En seriemördare av sin tid

Under rättspsykiatrisk vård på Säters sjukhus erkände Sture Bergwall åren 1994–2001 mer än trettio mord, av vilka han dömdes skyldig till åtta. Så följde sju års tystnad innan han 2008 började återta sina erkännanden. Efter flera års juridiska processer lades det sista åtalet mot honom ner i slutet av 2013. Efter 23 års sluten rättspsykiatrisk vård på Säters sjukhus skrevs Bergwall ut från sjukhuset.

Hur kunde detta hända? Under medialt och politiskt tryck tillsatte regeringen en utredning, Bergwallkommissionen, som publicerade sin rapport 2015. Jag deltog i den utredningen som medicinsk expert. Med ett decenniums perspektiv gör jag nu en del reflektioner och drar personliga slutsatser utifrån det material jag bevarat från utredningen.

Bergwall blev känd under det namn han antagit när han började erkänna mord: Thomas Quick. När han slutade erkänna återtog han sitt namn Sture Bergwall. Jag kommer här att använda namnet Thomas Quick för den till stora delar konstruerade persona han antog under åren 1993–2001, det som psykiatern Carl Gustav Jung beskrev som ”en sorts mask som är konstruerad dels för att göra ett intryck på andra, dels för att dölja individens sanna natur”.

Jag har med åren kommit att betrakta personan Thomas Quick som en man skapad av och för sin tid. Han fascinerade sin samtid – och eftervärlden – genom att vara seriemördare, offer för svåra sexuella övergrepp under barndomen, uppvisa multipla personligheter och kunna återskapa bortträngda minnen av hemska barndomsupplevelser och bestialiska mord han begått. Allt i en och samma semifiktiva persona. Och det var inte bara Thomas Quicks person och upplevelser som gjorde honom till en man av sin tid, det var också den vård han fick och den förhörsteknik som tillämpades – allt var präglat av sin tid.

Andrej Tjikatilo, kallad ”Djävulen i Ryssland”, greps 1990. Han dömdes till döden för 52 mord på kvinnor och barn, och är därmed en av världens värsta och mest uppmärksammade seriemördare någonsin. I USA väckte ett mycket stort antal seriemördare från 1970-talet och framåt alltmer medial uppmärksamhet. En sökning i The New York Times arkiv visade att antalet artiklar om seriemördare tiofaldigades under 1990-talet.

Det räckte inte med verkliga seriemördare. Böcker om fiktiva seriemördare blev bästsäljare: När lammen tystnar översattes till svenska 1990 och filmades året därefter. Boken American psycho om en högintellektuell seriemördare kom 1991 och blev en omedelbar succé. När Sture Bergwall 1993 antog personan Thomas Quick och började erkänna seriemord med bestialiska detaljer var bilden av grymma seriemördare således väl etablerad i medier och populärkultur. Med honom var det som om Sverige fått en seriemördare av samma dignitet som de ryktbara amerikanska seriemördarna, verkliga eller fiktiva.

Från 1989 och framåt började det dyka upp allt fler forskningspublikationer om seriemördare. Att Quicks uppgifter i terapi och förhör föreföll vara samstämmiga med samtidens vetenskapliga litteratur om seriemördare bidrog till att hans erkännanden verkade trovärdiga. Det tycktes finnas vetenskapligt stöd för att de flesta seriemördare som barn blivit utsatta för incest och andra sexuella övergrepp. De mord de begått hade ofta sadistiska inslag med bland annat pedofili, våldtäkter, styckningar, förvaring av kroppsdelar i hemliga gömslen, kannibalism. Seriemördare var manipulativa och använde medierna för att få uppmärksamhet. Allt detta stämde kusligt väl in på Bergwall och hans erkännanden.

