Kreativ utan inre bilder

Testet är enkelt. Föreställ dig tre saker: en människa, en boll och ett bord. Människan går fram till bordet och puttar till bollen. Vad händer? Ulf Ström blinkar ett par gånger innan han svarar.

– Jag skulle tro att bollen ramlar ner, säger han.

Så svarar nästan alla. Men olika personer kan basera slutsatsen på radikalt olika inre föreställningar. Det framgår av svaren på följdfrågorna:

Var det en man eller en kvinna som puttade bollen? Hur såg personen ut? Vilken färg hade bollen? Hur stor var bollen – som en kula, en tennisboll, en fotboll, eller något annat? Och hur var det med bordet, vilken form hade det? Vad var det gjort av?

De flesta kan mer eller mindre livaktigt återge en scen, till exempel en mörkhårig kvinna som sätter fart på en tennisboll med handflatan så att den sakta rullar mot kanten av ett runt träbord.

– Jag har inget sånt. Jag hör bara orden. Och sen följer jag logiken i det hela, säger Ulf Ström.

Han är civilingenjör i elektroteknik och har under ett långt yrkesliv arbetat med informationsflöden i komplicerade datorsystem, bland annat i ledande befattningar på företaget IBM.

Under ett samtal med en god vän för fem år sedan råkade han förväxla namnen på två av sina döttrar. Han rättade sig och vännen sa något i stil med: ”Oj, för en stund hade jag fel bild i huvudet.” Det ledde till att han insåg att han saknar något som andra verkar ha: förmågan att skapa livaktiga bilder och scener i sitt inre.

– Många människor spelar förmodligen upp något slags film i huvudet. Det gör inte jag, säger Ulf Ström.

I stället förlitar han sig på inre tal. Han hör inte någon konkret röst, utan resonerar sig fram med ett ljudlöst ordflöde. Inre tal är precis som inre bilder något som skiljer sig från person till person.

Ungefär en procent av alla människor lever i en föreställningsvärld helt utan bilder, enligt en färsk sammanställning av den tillgängliga forskningen. Fenomenet beskrevs redan i slutet av 1800-talet av den brittiske antropologen och psykologen Francis Galton, mest känd som upphovsman till begreppet eugenik – rashygien – och för att ha varit Charles Darwins halvkusin. I en uppsats publicerad år 1880 konstaterade Francis Galton att många av dem som saknade inre bilder var vetenskapsmän.

Charles Darwin var dock ett undantag. När han fick en fråga om vad han ätit till frukost samma dag kunde han för sitt inre se en skiva kallt kött, ett päron och några druvor som var ”lika distinkta som om jag hade foton framför mig.”

Efter Francis Galtons inledande iakttagelser föll ämnet i glömska. En ny våg av intresse kom först under vårt sekels 00-tal. Det hela började med att en 65-årig byggnadsinspektör, känd som MX i den medicinska litteraturen, genomgick en hjärtoperation som förmodligen utlöste en mindre stroke.

– Efter ingreppet hade han inte längre några inre bilder, säger Adam Zeman, professor i kognitions- och beteendeneurologi vid University of Exeter i Storbritannien.

Han beskrev fallet i en vetenskaplig rapport år 2010 och myntade senare begreppet afantasi. Ordet fick spridning i massmedier och människor började höra av sig. Hittills har Adam Zeman och hans medarbetare blivit kontaktade av närmare 18 000 människor som saknar inre bilder, varav många har ingått i vetenskapliga studier.

Resultaten hittills tyder på att afantasi är lika vanligt hos män som hos kvinnor, men att kvinnor dominerar bland dem som befinner sig i andra änden av spektret och har extra livfulla inre bilder, så kallad hyperfantasi. Adam Zeman understryker att afantasi på inget sätt handlar om brist på det som vanligen menas med fantasi, alltså påhittighet och kreativt tänkande. Benämningen handlar bara om att inte kunna se saker för sitt inre öga.

Hos de flesta med afantasi saknas även andra slags sinnliga föreställningar, som att kunna höra ljud för sitt inre öra eller föreställa sig beröring, smaker eller dofter. Variationen är stor. Märkligt nog har många med afantasi visuellt intensiva drömmar.

Mannen som kallas MX fick afantasi som vuxen, vilket är ovanligt. För de flesta är tillståndet medfött. Den som har ett helsyskon med afantasi har en nästan tiofaldigt ökad sannolikhet att själv ha snarlika egenheter, vilket talar för en genetisk koppling.

Det är fortfarande oklart vad som utmärker hjärnan hos en person med afantasi. En under­sökning av MX med hjärnkamera visade att områden baktill i hans huvud aktiverades på samma sätt som hos andra när han tittade på bilder av kändisar, till exempel Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair. Människor utan afantasi aktiverade samma områden även när de blev ombedda att enbart tänka på Tony Blair. Det gjorde inte MX. I stället förlitade han sig på områden framtill i hjärnan. Adam Zeman tror att MX har utvecklat alternativa strategier efter att hans mentala bilder slocknat.

