Från utdöda vargar till biologisk mångfald

I april 2025 fylldes världens nyhetssidor av tre snövita vargar döpta till Romulus, Remus och Khaleesi. Företaget Colossal biosciences lanserade de tre djuren som en återfödelse av den utdöda jättevargen. De stora nordamerikanska vargarna dog ut för runt tiotusen år sedan, men under de senaste åren har forskare kunnat kartlägga deras arvsmassa med hjälp av prover från bevarade ben. Utifrån den analysen har forskare på Colossal biosciences förändrat 14 gener hos vanlig varg för att göra dem mer lika jättevargarna. 

Vargarna fick både uppmärksamhet och kritik. Det tog en knapp månad innan företagets vetenskapliga chef, Beth Shapiro, gick ut med ett förtydligande om att det inte handlar om djur som är identiska med den utdöda arten, utan om att skapa djur som liknar dem.

Men i pressmaterialet om vargarna fanns också ett annat genombrott. Colossal biosciences har lyckats klona den nu levande men akut hotade amerikanska rödvargen.

– Det är klart att rubrikerna handlade om jätte­vargarna, men tekniken användes också för att hjälpa en av världens mest hotade vargarter. Det försvann litegrann i bakgrunden, säger Andrew Pask. 

Han är professor i genetik vid The university of Melbourne och anställd som en av de vetenskapliga experterna på Colossal biosciences. Företaget grundades 2021 och har som främsta mål att återskapa djur som den ullhåriga mammuten, dronten och den tasmanska pungvargen. På bara några år har företaget lyckats ta in stora summor från både rika filantroper och riskkapitalister, som hoppas att företagets grundforskning ska leda till lönsamma patent. I januari 2025 värderades Colossal biosciences till över 10 miljarder dollar. 

Andrew Pask har själv under mer än 20 år forskat om möjligheten att återuppväcka den tasmanska pungvargen. Men han tror att den nya gentekniken kommer att spela ännu större roll när det gäller att skydda djur som i dag är på gränsen till att dö ut. 

– Det är stora, dyra projekt som undersöker grundläggande biologiska frågor. Ja, de kan användas för att återskapa utdöda arter, men de omedelbara tillämpningarna handlar om att rädda hotade arter, säger Andrew Pask.

Han tar den nordliga quollen som exempel. Quollen tillhör en grupp djur som kallas pungmårdar på svenska. Det är ett prickigt litet rovdjur som är snäppet mindre än vår svenska mård och som lever i norra Australien.

– Det är en art som antagligen kommer att dö ut i det vilda inom tio år, säger han.

Det största problemet för quollen är agapaddan. Den introducerades i Australien på 1930-talet för att äta insekter som hotade sockerrörsodlingar. Paddan gjorde väldigt lite nytta i plantagerna, men spred sig snabbt och hotar nu många andra arter. Den är giftig, vilket gör att de djur som försöker äta den riskerar att dö.

– På de platser där paddan finns naturligt finns det massor av arter, inklusive däggdjur, som äter dem och som är resistenta mot giftet. Om vi hade haft 200 000 år på oss, och en robust population av quollen, så hade de förr eller senare utvecklat den förmågan. Men nu är det för få individer kvar, och för ont om tid, säger Andrew Pask.

Han och hans kolleger har i stället bestämt sig för att ta evolutionen i egna händer. De upptäckte att resistensen mot giftet beror på en genetisk förändring i enda gen. De har lyckats modifiera celler från quollen så att de blir resistenta. Nästa utmaning är att gå från enstaka celler till hela djur. Och att lyckas föda upp tillräckligt många modifierade djur för att de ska kunna släppas ut och sprida den nya genen till sina vilda släktingar.

– Det här skulle bli första gången som genetisk modifiering används på det här sättet för att rädda en djurart, säger han.

Det finns många utmaningar kvar, både vad gäller utvecklingen av själva tekniken och reglering och lagstiftning. Men Andrew Pasks ser projektet som den nordliga quollens enda chans att överleva.

– För mig är det är lätt val. Om vi inte gör någonting så kommer den här arten att försvinna. Det är klart att det finns risker, men vi gör vårt bästa för att kartlägga dem, säger han.