Under 1980-talet ökade de vetenskapliga publikationerna om incest som fenomen och som orsak till psykiska störningar i vuxenlivet drastiskt, för att kulminera under åren 1986–1994, följt av en nedgång till klart lägre nivåer i slutet av 1990-talet och fram till i dag. Det kom också allt fler vetenskapliga belägg för att sexuella övergrepp i barndomen kunde vara knutna till våldsyttringar och kriminalitet i vuxen ålder. Än en gång stämde Quicks berättelser överens med det aktuella kunskapsläget.

Nästa tidsbundna yttring var att personan Thomas Quick uppträdde med multipla personligheter. Han kunde plötsligt slå om till en av sina fem alternativa personligheter. När han bytte personlighet förändrades rösten, han kunde morra djuriskt, skrika, bli aggressiv. Söker man artiklar om multipla personligheter i databasen Pubmed ser man ett ännu tydligare mönster än för incest. Efter att fram till 1980-talets början ha varit nästan okänt i den vetenskapliga litteraturen ökade antalet artiklar om multipla personligheter brant i slutet av 80-talet för att nå en tydlig kulmen 1993–94 (då Bergwall/Quick började erkänna pojkmord). Det publicerades också vetenskapliga resultat där personer med multipla personligheter oftare än andra hade utsatts för incest och andra sexuella övergrepp under barndomen. Också något som stämde märkligt väl med vad Quick berättade.

I diskussionerna kring Quicks erkännanden har minnespsykologiska frågor varit centrala. Under psykoterapin på Säter och vid polisförhören och vallningarna på brottsplatserna sades han återskapa bortträngda minnen från sin barndom och från de mord han begått.

Denna psykoterapeutiska strömning var också bunden till sin tid, även om rötterna kan sökas långt tillbaka. Sigmund Freud myntade begreppet bortträngda minnen, vilket levt kvar i den psykoanalytiska terapitraditionen. Han såg det som en psykologisk försvarsmekanism – alltför ohyggliga minnen förskjuts till det undermedvetna. Under psykodynamiskt inriktad terapi kan minnena återuppväckas. I Quicks fall tolkades dessutom de pojkmord han erkände som återgestaltning av hans traumatiska barndomsupplevelser. Genom att begå mord fann han lindring av sin ångest, åtminstone tillfälligt, tills ångesten på nytt bröt fram och tvingade honom till att döda.

Till Bergwalls särskilda begåvning hörde att han lyckades övertyga sin terapeut och polisens förhörsledare om de metaforer och psykologiska innovationer han använde. De ohyggliga minnena tedde sig som en persienn som öppnades och stängdes, först glimtvis, sedan allt mer. Att han i början av ett erkännande kom med uppenbart felaktiga uppgifter berodde på ”medvetna avvikelser”. De var en försvarsmekanism, inte olik bortträngda minnen. Var sanningen alltför svår och påträngande tvingades han skydda sig med medvetna avvikelser från sanningen. Därefter kunde han lita till en annan särbegåvning, den att kunna avläsa kroppsspråk och antydningar och tolka ledande frågor under terapisessioner och förhör under det han letade sig fram till korrekta svar. 

I dag är begreppet bortträngda minnen starkt ifrågasatt. De minnes- och rättspsykologer vi i Bergwallkommissionen intervjuade framhöll att minnen från dramatiska upplevelser i vuxen ålder – i Bergwalls fall de mord han begått – inte trängs bort. Och Bergwalls innovation om ”medvetna avvikelser” förblir okänt inom psykologin. 

När Säters nya rättspsykiatriska klinik byggdes upp i slutet av 1980-talet rekryterades många medarbetare från den psykiatriska vården i Uppsala. Där hade man redan på 1970-talet brutit med den traditionella vården. De gamla hierarkierna mellan olika personalkategorier och mellan personal och patienter bröts upp. Det fanns på Säter en stark tilltro till att man även inom rättspsykiatrin kunde hjälpa patienterna till ett bättre liv, kanske rent av bota dem, genom human vård, psykoterapi och miljöterapi. Med detta gick Säterkliniken i spetsen för ett skifte i svensk rättspsykiatri.

