Rättstvist stoppar forskning om meteoriten
En färsk järnmeteorit är i många fall ett gratis och exklusivt forskningsmaterial från yttre rymden. Nu utmanas forskningen av ägandetvister och stigande priser på den internationella meteoritmarknaden. I Sverige har ett unikt fall nått Högsta domstolen.
Just nu ligger en av världens mest unika järnmeteoriter inlåst i ett alldeles vanligt skåp på Naturhistoriska riksmuseet, i väntan på att Högsta domstolen ska avgöra vem som är dess rättmätiga ägare. Upphittarna och markägaren får fortsätta sin spända väntan på domen, som troligtvis faller under 2025.
Det har gått fyra år sedan den unika järnmeteoriten hittades i den uppländska skogen. Forskare rasar mot att järnmeteoritens färskhet slösats bort på en rättstvist och oroar sig för att meteoritletare inte längre ska våga sig ut på jakt. Markägaren, som stämde upphittarna, tycker att kritiken är missriktad.
– Det oklara rättsläget är inte mitt fel. Jag var tydlig från första början med alla som jag träffade i skogen, att om meteoriten hittas på min mark så tillhör den mig. Dessutom är det ju Naturhistoriska som låst in järnmeteoriten och som inte börjat forska på den. Jag har alltid sagt att jag vill att den ska komma forskningen till gagn, säger Johan Benzelstierna von Engeström, som äger Refvelsta gods i Ådalen, norr om Enköping.
Meteoriten i Enköping blev världskänd
Det var i hans skog som den numer världskända järnmeteoriten kraschlandade den 7 november 2020. En färd genom atmosfären som syntes som ett kraftigt ljussken, en bolid, över stora delar av landet.
Boliden fångades i ett kameranätverk och analyser visade att det här var det starkaste ljussken som observerats under de åtta år som kamerorna funnits. Att boliden faktiskt också följts av ett meteoritfall ansågs därför som troligt. I så fall skulle det vara det första observerade nedslaget på svensk mark sedan 1950-talet. Meteoritletare från både Sverige och utlandet, coronatidens inreseförbud till trots, vallfärdade till det utpekade området norr om Enköping. Trots det intensiva letandet skulle det dröja innan meteoriten hittades. Under tiden växte en oro att den hett eftersökta rymdstenen kanske redan hade tagits ut ur landet av oseriösa meteoritletare, som skulle skiva upp järnmeteoriten för att sedan sälja delarna dyrt på nätet.
Sökandet efter meteoriten
En av alla meteoritletare på plats i skogen var Eric Stempels, astronom och forskare på institutionen för fysik och astronomi vid Uppsala universitet. Vid tiden för nedfallet var han högst delaktig i att göra fallberäkningar, så kallad dark flight analysis, för att identifiera området där järnmeteoriten kunde ha landat. Eric Stempels minns oron för att järnmeteoriten inte skulle komma forskningen till gagn, utan i stället säljas till en ”Elon Musk” eller någon annan multimiljonär med intresse av att äga en bit av rymden.
– De senaste 15 åren har meteoritmarknaden fått en enorm skjuts uppåt. Nuförtiden köper väldigt förmögna människor meteoriter som samlarobjekt, som om de vore unika van Gogh-målningar. Och de här skenande kostnaderna påverkar forskningen, säger Eric Stempels.
Meteoriter säljs av globala auktionsfirmor
Enligt experter på den globala auktionsfirman Christies kan sällsynta och fina exemplar av meteoriter säljas för upp till tio gånger sin vikt i guld. När auktionsfirman för några år sedan skulle sälja 70 av sina mest spektakulära meteoriter, förväntades en bit av en meteorit, som fastställts att den kommer från månen, säljas för 250 000 pund.
För Eric Stempels ligger meteoritens värde i forskningen.
– Det går inte att få tag på det här materialet, det går inte ens att framställa. Processen genom vilken meteoriter skapas tar miljontals år och vi har helt enkelt inte den tiden.
