Blir man dum av oro?

Alla oroar sig emellanåt. Oro kan kort och enkelt definieras som tankar man får om framtida eventuella faror och problem. Många föräldrar känner igen sig i att ofta oroa sig över sina barn. Många studenter oroar sig för hur det ska gå på tentan. Det är heller inte ovanligt att oroa sig över klimatet eller ekonomin. Kort och gott kan man säga att vi oroar oss över det som är viktigt i våra liv.

Utifrån ett evolutionärt perspektiv tänker man sig att oro fyller den viktiga funktionen att kunna förutse och lösa eventuellt farliga situationer innan de uppkommer. Oron varnar och hjälper oss att undvika faror. Ett visst mått av sund oro är nog bra att ha – men oro kan också spilla över och bli ohjälpsam.

År 1992 formulerade psykologiforskarna Michael W. Eysenck och Manuel Calvo en teori om att för­höjda nivåer av oro överbelastar centrala delar i hjärnans system för att bearbeta informa­tion. Risken är helt enkelt att oro försämrar arbetsminnet och att man blir en sämre problemlösare om man oroar sig mycket.

Det finns flera studier som pekar på att personer som oroar sig mycket presterar sämre på test som mäter arbetsminne. I ett intressant experiment från 2008 fick friska kontrollpersoner göra ett test som mätte arbetsminnet medan de antingen oroade sig eller tänkte på något positivt. Det visade sig att de som var mer benägna att oroa sig i högre grad än andra fick försämrat arbetsminne när de oroade sig.

En efterföljande studie visade att när ens inre röst formulerar orostankarna i ord försämras arbetsminnet mer än om man tänker orostankar i bilder. En annan studie fann att det är när man lägger mycket mental energi på att försöka kontrollera sina orostankar som arbetsminnet försämras.

Om ökad oro leder till sämre arbetsminne borde detta rimligen ha negativa konsekvenser i vardagslivet. Det finns en mängd studier som visar på den kopplingen. Under coronapandemin fastnade många i orosspiraler kring att smittas och började kolla nyhetsflödet på ett överdrivet vis. Det var också vanligt att man började oroa sig över ekonomin i samband med att världens börser befann sig i fritt fall. En tredje typ av oro handlade om eventuella risker med vaccinet och vad som skulle hända när restriktionerna lyfte.

För att hjälpa människor att hantera dessa orostankar skrev vår forskargrupp ett kondenserat självhjälpsprogram som sammanfattas i rutan Oroa dig mindre i tre steg på nästa uppslag.  Vi gjorde en studie där 670 svenskar med stark oro kring corona (okontrollerbar oro som ställde till det i vardagen) slumpades till att antingen få självhjälpsprogrammet under tre veckors tid eller till fördröjd behandling. Resultaten visade på att självhjälpsprogrammet minskade ohjälpsam oro med runt 40 procent medan motsvarande effekt i kontrollgruppen, som alltså väntade på en behandling, bara var 20 procent.

Det intressanta med den här studien var att de deltagare som minskade sin oro under de första två veckorna av programmet fick betydligt förbättrad funktion och kunde exempelvis koncentrera sig bättre på arbetet nästföljande vecka. Detta höll i sig ett år efter att de avslutat behandlingen! Programmet ledde alltså till att oron minskade, och ju mer oron minskade under programmet, desto bättre funktionsförmåga hade personen ett år senare.

Det verkar alltså som att för mycket oro gör oss dummare och ställer till det i vardagen. Om vi kan minska oro borde det leda till att människor kan engagera sig i sina liv på ett bättre sätt.

Den mest framträdande orosdiagnosen kallas för generaliserat ångestsyndrom (generalized anxiety disorder, GAD). Det drabbar ungefär 2–5 procent av befolkningen och innebär att man besväras av en stark, svårkontrollerad och ihållande oro som leder till problem i vardagen. Men det finns även många andra diagnoser som innehåller aspekter av oro. Personer med social ångest oroar sig ofta för hur de ska framstå inför andra. Den som lider av tvångssyndrom oroar sig kring att det är farligt att ha vissa typer av tankar. Om man lider av paniksyndrom oroar man sig över att få panikattacker.

När man tittar i diagnosmanualerna ingår orostankar faktiskt i många diagnoser. Vid depression utgör oro en stark riskfaktor för att utveckla högre grad av nedstämdhet över tid. En studie fann att ungdomar med mycket orossymtom när de var 15 år hade hela fem gånger högre risk att utveckla depression vid 18 års ålder.