Men att aktivt gå in och göra genetiska förändringar i vilda djur, att ge dem nya genetiska egenskaper som de inte har haft tidigare, är kontroversiellt. 

Anna M. Johansson är docent i populationsgenetik vid SLU, där hon arbetar med att kartlägga och bevara den genetiska variationen hos svenska lantraser. Risken som hon ser med att introducera nya genetiska varianter i arter är att olika gener i arvsmassan interagerar med varandra på många olika sätt.

– Vi är inte redo för det här. Vi vet väldigt, väldigt mycket mer än vad vi gjorde för 20 år sen, men vi har fortfarande bara skrapat på ytan när det gäller genernas funktion och hur de interagerar med varandra, säger hon.

En förändring nu kan leda till oväntade problem långt in i framtiden.

– Även om syftet är gott så finns det en risk att man ställer till med mer skada än nytta, säger hon.

I Anna M. Johanssons forskning har ett stort genombrott varit möjligheten att analysera och kartlägga arvsmassa, både från levande individer och från historiskt eller arkeologiskt material. Hon har bland annat använt 4 000 år gamla skelett från Stora Karlsö för att visa att traditionella svenska lantraser fortfarande är mycket lika dem som levde då. 

– Det är ett argument för varför det är så viktigt att bevara lantraserna, att vi kan se att de har funnits här så länge. Den genetiska kartläggningen gör också att vi kan förstå historien bättre, lära oss mer om deras ursprung, säger hon. 

Genetisk kartläggning gör det också möjligt att se vilken variation som finns kvar i vilda arter. När vi tänker på hur det går till när en art dör ut så fokuserar vi människor gärna på den allra sista individen, att en art är borta när den sista individen av den arten försvinner. Men ur ett genetiskt perspektiv kan en art vara dödsdömd långt innan dess: när det finns så få individer och så lite genetisk variation kvar att det blir omöjligt för arten att klara sig i längden.  

Det gör att försöken att rädda arter med hjälp av genteknik inte bara behöver rädda individerna, utan dessutom bygga upp eller skapa en tillräckligt stor variation för att arten också ska ha en chans att klara sig i längden, vilket i många fall kommer att kräva mycket större insatser. 

– För vi vill ju rädda arter på riktigt, inte bara så att de finns kvar om femtio år. Vi vill ju att arterna ska finnas kvar i tusentals år. Det måste vara det ultimata målet, säger Anna M. Johansson.

För att lyckas med det måste man inte bara bevara tillräckligt många individer. I det vilda består en art i praktiken av olika populationer, av grupper av individer som kan vara utspridda över stora områden och där var och en av populationerna har sin egen genetiska variation, förklarar Linda Laikre, professor i populationsgenetik vid Stockholms universitet.

– Det är i populationerna som evolutionen sker. Det är de som utsätts för selektion, det är i dem som nya mutationer dyker upp. De är grunden för både arter och ekosystem, säger hon. 

I sin forskning fokuserar Linda Laikre på vad som händer genetiskt i små populationer, och kopplingen mellan genetik och bevarande. Hon ser en risk i att så mycket bevarandearbete fokuserar på arter, snarare än på att hitta och bevara den genetiska variation som finns i olika populationer.

Resultatet kan bli att viktiga egenskaper, till exempel förmågan att hantera ett varmare klimat, försvinner när en population dör ut, även om inte arten i sig är hotad. En art som är utspridd i många små populationer riskerar att försvinna eller få allvarliga genetiska problem. Det är något som inte alltid syns om man bara tittar på antalet individer som finns kvar av hela arten. 

– Människor förstår att inavel är ett problem, men det är större än så. Tar du inte hand om den här basala nivån finns inte arter eller ekosystem kvar heller i förlängningen. Hade vi inte haft variation på dna-nivå, då hade vi inte haft någon biologisk mångfald, säger hon. 

Den bristen blir extra tydlig när man försöker rädda en art från att bara bestå av några få individer. I flera fall har man lyckats rädda arter med hjälp av avel och utplantering, men arterna hotas i längden av bristen på variation. Här vill en del forskare också gå från genetiska analyser till att börja använda de nya verktygen praktiskt. En av dem är Cock van Oosterhout, professor i evolutionsgenetik vid University of East Anglia.