– Han blev inte förkrossad av förlusten. Med tiden började han måla tavlor igen, vilket var något han tyckte om att göra, säger han Adam Zeman.

Men ibland är afantasin ett hinder. Tidigare kunde MX visualisera konkreta platser för att hitta sina nycklar när han tappat bort dem. Det fungerar inte längre.

Människor med afantasi brukar också ha svårt att forma detaljerade minnen av saker de varit med om. Ulf Ström hör till dem som hanterar problemet genom att dokumentera livets ljusa stunder med mobilkameran.

Afantasi kan också vara kopplat till svårigheter att känna igen ansikten, och till autism. Å andra sidan tror forskare att tillståndet kan skydda mot posttraumatiskt stressyndrom, ptsd, som kännetecknas av påträngande minnesbilder av traumatiska händelser. En stor befolkningsstudie i frågan väntas bli klar under 2025.

Det verkar också som om människor utan inre bilder har fördelar när det gäller vissa typer av abstrakt tänkande. Den uppfattningen hade Francis Galton redan på 1800-talet. För några år sedan visade en enkätstudie att människor med afantasi är överrepresenterade inom yrken med höga krav på kompetens inom matematik, teknik och naturvetenskap.

Ett tydligt exempel är den amerikanska genforskaren och entreprenören Craig Venter. Han ledde ett av två forskarlag som tävlade om att först avläsa människans hela arvsmassa, en tävling som slutade sommaren år 2000 med att båda lagen fick dela äran under en presskonferens i Vita huset ledd av USA:s dåvarande president Bill Clinton.

Craig Venter kan inte frammana några som helst bilder om han sluter ögonen. Han är ansiktsblind och dålig på att minnas specifika händelser. Men han anser att afantasin har varit en avgörande fördel i hans vetenskapliga arbete.

– Jag tvivlar på att jag hade varit en av världens mest kända forskare om jag hade tänkt i bilder, säger Craig Venter.

Efter en tid som sjukvårdare i Vietnamkriget började han läsa genetik tillsammans med sin dåvarande fru, Barbara Rae-Venter (senare känd för genetiskt detektivarbete som ledde till gripandet av The golden state killer). Hon kunde memorera hela sidor ur läroböckerna i form av bilder. Craig Venter begrep inte vad hon talade om.

– Från början trodde jag att det var hon som var konstig, inte jag, säger han.

Craig Venter fick i stället kämpa med att ta in fakta på ett abstrakt sätt, något som enligt honom leder till djupare förståelse. Länge hade han svårt att klara skolan.

– Vårt utbildningssystem gynnar människor med fotografiskt minne. Jag har motsatsen, inga bilder över huvud taget, säger han.

I rollen som självständig forskare lyckades han desto bättre med sitt abstrakta tänkande. Han kan bara beskriva det med abstrakta termer som ”kontextuellt” och ”helhetsomfattande”. Helt klart är dock att det saknar visuella upplevelser, och att det fungerar.

En svårighet i forskningen om afantasi är att den i huvudsak bygger på människors beskrivningar av subjektiva upplevelser, fenomen utom räckhåll för naturvetenskapens traditionella metoder. Men på senare år har forskare utvecklat olika sätt att fånga mätbara förändringar kopplade till människors inre bilder. Det mest slående exemplet gäller ögats pupill.

Sedan länge är det känt att pupillerna vidgar sig när man kommer in i ett mörkt rum, samt – vilket är mindre uppenbart – när man utför tungt tankearbete. En uppmaning om att tänka på att solen spricker fram ur en mulen himmel brukar räcka för att pupillerna ska dra ihop sig hos en genomsnittlig person. Dock inte hos dem med afantasi. Deras pupiller reagerar normalt på verkligt ljus och på tungt tankearbete, men inte på fantiserat solsken. Utan visuell inbillningsförmåga, ingen förändring av pupillen.

Den här typen av resultat visar att afantasi är mer än bara inbillning, och att olika individer lever i olika mentala verkligheter. Så kallad synestesi är ett annat exempel på det. För somliga är det självklart att bokstäver och siffror har färger, eller att ljud hänger samman med känslan av beröring på olika delar av kroppen. För personer utan vare sig synestesi eller afantasi kan det låta gåtfullt. Det är lätt att utgå från att alla upplever tillvaron på samma sätt som man själv. Ulf Ström under­stryker att den bilden är falsk.

– Vi är olika i vårt inre. Tänk om människor kunde förstå och respektera det. Då tror jag att vi skulle ha lättare att komma överens på den här planeten, säger han.