museets djurskelett

Den tjocka stanken är omedel­bar. Adrian Lenninger beskriver det som ”inte så farligt”, å andra sidan är han van. Som gravid i åttonde månaden inser jag att detta kanske var en mindre bra idé, men det är så dags nu. Adrian Lenninger plockar fram en rödrosa utterskalle som har legat på tork över natten. I sitt nuvarande skick är djuret tämligen motbjudande, men just den här uttern har bedömts som så viktig att dess skelett ska bevaras för framtida forskare i Naturhistoriska riksmuseets samlingar.

Till sin hjälp har Adrian Lenninger ett par hundra städare i form av husängrar. På andra sidan dörren rengör de små skalbaggarna gladeligen ben från kött och annan mjuk vävnad. Det kallas för ett dermestarium, efter skalbaggesläktets vetenskapliga namn, Dermestes. Utan baggarnas hjälp skulle uttern ruttna och angripas av skadedjur i museisamlingarna. Samma skalbaggar finns också i större städer där de söker sig till matrester och djur som dör i deras närhet.

Vi drar på oss munskydd och skyddskläder innan vi kliver vidare in i det allra heligaste. Adrian Lenninger står beredd med dammsugaren för att fånga upp eventuella rymlingar medan vi skyndar oss in i det lilla utrymmet. Det luktar döda djur och det är precis vad det är, men också ett virrvarr av levande. Adrian Lenninger placerar den nya utterskallen i ett av två insektsterrarier och det dröjer inte länge förrän de små vädrar färskt kött. Sedan tidigare ligger här nästan färdigätna skelett från en iller, en morkulla och två vargar. Stanken sticker i näsborrarna.

– Jag har ibland funderat på hur det skulle bli om någon skulle göra inbrott här. Personen skulle komma djupare och djupare in i dermestariet för att sedan hamna i det här skräckkabinettet. Jag undrar hur han eller hon skulle reagera, säger Adrian Lenninger, som är förste assistent och ansvarig för dermestariet.

De små skalbaggarna är allätare. Det hindrar dem inte från att ha favoriträtter. Säl är särskilt populärt och det största djuret som hanteras i dermestariet är faktiskt gråsäl. Förvånande nog är ängrarna inte så förtjusta i tumlare.

– Näbbmöss och mårddjur är inte heller favo­riter. Skalbaggarna äter allt, men det tar lite längre tid. Trots att de används inom vetenskapssamhället i så hög grad, är mycket om de här skalbaggsarternas biologi fortfarande okänd, säger Adrian Lenninger.

Majoriteten av fåglarna och däggdjuren som passerar igenom dermestariet räknas som statens vilt. Sällsynta eller särskilt värdefulla djur som falkar, örnar, kärrhökar, valar och uttrar tillfaller alla staten när de dör. Dessa djur undersöks noga, och många sparas för att framtida forskare ska kunna lära sig mer om arterna och den miljö de levt i. Ibland sparas bara ett vävnadsprov i museets dna-bank, ibland är det fjäderdräkten eller benen som anses intressanta att bevara.

Uttern som nu sänks ner i terrariet har skickats till Naturhistoriska riksmuseet från Polis­myndig­heten i Jämtland. Det är en ovanligt stor hane, och den har dödats i trafiken så dödsorsaken är klarlagd. Men att lägga ner en papperslapp med nödvändig information kring varje art är en dålig idé.

– Ängrarna skulle äta upp pappret och strimla det i små bitar. Vi använder en präglad metallbricka med ett serienummer i stället, säger Adrian Lenninger.

Av samma anledning hålls skalbaggarna i en fristående byggnad på behörigt avstånd från själva museet. Om ängrarna skulle ta sig in i samlingarna skulle de potentiellt kunna göra stor skada, även om de föredrar kött framför papper och torkade djur.

– Dermestariet har funnits i 40 år och betryggande nog har vi aldrig sett den här arten i våra samlingar. Det finns andra skadegörare som skapar problem, men eftersom den här arten helt uppenbart är glupsk vill vi helst inte ta reda på vad dermestariebaggarna kan åstadkomma, ifall de skulle få fäste någonstans i samlingarna. Dessutom tror jag att mina kollegor skulle bli tokiga om det dök upp kadaverätande skalbaggar i fika­rummet, säger Adrian Lenninger.

Det tar inte lång tid förrän skalbaggarna är överallt på den nya utterskallen. Han räknar med att benen är redo att hämtas om ett par veckor. För att ängrarna ska trivas som bäst är det cirka 25 grader i det lilla utrymmet och det blir snabbt svettigt. Jag som tycker att både kaffe och parfym luktar lite för starkt numera har svårt att värja mig mot stanken.

Efter att djuret omhändertagits i dermestariet hamnar det i frysen igen innan det avfettas och slutligen torkas en sista gång. När vi är klara inne i det lilla rummet sätter Adrian Lenninger i gång dammsugaren igen. Han ser inga rymningsbenägna skalbaggar, men det skadar inte att vara försiktig.

– Efteråt är det viktigt att lägga dammsugar-påsen i frysen, annars finns det en risk att skalbaggarna startar en ny koloni inne i dammsugaren, säger han.

Det är nästan som hämtat ur en deckare. I polisromanen Mirage av författarduon Camilla Läckberg och Henrik Fexeus förekommer också både husängrar och dermestarium. Adrian Lenningers kollega blev intervjuad så att författarna skulle få detaljerna rätt.

– Det finns en lite lustig kulturell subgenre med demoniska insektsentusiaster. Är man för intresserad av insekter kan man mycket väl vara farlig och lite galen. Det finns en bok som heter Samlaren av John Fowles som kanske har ett snarlikt tema, säger Adrian Lenninger.

Kanske beror det på att somliga tycker att insekter är lite otäcka, men själv har han i stället ett stort intresse för entomologi. För honom är jobbet med statens vilt och dermestariet perfekt.

När vi är klara luktar det dött djur om vartenda pappersark i mitt anteckningsblock. Adrian Lenninger vidhåller att lukten inte bekommer honom. Särskilt inte som han alltid bär arbets­kläder.

– Men man får inte glömma att duscha om man ska ut på stan efter jobbet. Om man går direkt från asfabriken är det lätt att få för sig att stanken har satt sig i skinnet.