– Bristen på genetisk variation urholkar möjlig­heten för arter att anpassa sig i nya situationer. När vi människor dessutom driver på med klimatförändring, invasiva arter och minskade habitat, då blir det ännu allvarligare. Jag tror att genetisk modifiering är en möjlighet för att bevara arter, ge dem en chans att överleva, säger han.

Cock van Oosterhout kartlägger genetisk variation hos hotade arter och olika arters förmåga att genetiskt klara av förändringar i miljön, till exempel nya sjukdomar eller ett varmare klimat. Han är huvudförfattaren till en artikel i Nature som sammanfattar möjligheterna med genteknik för att bevara arter, och försöker peka på möjliga vägar framåt. Artikeln är skriven tillsammans med forskare från Colossal biosciences och han har fått finansiering för enstaka projekt av företaget, men är inte anställd.

– Det viktigaste man kan göra är inte att skapa en fågel som ser ut lite som en dront. Men Colossal håller på med seriös forskning och har fantastiska forskare kopplade till sig och de har stora resurser. Jag samarbetar med dem för att de faktiskt utvecklar tekniker som kan rädda arter, säger Cock van Oosterhout. 

En av arterna han fokuserar på är rosenduvan, en av fler än hundra fågelarter som bara finns på Madagaskar. Arten var på gränsen till att dö ut under 1990-talet, då bara tio individer fanns kvar. De har lyckats återhämta sig väl i fångenskap, och runt 400 individer har återförts ut i naturen under de senaste åren. Men mycket av artens genetiska variation har gått förlorad och de hotas både av riskerna med inavel och av sjukdomar. 

Det är generellt svårare att tillämpa genteknik på fåglar, på grund av deras biologi och hur äggen formas. Till exempel har inga forskare ännu lyckats klona någon fågelart, så mycket av Colossal biosciences arbete fokuserar på grundforskning. Arbetet med rosenduvan sker parallellt med deras försök att återskapa den utdöda dronten och moafågeln.   

Företaget driver nu ett projekt där de kartlägger den genetiska variationen i bevarade rosenduvor från museer och liknande samlingar. Målet är att sedan använda genetisk modifiering för att återskapa en del av den förlorade variationen, speciellt den som riskerar att påverkas extra negativt av inavel. Cock van Oosterhout har letat efter skadliga mutationer hos de fåglar som finns kvar. 

– När vi har identifierat de mutationerna så kan vi också börja förändra dem, speciellt om vi också hittar friska varianter från till exempel museer. Förhoppningen är att man kan få tillbaka lite av den variation som fanns tidigare, och ge arten en chans att anpassa sig och klara av nya utmaningar, säger han.

Det finns en handfull olika sätt att använda nya genetiska metoder för att försöka rädda arter som är på gränsen till att dö ut. 

Den kanske minst kontroversiella är att använda kloning för att öka den genetiska variationen. Levande celler som finns nedfrusna i biobanker runt om i världen kan återföra genetisk variation när det finns väldigt få individer kvar. Här handlar grundforskningen också ofta om att utveckla tekniker för konstgjord befruktning för olika arter, och att hitta sätt för närbesläktade men ohotade arter att fungera som surrogatmödrar.

Det är tekniker som väcker etiska dilemman. Hur mycket lidande är det värt att utsätta individuella djur för i avelsprogram till exempel. Men ur ett genetiskt perspektiv ser varken Anna M. Johansson, Linda Laikre eller Cock van Oosterhout några problem med kloning och assisterad befruktning. 

– Det är en möjlighet som finns och något som gör att vi kan undvika att en art dör ut. Jag ser det som en positiv sak, säger Linda Laikre. 

Men kloning bygger på att det fortfarande finns levande celler kvar. Nästa steg är att leta efter den förlorade genetiska variationen i annat biologiskt material, arkeologiska kvarlevor eller bevarade kroppar i biologiska samlingar. Varianter av enskilda gener kan sedan stoppas in i levande individer med hjälp av genteknik. Det är ett av målen med Colossals arbete för att bevara rosenduvan.