Även den nybyggda Säterklinikens fysiska miljö präglades av det nya tänkandet. Med mycket långa vårdtider blev det rimligt att den fysiska miljön var hemlik, i stark kontrast till de gamla mentalsjukhusens vårdmiljöer. Under delar av sin vårdtid bodde Quick/Bergwall i en tvårummare med kokvrå.

Många patienter inom rättspsykiatrin föreföll gagnas av den nya vårdideologin och vårdmiljön. Men i Bergwalls/Quicks fall visade sig de uppluckrade ramarna, tilltron till honom, hans berättelser och hans spel bli förödande.

Tidsbundenheten kom att i hög grad prägla Quicks psykoterapeutiska behandling. Mot 1900-talets slut vidgades utrymmet för att pröva nya psykoterapeutiska inriktningar, där man frigjorde sig från den traditionella psykoanalysens snäva, närmast dogmatiska ramar och regelverk.

Margit Norell, som handledde psykoterapeuter och läkare på kliniken, har ofta beskrivits som spindeln i det terapeutiska nätverket kring Thomas Quick. Hon fäste särskilt stor vikt vid terapeutens personliga engagemang i patienten. Terapin skulle vara intensivare, också mer långvarig, än i konventionell dynamisk psykoterapi. Med tiden kom Norell att få ett allt tydligare fokus på traumatiska barndomsminnen, särskilt då incest. Hon menade att bortträngda minnen av traumatiska barndomsupplevelser spelar en central roll för hur människor agerar som vuxna. I terapi kunde dessa minnen återskapas. Bland psykologer var detta arv från Freud synnerligen aktuellt – och omdebatterat – under Bergwalls erkännandeår. I terapin riskerade man att inplantera falska minnen, menade kritikerna. I USA var debatten så het att man talade om The memory wars (titeln på en bok publicerad 1995).

Quick behandlades under erkännandeåren med flera typer av bensodiazepiner (till exempel Rohypnol och Stesolid) för sömnsvårigheter, ångest och panikattacker. Han fick preparaten i mycket höga doser, dessutom extramedicinering vid behov.

På 1990-talet jämförde man de nya bensopreparaten med tidigare lugnande preparat och fann då att de gynnsamma effekterna var mycket större och risken för biverkningar mindre. Översiktsartiklar i högt ansedda medicinska tidskrifter gav i början av 1990-talet över lag en positiv bild av bensopreparat.

Visserligen var risken för läkemedelsberoende och andra allvarliga biverkningar vid långtidsbehandling beskriven i den vetenskapliga litteraturen redan vid 1990-talets början. Men det dröjde innan den kunskapen sammanställdes systematiskt och fick ordentlig spridning ut i sjukvården. Utifrån dagens perspektiv kan 1990-talets inställning till beroendeframkallande läkemedel sägas ha varit lättsinnig. När jag nästan två decennier senare intervjuade läkare som ansvarade för Quicks medicinering på den tiden var de starkt självkritiska. Min uppfattning är ändå att det mindre handlade om enskilda läkares ofullkomligheter, mer om läkarkårens utbredda brister i kunskap och insikter om läkemedelsbiverkningar på 1990-talet.

Den metod som oftast användes av polisen i förhören med Sture Bergwall var ny i Sverige. I USA hade det ur forskningen om kognitiv psykologi och minnespsykologi på 1980-talet fötts inte bara den kognitiva beteendeterapin, kbt, utan också den kognitiva intervjutekniken vid polisförhör. En av de svenska pionjärerna var psykologidocenten vid Stockholms universitet, sedermera professorn, Sven Å. Christianson, som anlitades av polis och åklagare som expert och sakkunnigvittne i Bergwallärendena.