I en ännu opublicerad studie från vår forskar­grupp slumpade vi 62 tonåringar till att få en psykologisk intervention för överdriven oro. Interventionen går i korthet ut på att tonåringen får testa på att våga chansa mer i sin vardag och minska gradvis på överdrivna kontroller. Resultaten visade att de tonåringar som erhöll interventionen minskade sin oro, och detta var i sin tur länkat till färre andra psykiatriska besvär som social ångest och nedstämdhet i en månad. Detta skulle alltså tala för att oro kan bidra till att även andra diagnoser, såsom depression, håller i sig.

En annan diagnos där oro verkar vara centralt är sömnsvårigheter, insomni. Många med sömnsvårigheter berättar att de ofta fastnar i orosspiraler om hur det ska gå att sova, vilket gör det ännu svårare att sova. Flera studier pekar på att oro utgör en riskfaktor för att få långvariga sömnsvårigheter och det finns experiment som visar på att förhöjda nivåer av oro leder till längre insomningstid och att man inte funkar optimalt i vardagen. 

Även personer med posttraumatiskt stressyndrom oroar sig mycket. I en experimentell studie fick friska personer i en kontrollgrupp titta på en åttaminutersfilm om en olycka som inne­höll obehagliga bilder. De som instruerades att oroa sig direkt efter att de sett filmen hade fler påträngande minnesbilder än deltagare som instruerades att slappna av. Detta skulle allt­så kunna betyda att den som oroar sig mycket riskerar att få mer påträngande minnesbilder efter en otäck händelse. Denna hypotes stöds av studier som visat att personer med hög grad av oro också löper en större risk att utveckla posttraumatiskt stressyndrom efter att de varit med om en omvälvande hotfull händelse.

Ett annat intressant område är forskning som visar att oro utgör en riskfaktor för att få paranoida tankar. Höga nivåer av oro är också associerat med fler vanföreställningar hos psykospatienter. Kanske mest intressant i sammanhanget är en studie från Storbritannien där forskarna slumpade 150 personer som led av vanföreställningar till att antingen få kbt för orostankar eller sedvanlig behandling, där deltagaren fick medicinuppföljning och psykosocialt stöd. Resultaten visade att den minskade oron efter orosbehandlingen i sin tur ledde till att patienterna även besvärades mindre av sina vanföreställningar. Detta skulle alltså tala för att oro kan bidra till att utveckla och/eller vidmakthålla även allvarliga psykiatriska diagnoser som vanföreställningssyndrom.

Studierna ovan är endast ett axplock av psykiatriska tillstånd där oro spelar en nyckelroll. Det finns också studier som visar att oro har en negativ inverkan på exempelvis sorgeprocesser, stress, ätstörningar, somatiska hälsoproblem och hälsofrämjande beteenden.

Traditionellt har man ofta sett oro som en biprodukt av andra psykiatriska problem. Men vad dessa studier pekar på är att oro tvärtom kan föregå och bidra till att psykisk ohälsa och sjukdom utvecklas och/eller vidmakthålls.

Hur kan vi då börja använda denna kunskap? En idé vore att öka fokuset i våra nuvarande behandlingar för psykiatriska problem på just orosprocessen.

Ett annat sätt skulle kunna vara att utveckla självhjälpsprogram för mildare symtom. Hälften av alla småbarnsföräldrar har någon gång fått obehagliga tankar om att man ska skada sitt barn, till exempel hugga barnet med en kniv.  En femtedel av alla småbarnsföräldrar lider mycket av dessa tankar och oroar sig ständigt för att de skulle vara dåliga föräldrar. Vår forskargrupp gjorde nyligen en studie där 43 småbarnsföräldrar som led av dessa jobbiga tankar slumpades till antingen ett psykologiskt självhjälpsprogram eller till en väntelista, alltså ingen behandling alls under den tid studien pågick. Resultaten visade på att deltagarna i självhjälpsprogrammet fick färre jobbiga tankar och ju mindre de oroade sig för dessa tankar, desto bättre självförtroende fick de i sitt föräldraskap en månad senare. Om vi kan hjälpa föräldrar att minska sin oro kan det också leda till andra positiva effekter, som till exempel bättre sömn.

Ett tredje område där det kan vara värdefullt att utveckla strategier för att hantera oro är i skolan, där vi skulle kunna lära barn och ungdomar hur man kan hantera orostankar på ett effektivt sätt. Oro är mycket vanligt hos tonårstjejer och en svensk studie har visat att oro ofta leder till ökad stress. Om vi skulle kunna minska oron hos ton­åringar skulle det kanske kunna bidra till att förebygga depression, ångest och många andra former av psykisk hälsa.