Därför menar Eric Stempels att det är viktigt att särskilja på marknadsvärdet på en meteorit och det forskningsmässiga värdet.
– De är inte utbytbara. Vårt forskningsfält drabbas verkligen av monetariseringen av meteoriter. Det blir märkligt om vi forskare skulle behöva köpa meteoriter till priser i nivå med unika målningar. Det skulle inte vara möjligt. Den budgeten finns ju inte.
Vill forska på meteoritens yta
Efter fyra veckor i den uppländska skogen hittades till sist den 13,6 kilo tunga och 30 centimeter långa järnmeteoriten. Den visade sig vara ett riktigt skolboksexemplar, täckt av regmaglypter, små skålformade gropar som uppstår när järnmeteoritens yta smälter under den påfrestande inbromsningen i jordens atmosfär. Just meteoritens yta är extra fascinerande att forska på.
– Det hade varit intressant att veta hur ytan ser ut efter så kort tid eftersom det vanligtvis tar mycket längre tid innan en meteorit hittas, säger Eric Stempels, som betonar att den upphittade järnmeteoriten är unik.
– Det finns inget annat observerat järnmeteoritfall på jorden där meteoriten hittats så snabbt efter att den landat. Det gör att ytan var väldigt pristin, ren. Nu har den tyvärr legat flera i år i ett skåp på Naturhistoriska och den består av ett material som korrugerar väldigt lätt och fort. Det är inte bra att behöva vänta flera år på att forska på en meteorit som hittades ungefär en månad efter fallet, säger Eric Stempels.
En annan aspekt som kan påverka forskares möjlighet att få tillgång till järnmeteoriten är att det bara finns en enda känd bit som hittats.
– Eftersom marknaden sätter pris utifrån utbud och efterfrågan så ökar det säkert det imaginära marknadsvärdet. Dessutom bidrar den här rättstvisten sannolikt till att marknadsvärdet höjs ytterligare, eftersom meteoriten också kommer med en lång historia att berätta framöver, säger Eric Stempels.
Ytterligare en Uppsalaforskare som anslöt till meteoritletandet i november 2020 var Erik Jonsson, adjungerad professor i mineralogi vid Uppsala universitet, och tillika statsgeolog på Sveriges geologiska undersökning, SGU.
– Efter att jag hört talas om boliden var jag på språng så fort jag kunde komma loss. Ådalen ligger ju inte många stenkast från Uppsala.
Meteoriten och forskningen
En järnmeteorit är nämligen det närmaste en geolog och mineralog kan komma att studera jordens egen kärna.
– För den kan vi ju aldrig ta prover på. Så alternativet för oss är att titta på söndersprängda planetoider, vars fragmenterade kärnor landat på jordens yta i form av järnmeteoriter, säger Erik Jonsson.
En planetoid, eller en småplanet, är en äldre beteckning för en asteroid.
Observerade nedfall av meteoriter är oerhört sällsynta. De allra flesta är så små att de brinner upp redan i atmosfären. Av de ungefär två tusen som årligen når jordens yta hamnar många i ödemarken eller havet. Att hitta färska meteoriter är dessutom än mer sällsynt: I snitt hittas bara fem om året. 94 procent av dessa består av sten. Att hitta en nyfallen järnmeteorit är därför exceptionellt.
Under sina dagar av meteoritletande i skogen norr om Enköping stötte Erik Jonsson på svenska meteoritletare, men även utländska som han också var bekant med.
Unikt järnnedslag
Meteoriten är Sveriges första observerade fall av en järnmeteorit. Den slog ner i skogen norr om Enköping 7 november 2020 och hittades fyra veckor senare. Att den påträffades så pass snabbt efter att den landat på marken gör den ännu mer unik. I järnmeteoriter kan man provta ämnen, där nickel är det näst vanligaste, efter järn. Andra är gallium, germanium och iridium.