Vid den kognitiva intervjun ska den förhörde bland annat försöka återskapa händelsen: miljön, tankarna och sinnesintrycken. På så sätt kan fler minnesspår aktiveras. Tekniken är vetenskapligt utvärderad och i dag allmänt accepterad. När Bergwall förhördes i mitten och slutet av 1990-talet var den fortfarande under utveckling. Det blev rörigt.

Den nya förhörsmetoden kom att trasslas ihop med mycket freudianskt tankegods från psykoterapin. I backspegeln blir det uppenbart att den nya förhörstekniken inte var lämplig för den persona som Thomas Quick var. Han kunde utnyttja den kognitiva intervjun för fabulerande, där han trevande sökte sig fram till de svar som förväntades av honom. 

Hur kunde Thomas Quick hålla sig informerad om aktuella strömningar inom psykologin, skapa en persona av sin tid?

Han var beläst. Bland böckerna i hans välfyllda hyllor fanns många som rörde ämnen inom psykologin. Han förde långa samtal om innehållet i dessa med sin psykoterapeut och, inte minst, med Sven Å. Christianson, psykologiprofessorn som samlade material till sina böcker Traumatiska minnen och I huvudet på en seriemördare. Denne ville förstå Quicks reaktioner och de psykologiska mekanismer som ledde till mord. Vilka känslor genomströmmade honom före, under och efter dödandet? Christianson befann sig i den vetenskapliga frontlinjen. Under dagslånga samtal diskuterade han med Thomas Quick bland annat aktuell forskning om seriemördare.

Dessutom brevkorresponderade Quick med Säterklinikens mentor Margit Norell. Hon och hennes disciplar var fascinerade av ämnet multipel personlighet, särskilt då kopplingen till incest och andra hemska barndomsupplevelser, något som Thomas Quick hade möjlighet att diskutera i sin terapi.

Via biblioteket på Säters sjukhus fick Quick tillgång till Bret Easton Ellis roman American psycho med sina groteska mordskildringar. Han berättade senare hur boken inspirerade honom till hans första mordberättelser. Han hade även hyrt filmen När lammen tystnar, enligt Bergwalls självbiografi på uppmaning av Christianson. Han säger sig ha sett filmen tillsammans med personal på kliniken. Beträffande multipla personligheter uppgav han för oss i Bergwallkommissionen att han inspirerats av tidnings- och tidskriftsartiklar. Också här behövs en reservation: Frågan är om hans fabulerande helt tynat bort med åren.

Var inte också vi i Bergwallkommissionen i hög grad präglade av den tid och den miljö vi verkade i? Tydligast var det nog för min egen del. Under min tid som generaldirektör vid Socialstyrelsen på 2000-talet strävade vi efter att styra om tillsynen av hälso- och sjukvården från att vara repressiv till att bli lärande. Vår utgångspunkt var att de fel som begåtts ofta kunde härledas till brister i organisation, arbetsmiljö och utbildning. Det var på den nivån man behövde sätta in förebyggande insatser för att undvika nya misstag. De personliga tillkortakommandena (som kunskapsbrister, dåligt omdöme, slarv) kom nog i skymundan. Så i Bergwallkommissionen på 2010-talet kom jag att betrakta aktörerna kring Quick/Bergwall som offer för den tid och miljö de var verksamma i, ungefär som jag framställt det här.

Det blev något av en kulturkrock med kommissionens jurister. De var mindre känsliga för tidens strömningar, något jag numera – i ljuset av dagens flyhänta lagändringar – har fått viss respekt för. Merparten av vår rapport kom att ägnas åt att knyta fel i polisutredningar och rättsprocesser till personliga tillkortakommanden hos enskilda poliser, förhörsledare, åklagare, försvarare och domare. Det var svårt att begripa, tyckte jag, att vi inte kunde ifrågasätta mer av grunderna för hur polisutredningar och rättegångar ska bedrivas i Sverige, så att 1990-talets misstag kunde undvikas.