Genteknikens snabba framsteg har också gjort det tydligt vilken enorm skattkammare som finns i biologiska museer och samlingar av prover över hela världen. 

– Biobanker i alla dess former är jätteviktiga och otroligt underskattade. Vi pratar mycket nu om hur vi ska spara data, men det är mycket viktigare att vi sparar den faktiska vävnaden. Nu kan jag använda nya dna-metoder på sparat material på ett sätt som inte gick att göra för tio år sedan, säger Linda Laikre. 

För arter som står inför specifika hot, som den nordliga quollen, så är genetisk modifiering med helt nya gener den sista utvägen. Men Cock van Oosterhout är noga med att poängtera hur långt bort vi är från att faktiskt rädda arter med genteknik. 

– Vi har en lång väg framför oss. När det gäller rosenduvan till exempel är det här ingenting som kommer att hända under de närmsta åren. Då är det ändå vår modellorganism. Det kommer att ta mycket, mycket längre tid innan det här kan användas för att hjälpa en större grupp arter, säger han. 

En av de stora utmaningarna är att de här teknikerna under lång tid kommer att vara både dyra och komplicerade, och bara finnas tillgängliga för mycket få av alla de arter som hotas i dag. 

– Jag tror aldrig att det här kan bli något som kan användas för majoriteten av världens hotade arter. Det här är något som vi kommer att kunna göra för karismatiska arter, alltså arter som folk verkligen bryr sig om. Det är något att tillämpa när andra metoder inte fungerar. I praktiken så är det ett plåster, säger Cock van Oosterhout.

Det grundläggande arbetet kommer alltid att handla om att skydda ekosystem, återställa habitat för hotade arter och att motverka effekterna av klimatförändringar och invasiva arter. Forskarna ser en risk med att de nya teknikerna ska användas som en politisk och ekonomisk ursäkt för att strunta i det arbetet.

Redan samma vecka som Colossal biosciences gick ut med nyheten om sina genetiskt modifierade jättevargar så kom en kommentar från Trump-administrationen i USA, som använde projektet som ett argument för att minska skyddet för hotade arter. 

– Det är en stor och verklig fara, att människor tror att det här är en lösning på problemen. Att det inte gör något om arter minskar eller försvinner, för det finns teknik som kan fixa det. Det är helt enkelt inte sant, säger Cock van Oosterhout. 

Både han, Anna M. Johansson och Linda Laikre ser problem med att Colossal biosciences överdriver vad som faktiskt är möjligt att göra med tekniken, och hur fort utvecklingen går, en risk att man kommer med löften som man sedan inte kan hålla.

– Jag säger inte att man inte ska göra det här, jag bara säger att det är lätt att tycka att det här är lösningen på allt, vilket inte stämmer, säger Linda Laikre.

Andrew Pask vid Colossal biosciences är medveten om risken, men ser snarare möjligheten att använda de genetiska framstegen som ett sätt att ge människor hopp. 

– Det här är inte pengar som annars skulle gått till att bevara naturområden. Snarare får vi in mer pengar och människor blir mer intresserade av att prata om varför arter dör ut och vad vi kan göra för att rädda dem, säger han. 

– Som jag ser det är det här det enda sättet vi har att få tillbaka en del av världens förlorade biodiversitet. Det är så illa ställt och vi har förlorat så mycket. Jag önskar att det var något vi inte behövde göra. Det är långt ifrån idealiskt, men det är en lösning, fortsätter Andrew Pask. 

Cock van Oosterhout är tydlig med att tekniken bara kan spela en begränsad roll.

– Som forskare måste jag vara ärlig med att naturvetenskap och teknikutveckling inte är det viktigaste här. De största framstegen kommer att komma från saker som Parisavtalet, och från samhällsforskning om engagemang och förändring, från ekonomisk forskning om omställning, säger han.

Men medan det arbetet sker ser han hur gen­tekniken kan göra skillnad.

– Jag ser ändå en stor optimism bland oss som jobbar med det här frågorna, när det gäller de nya teknikerna. Även om vi bara kan använda dem till några få arter så kan de bli avgörande för just dem, säger han.