På måndagsmorgonen den 24 februari 1975 inleddes ett historiskt forskarmöte i badorten Asilomar på den amerikanska västkusten. Bakgrunden var en oro för att nya möjligheter att flytta arvsmassa mellan olika arter skulle leda till en katastrof.

Flertalet av de cirka 140 forskarna på plats var pionjärer inom vad man då kallade hybrid-dna-teknik. Bland deltagarna fanns även jurister, etiker och en och annan journalist. Ett ämne på dagordningen var risken för att genmanipulerade bakterier skulle slippa ut från ett laboratorium och orsaka en epidemi av cancer.

I mitten av sjuttiotalet stod gentekniken för något nytt och skrämmande. Forskarna i Asilomar var oroliga för att okunniga politiker skulle hejda den fortsatta utvecklingen med alltför stränga lagar. Därför bestämde de sig för att själva ta initiativet. Under den fjärde och sista mötesdagen formulerade de regler för att begränsa sitt eget arbete. Experiment som ansågs ofarliga skulle få fortsätta. För andra experiment skulle ett moratorium gälla tills de tänkbara riskerna var utredda.

I efterhand har farhågorna från Asilomar visat sig vara överdrivna. Inga katastrofer har inträffat. I stället har gentekniken levererat insulin och mängder av andra läkemedel. Den har också lett till genförändrade grödor och grundläggande insikter om hur arvsmassan fungerar.

Trots det har forskarmötet i den berömda badorten lämnat djupa spår i vetenskapshistorien. Asilomar kommer ständigt på tal i samband med ny teknik som, om den används fel, kan hota mänskligheten. Bland många exempel finns kloning, nanoteknik och försök att manipulera klimatet i stor skala för att sänka jordens medeltemperatur, så kallad geoengineering.

Självklart har Asilomar kommit på tal även i samband med artificiell intelligens. I januari 2017 samlades över hundra AI-forskare och andra experter i Asilomar för att diskutera teknikens möjligheter och risker. Precis som vid mötet om dna år 1975 ledde det till ett slutdokument med principer för att vägleda det fortsatta arbetet.

Men det finns slående skillnader mellan dna-teknik på sjuttiotalet och nutida AI. Den viktigaste handlar om institutioner. Genteknikens pionjärer var universitetsanställda biologer. De främsta forskarna inom AI, däremot, finns inom privata företag.

Slutdokumentet från Asilomar-mötet om AI uppmanar olika forskargrupper att undvika kapplöpning, och att ”samarbeta aktivt” för att ingen ska tumma på säkerheten. Det är förstås en utopi att forskare anställda på företag som konkurrerar med varandra skulle samarbeta aktivt.

Lika utopisk är tanken på ett frivilligt moratorium för AI-forskning. Tekniken är alltför spridd. Den når i princip varenda människa som använder en mobiltelefon, och fyller allt fler funktioner i militära system.

Lyckligtvis pågår en hyfsat bred diskussion om AI. Politiker käbblar. Lagförslag stöts och blöts. Journalister försöker göra vetenskapen begriplig och sätta den i ett sammanhang.

Asilomarmötet för femtio år sedan har en välförtjänt plats i vetenskapshistorien. Men experternas slutsatser är bara en del av lösningen. Kloka beslut om teknik som påverkar hela mänsklig­heten kräver att vi alla tänker tillsammans.