– Dagens meteoritjägare, som även handlar med meteoriter, är ofta internationellt verksamma. De hugger som kobror så fort det går ett rykte om ett observerat fall. Och de tar sig dit oavsett om det är Mali, Anderna eller varför inte Uppland.
Hittelön för meteoriter
Trots de internationella meteoritletarna var Erik Jonsson aldrig särskilt orolig för att meteoriten direkt skulle säljas på den globala meteoritmarknaden, utan att först komma forskningen till gagn.
– Ingen kunnig person skulle ha agerat på det viset, säger Erik Jonsson och förklarar att åtminstone de kvalificerade meteoritjägarna samarbetar med akademin och forskarvärlden för att få sina fynd klassificerade.
– Klassificeringen görs vetenskapligt och av kvalificerade forskare. Det är inget som du själv kan göra hemma i köket.
Forskarvärlden hade inte alls fått in så många nya fynd och material om det inte varit för de senaste årens ”explosion av meteoritintresserad allmänhet och meteoritjägare”, enligt Erik Johansson.
– Om man tittar generellt och globalt är meteoritmarknaden en välfungerande symbios mellan meteoritjägare och forskande institutioner.
Eftersom forskare sällan själva letar meteoriter, utom när det slumpar sig så att det med stor sannolikt har landat en i ens närhet, så är det oftast meteoritjägare som förser institutioner, vanligtvis mot en hittelön, med mer och nytt material att forska på.
– I utbyte får meteorithandlaren så att säga en ”kvalitetsstämplad” och välkarakteriserad produkt att sälja.
Isotoper avslöjar meteoriters ursprung
Järnmeteoriter delas in i tolv olika grupper beroende på deras kemiska sammansättning och vilken grupp av himlakroppar den kommer ifrån. Det finns också så kallade ogrupperade järnmeteoriter, där den kemiska sammansättningen inte går att spåra till en viss himlakropp.
Det är först när klassificeringen gjorts som järnmeteoriten kan bli internationellt erkänd, få sitt namn fastställt och hamna i den officiella katalogen av godkända meteoriter. Hur nästa steg av forskningen skulle se ut beror först och främst på vilken typ av järnmeteorit det är. Kanske tillhör den en av de tolv grupperna som det forskats mycket på och då skulle man kanske inte göra så mycket mer.
Om den i stället skulle tillhöra en mer sällsynt klass av järnmeteoriter, som man inte vet var i solsystemet de kommer från, kan forskare mäta isotoper som avslöjar meteoritens ursprung och ålder för att få mer information om solsystemets äldsta historia, från tiden när planeterna bildades. Det här forskningsområdet kallas för kosmokemi.
Källa: Dan Holtstam
Erik Jonsson menar att rättstvisten, om huruvida det är upphittaren eller markägaren som äger den uppländska järnmeteoriten, potentiellt hotar hela geologibranschen, som är beroende av att folk ger sig ut i skog och mark och letar intressanta bergarter, mineral och malmer.
– Tänk dig om folk hittar en intressant ”sten”, men inte vågar lämna in den till ett museum eller annan institution, eller uppger fel koordinater, eftersom de är rädda för att bryta mot lagen eller hamna i en process med en närig markägare, säger Erik Jonsson.
Lämnade in meteoriten till Naturhistoriska
När järnmeteoriten kraschade på marken hade den slungats ungefär 70 meter innan den till sist landade i mossan, där den stack upp som ett blåsvart, metalliskt föremål. Upphittaren, Andreas Forsberg, virade in fyndet i sin tröja för att skydda järnmeteoriten mot duggregnet, sedan lade han den i bilen och körde direkt till sin meteoritletarkompanjon Anders Zetterqvists stenlaboratorium i Johanneshov i södra Stockholm. Där förvarades det unika fyndet under december och över jul och nyår. Andreas Forsberg och Anders Zetterqvist har hittat andra typer av meteoriter tidigare och beslutade sig att även denna gång för att lämna över sitt fynd till Naturhistoriska riksmuseet, mot en hittelön. Dan Holtstam, förste intendent vid museet och ansvarig för dess geologiska samlingar, tog emot. Han minns hur orolig han hade varit för att en mindre seriös aktör hade hittat järnmeteoriten och sålt den utomlands – och hur tung den var.
