Svar av Ulrika Olausson, forskare i miljö-kommunikation, Örebro universitet

Kommunikationsforskning har visat att just ”närhet” är viktigt för att skapa klimatengagemang – det är lättare att slå dövörat till för smältande glaciärer än sådant som riskerar drabba oss själva eller våra närmaste. Av samma skäl räcker det sannolikt inte att ange de regionala temperaturökningarna i sig, utan man behöver också konkretisera vilka de lokala konsekvenserna blir, så att de blir personligt relevanta. Studier har exempelvis konstaterat att engagemanget ökar när klimatförändringen kommuniceras som ett hälsoproblem i stället för ett miljöproblem. Då blir lidandet som den kan orsaka mig eller mina barn och barnbarn konkret.

Abstrakt kunskap, till exempel om temperaturökningen i siffror, har inte så stor betydelse för engagemanget som man kan tro. Vi tar ofta för givet att när människor väl har rätt information så följer önskade förhållningssätt per automatik. Men där finns inget entydigt orsakssamband utan meningsskapandet är betydligt mer komplext än så. Ett viktigt skäl är människans tendens till konfirmeringsbias, det vill säga att förkasta information – hur vetenskapligt förankrad den än är – som inte bekräftar de åsikter vi redan har. I denna process har exempelvis politiska värderingar och social identitet stor betydelse.

Slutligen får vi inte glömma betydelsen av hoppfullhet i klimatkommunikationen. Att inte enbart fokusera på hoten och dystopin, utan även belysa framstegen och utopin. Hotbilder skapar ofta ett kortvarigt engagemang som sedan övergår i känslomässig uttröttning och därmed distansering från problemet.