”Psykoanalysen har ställt till det för många inom psykiatrin”

11 frågar till Christian Dahlström.

1 | Vad är Den enda rätta läran för bok?

– Den är ett försök att förklara bakgrunden till rättsskandalerna kring da Costa-, Quick- och Kevin-fallen. Det de har gemensamt är att de påverkades av psykoanalysen. Framför allt handlar det om tron på bortträngda minnen som skulle återhämtas i terapi.

2 | Varför skrev du boken?

– Jag har länge fascinerats av Quickfallet och förfärats över hur det hade gått till. Jag har jobbat som psykiatrijournalist i drygt tio år och när jag talat med olika experter inom områden som autism, adhd, schizofreni eller ätstörningar så har psykoanalysen dykt upp, i stort sett alltid i negativa ordalag. Då har jag insett att det här nog har ställt till det ganska mycket för många människor i psykiatrin.

3 | Hur då ställt till det?

– Den här typen av psykoanalytisk ideologi har lett till tolkningar av varför folk får adhd, autism eller schizofreni, men också behandlingar, som är helt vetenskapligt ogrundade. Förklaringsmodellen har varit att föräldrarna, framför allt mammorna, har orsakat sina barns problem genom att vara kyliga och inte kärleksfulla mot barnen under uppväxten.

4 | Din bok kretsar kring Margit Norell. Vem var hon?

– Hon föddes 1914 och var länge en relativt okänd psykolog. Hon växte upp på Östermalm i en överklassmiljö som hon inte gillade alls och blev alltmer vänsterinriktad politiskt. Hon och hennes man flyttade till Kramfors i Ångermanland där de tog över en hemgård, ett slags social institution där man hjälper familjer. I Ångermanland började hon lite med terapiliknande verksamhet. När hon flyttade tillbaka till Stockholm 1946 kom hon så småningom till psykoanalytiska föreningen. Sin psykologlegitimation fick hon först när hon var 52–53 år.

5 | Vilken roll hade hon i de här kända rättsskandalerna?

– I Quickfallet var hon väldigt central. Hon var handledare och gav terapi till en rad personer som var inblandade i fallet. Man kan beskriva henne som något slags ideologiskt överhuvud på den klinik på Säters mentalsjukhus där Sture Bergwall satt. I da Costa-fallet var det en av hennes lärjungar, Hanna Olsson, som med sin bok Catrine och rättvisan kampanjade mot de två utpekade läkarna. Där råder det lite delade meningar om exakt hur drivande Margit Norell var. I Kevin-fallet så var det hennes lärjunge, psykologen Sven Å. Christianson som även var inblandad i Quick-fallet, som blev polisens konsult eller bollplank.

6 | Hur mycket av det här var en allmän tidsanda och hur mycket kan man se Margit Norell och hennes krets som en extrem variant eller avvikelse?

– Margit var en karismatisk och manipulativ person som hade ett närmast oändligt självförtroende tycktes det. Det i kombination med tidsandan blev väldigt giftigt.

– Det jag vill kommunicera med boken är att hennes inflytande inte hade varit möjligt om det inte fanns en kontext där den här typen av ologiska och knasiga idéer togs emot. Det jag försöker beskriva är just hur tidsandan påverkade det här och att psykiatrin för länge sedan hade anammat den här typen av psykoanalytiskt tänkande. Margits Norells version av det var extrem kan man säga. Hon hade kokat ihop några av de mest extrema psykoanalytiska idéerna som fanns, inte minst när hon snöade in på att var och varannan människa hade sexuella övergrepp som de hade förträngt i barndomen och att det kunde förklara allt möjligt. Hon trodde väldigt starkt på det.

7 | Vad gjorde att de här idéerna fick så stort inflytande inte bara inom vården utan även rättsväsendet?

– När rättsväsendet behövde expertis i form av psykiatrisk och psykologisk expertis, då vände de sig naturligtvis till psykiatrin, där psykoanalysen hade blivit mer eller mindre helt dominerande. Den här typen av idéer hade blivit allmänt accepterade i samhället, framför allt i medierna men även bland kulturpersoner och politiker. Det skapade en ekokammare, där invändningar inte togs på allvar därför att samhällsparadigmet drog åt det här hållet.

8 | Vad har du fått för reaktioner från psykoanalytiker och psykodynamiker på boken?

– När jag skrev boken så intervjuade jag massvis med psykoanalytiker och psykodynamiker. De har varit väldigt trevliga och öppna, även om jag har uttryckt att jag undersöker det här med en kritisk blick. Eftersom jag hade läst på så mycket tror jag att de uppfattade att jag tog uppgiften på allvar.

9 | Kan du säga något gott som psykoanalysen och psykodynamiska terapin har fört med sig?

– En av få saker bra som jag tror kan ha kommit in i psykiatrin är ett fokus på samtalsterapi. Samtidigt var det inte Freud som uppfann psykoterapi utan det fanns andra konkurrerande skolor på hans tid. Det är inte omöjligt att de som hade en mer vettig grund hade kunnat blomstra ifall inte psykoanalysen hade tagit allt syre.

– Sedan tänker jag att det är viktigt att göra skillnad på psykiatrin och till exempel konst och kultur. Där kan det vara en stor fördel att saker och ting löses upp i fantasier på något sätt. Fantasi är ju ett viktigt inslag i forskning också, så länge man kan kontrollera sina hypoteser. Hade man bara gjort det så hade psykoanalysen kanske kunnat bli bra. Men det var inte det man var ute efter. Därför blev det väldigt skakigt.

10 | Hur ser du på den forskning som görs om psykodynamiska terapier i dag? Har de inte skärpt sina evidenskrav?

– Jo, det är mitt intryck. Som jag har uppfattat det så finns det en del väldigt seriösa psykodynamiska psykologer och forskare som försöker hitta guldkornen i det här tänkandet och utveckla teorier och behandlingsformer ur det här. Samtidigt så är min bild att somliga verkar ha väldigt svårt att klippa banden med Freud.

11 | Vad är det viktigaste du har lärt dig av att skriva den här boken?

– Det är nog hur mycket samhällskontexten påverkar hur vi tolkar information.

– Det är lätt för mig nu med facit på hand att vara kritisk till de här rättsfallen, de här behandlingsmetoderna och sådant där. Det var nog mycket svårare att vara det på den tiden när det var allmänt accepterat att det var så här det var. Det tycker jag är en tankeställare.

– Jag har också förstått att det bakom många av de här tråkiga sakerna som hände fanns goda avsikter, vilket kanske inte är så överraskande. Men det är ändå skönt att förstå att de allra flesta hade goda avsikter och de hade också goda skäl att vilja förändra psykiatrin. Det är bristen på självkorrigerande, vetenskapliga, metoder som gjorde att de drev det för långt helt enkelt.