Markägaren vill ha rätt till meteoriten
På grund av pandemi och hemmaarbete dröjde det innan museet kunde komma igång med klassificeringen. Järnmeteoriten hann bara undersökas med lupp, inga ingrepp gjordes, innan det dök upp ett brev från markägarens advokat. Där stod det att Johan Benzelstierna von Engeström äger skogen där järnmeteoriten slog ner och att den därför tillhör honom – inte upphittarna.
– Det hade gått att mäta saker utan fysiska ingrepp, men inte med den utrustning vi har på museet. När tvisten kom på bordet blev det inte längre aktuellt att ta den till något annat labb heller, säger Dan Holtstam.
Sedan dess har järnmeteoriten förvarats inlåst i ett skåp bland museets meteoritsamlingar. Förutom när den visades på förhandlingarna i Tingsrätten i Uppsala 2022, ungefär drygt två år efter att den landat på jorden.
– Det finns lite tunnare rostskorpor här och var, men bitvis ser jag också frisk metall. För att vara en järnmeteorit är den i gott skick, säger Dan Holtstam.
Naturhistoriska riksmuseet har sedan tidigare järnmeteoriter i sin samling, men det som gör just den här så unik är att det är Sveriges första observerade fall av en järnmeteorit.
– I början var vi entusiastiska och ville sätta tänderna i klassificeringen. Då var det inte givet att det skulle bli en rättstvist. Men eftersom vi måste såga av en skiva för att ta prover – det går inte att göra undersökningar enbart på ytan – behövde vi veta vem som ägde meteoriten.
Rättstvist om meteoriten
Därför har Dan Holtstam, i stället för att klassificera järnmeteoriten, följt domarna i först tingsrätten och sedan hovrätten. Kortfattat menar tingsrätten att eftersom meteoriter inte har någon ägare i rymden så kan de inte bli fast egendom när de landar på jorden och dömde därmed till upphittarnas fördel. Domen överklagades till hovrätten, som ansåg att meteoriten är som vilken sten som helst och därmed del av den fasta egendomen, det vill säga att den tillhör markägaren.
– Eftersom tingsrättens resonemang liknar den tradition som vi på museet verkat i tycker jag att den var mest rimlig, medan hovrättens dom var mer oväntad. Vad som är juridiskt rätt kan jag däremot inte svara på, det får Högsta domstolen göra, säger Dan Holtstam.
När den ovissa ägandefrågan inte sätter stopp för forskningen så finns det andra utmaningar, exempelvis marknadens monetarisering av meteoriter.
– Det är både plus och minus att det finns en marknad med upptrissade priser. Det kan göra det svårare för museer och forskning. Samtidigt är meteoritletning inte av ondo, utan skapar ett flöde av meteoriter som även landar hos oss inom forskningen.
Precis som Erik Jonsson beskriver Dan Holtstam en symbios mellan forskning och de professionella meteoritletarna.
– Upphittare vill också ha sina fynd bekräftade och då samverkar de med oss och andra labb.
”Meteoriter ger forskningen unika möjligheter”
På Institutet för rymdfysik i Kiruna observerar forskaren Daniel Kastinen vanligtvis meteorer i atmosfären. Han berättar om utmaningarna med att enbart utifrån observationer försöka fastställa vilka material de består av. Att forska på en färsk järnmeteorit hade därför rätat ut många frågetecken.
– Meteoriter ger forskningen unika möjligheter. Det kostar miljarder att skicka upp en satellit och hämta hem material. Men när en meteorit landar på jorden och lämnas in till oss blir den ett unikt sampel från vårt solsystem. Att faktiskt hitta en meteorit på marken, efter att ha sett den brinna i atmosfären, är som att hitta facit.
