Vetenskapsjournalister ska också vara jobbiga

Kaliber i Sveriges radio P1 sände i höstas ett program om PFAS-skandalen i Kallinge, som orsakats av hanteringen av brandskum på flygflottiljen F17. I programmet spelade de upp klipp från ett samtal mellan chefen och kommunikationschefen på F17. Samtalet hade råkat komma med på inspelningen efter en intervju där reportern Daniel Värjö pressade dem om ett säkerhetsdatablad som inte följts.

Jag fastnade vid en kommentar från kommunikationschefen i bakgrunden:

– Alltså, Gud vilken jobbig journalist du hade!

Ja, verkligen. Daniel Värjö gav sig inte, han frågade och var besvärlig. Han ville få fram vad som hade hänt och hur ansvariga personer förhåller sig till det.

Alla journalister ska vara jobbiga ibland.

Själv gör jag i stort sett aldrig några ansvarsutkrävande intervjuer. Läser du mina artiklar i Forskning & Framsteg är det nog uppenbart att jag ägnar mig mest åt att få forskare att förklara saker för mig om stjärnor eller kvantmekanik eller liknande saker, på ett sätt som jag i min tur kan berätta vidare, så att ni läsare förhoppningsvis kan förstå något lite bättre. Forskare är nästan alltid glada över att få prata med mig, och vi samarbetar för att berätta om deras arbete.

Men ibland får jag påminna forskarna om att jag faktiskt kan föra vidare allt de berättar. I min roll ingår att jag ska kunna granska forskarvärlden och rota fram missförhållanden. Jag jobbar för er läsare, inte för universiteten eller forskarna. Det gäller inte bara i hårda granskningar, utan också i vardagens nyhetsvärdering och i hur jag skriver mina texter.

Det här hör till skillnaderna mellan populärvetenskap och vetenskapsjournalistik. En journalist måste stå självständig och så oberoende som möjligt i förhållande till sitt bevakningsområde. Därför tar jag till exempel inte emot betalda resor eller annat från organisationer eller institutioner jag skriver om. För mig som journalist är det du som läser som är uppdragsgivaren.

När jag möter och pratar med er läsare är det tydligt att inte alla ser skillnaden mellan vetenskapsjournalistik och ren populärvetenskap. Men jag tycker att det är värt att ha koll på vad som är vad i medielandskapet. Det är också värt för oss vetenskapsjournalister att prata om och reflektera över vår roll, så att vi inte glömmer vikten av att vara besvärlig. Då kanske vi anstränger oss mer för att hitta vad som finns att berätta, utöver de resultat som forskare och beslutsfattare själva gärna vill berätta om.

Jag är nog väldigt snäll, och håller mig mest till de ganska nördiga frågorna. Men nog hoppas jag att det någon gång händer att någon tycker att jag också var en riktigt jobbig journalist att prata med.