Daniel Kastinen tycker att rättstvisten är ”jättelöjlig” och är djupt missnöjd med att den unika järnmeteoriten ännu inte har kunnat klassificeras.
– Här har vi ett helt nytt sampel från solsystemet som vi inte ens kunnat forska på. Något har gått fel.
Vad gick fel?
– Meteoriten landade på fel mark, säger Daniel Kastinen.
Markägaren menar att det är en principfråga om äganderätten, att stenar på hans mark tillhör honom.
Har du ingen förståelse för markägarens perspektiv?
– Från ett personligt perspektiv så har jag inte det. Hela min motivation är ju att mänsklighetens kunskap och forskning ska gå framåt, inte att mitt namn ska stå som ägare någonstans. Vad spelar det för roll egentligen? frågar sig Daniel Kastinen.
Det har hänt i rättstvisten om meteoriten
December 2022: Tingsrätten i Uppsala beslutade att äganderätten av meteoriten tillfaller upphittarna; en dom som markägaren överklagade.
Mars 2024: Svea hovrätts dom föll: Meteoriten tillhör markägaren; en dom som upphittarna överklagade till Högsta domstolen.
Oktober 2024: Högsta domstolen meddelade att den kommer pröva fallet. Troligtvis dröjer det minst ett år innan dom meddelas.
Fallet med meteoriten till Högsta domstolen
Markägaren Johan Benzelstierna von Engeström håller inte alls med.
– Naturhistoriska har aldrig frågat mig om de får skära av en bit och analysera. Museet hade två månader på sig innan jag ens var informerad om att meteoriten var hittad. Om det nu skulle finnas en etablerad praxis som vissa hävdar, varför började man då inte forska på meteoriten omedelbart?
Johan Benzelstierna von Engeström tycker snarare att det är orättvist att det nu blivit upp till privatpersoner att lösa äganderättsfrågan.
– Och det kommer antingen bli kostsamt för mig eller för upphittarna.
Det är inte bara äganderätten som står på spel. Den part som förlorar behöver stå för rättegångskostnaderna. Det var i slutet av oktober som Högsta domstolen meddelade att den kommer pröva fallet och troligtvis dröjer det minst ett år innan dom meddelas.
”Vem äger stenar från rymden?”
Hej Kristin Karlsson! Du har skrivit om meteoriten som föll ner utanför Enköping. Hur blev du intresserad av den?
– Riktigt intresserad blev jag först när jag förstod att det blivit en rättstvist kring meteoriten. Det är en intressant fråga rent filosofiskt – vem äger stenar från rymden? Jag skrev ett långt reportage i tidskriften Filter om det 2021, där jag försökte vrida och vända på frågan och berätta den dramatiska historien. Sedan dess har fallet varit aktuellt igen när det har gått vidare från tingsrätten till Svea hovrätt och nu ska Högsta domstolen ge sin syn på saken.
Har du någon egen relation till den här meteoriten?
– Jag bor på landet söder om Enköping, och jag minns den där natten 2020 när den föll. Det finns inga lampor där jag bor, och när något lyser upp märker man det. Det hördes en dov knall också, och jag funderade på om det kunde vara något som pågick på militärens skjutfält i närheten.
Vad jobbar du med annars?
– Jag är frilansjournalist, och kombinerar det med att undervisa på en ettårig journalistutbildning vid Uppsala universitet. Jag skriver mest om miljöfrågor, ofta kopplade till livsmedelsproduktion.
Har du något spännande på gång framöver?
– Nu ska jag och några journalister från andra EU-länder tillsammans ta oss an vargfrågan. Vargens skyddsstatus har nyligen sänkts i Bernkonventionen, och vi ska granska fakta och argument i debatten. Jag jobbar gärna i granskande projekt tillsammans med journalister i andra länder, eftersom miljöfrågor sträcker sig över nationsgränserna.
Kunskap baserad på vetenskap
Prenumerera på Forskning & Framsteg!
Inlogg på fof.se • Tidning • Arkiv med tidigare nummer