Bälte ska hjälpa mot dåligt lokalsinne

Okej, nu är det upp till bevis. Jag har tryckt på knappen som ska aktivera mitt lokalsinne. Det kan behövas. Jag är kass på alla former av orientering. Minsta avsteg från invanda vägar kan få mig att helt tappa riktningen. Men nu ska jag testa en apparat som enligt reklamen ska ge mig en rent kroppslig visshet om väderstrecken. Ett videoklipp som företaget Feelspace använder i sin marknadsföring säger det rent ut: ”Du kommer aldrig att gå vilse igen.” Det låter underbart.

Jag befinner mig i ett naturreservat strax söder om Stockholm, närmare bestämt vid ett vindskydd med utsikt mot sjön Gömmaren. Molnen döljer en blek höstsol. Hit har jag promenerat dussintals gånger – varje gång längs samma stig. Här har jag plockat blåbär, enstaka gånger hittat kantareller och alltid njutit av suset i blandskogens träd­kronor och doften av skog.

I dag ska jag lämna komfortzonen. I stället för att ta den upptrampade vägen ska jag försöka hitta tillbaka till bilparkeringen via ett kuperat skogsparti där stigarna slingrar sig fram genom täta snår. Terrängen är som gjord för att gå vilse.

Till min hjälp har jag ett ovanligt bälte. Det består av sexton separat vibrerande segment utspridda runt midjan. Stående med blicken mot sjön känner jag vibrationer mot en punkt aningen till höger om ryggraden. Det betyder att norr är bakåt. Jag vrider mig medurs och känner hur den vibrerande punkten rör sig längs midjans högra sida mot naveln. Jag fortsätter vridningen lite till så att vibrationen hamnar aningen till vänster om naveln. Det känns bra. Från kartan vet jag att riktningen mot bilen är nordnordost. Jag börjar gå. Den svagt uppåtlutande stigen är täckt av tallbarr och gulnade asplöv.

Mitt bälte bygger på en teori som kallas embodied cognition, något man på svenska skulle kunna kalla förkroppsligad kognition, eller kort och gott kroppstänkande. Utgångspunkten är att mentala förmågor är tätt sammanflätade med det faktum att vi har en kropp. Våra tankar och upplevelser bygger på att kroppen via muskelrörelser och sinnesintryck hela tiden interagerar med världen vi befinner oss i. Det går alltså inte att dra någon skarp gräns mellan processerna inne i huvudet och deras samspel med kroppen och yttervärlden, enligt teorin.

Strax före jul år 2004 höll kognitionsforskaren Peter König vid Universität Osnabrück i norra Tyskland en föreläsning om detta för sina studenter. Efteråt fick han en fråga som tog honom på sängen.

Peter König hade beskrivit hur hjärnan hos ett nyfött barn måste bringa reda i alla inkommande sinnesintryck. Det är en svår uppgift. Hjärnans enda sätt att förhålla sig till världen utanför skallbenets mörker är att sända ut och ta emot elektriska urladdningar via nervtrådar. Men hur ska den veta om en viss inkommande signal beror på en smekning mot vänster arm, en solglimt i ögonen eller smaken av något sött i munnen?

Peter König sade under sin föreläsning att hjärnan lär sig sortera alla stimuli via sin kropp. Genom att flytta vänster arm, blinka eller röra sig på andra sätt upptäcker hjärnan tillsammans med resten av kroppen så småningom hur olika mönster av elektriska urladdningar hänger ihop rent statistiskt. På så vis uppstår känslan av att ha hörsel, syn, känsel och andra distinkta sinnen.

En av studenterna räckte upp handen och frågade om detta inte betyder att man skulle kunna få ett helt nytt sinne, ett sinne för något som människor normalt inte kan erfara. Och vad skulle det i så fall kunna vara?

Peter König blev ställd.

– Först mumlade jag något, men under den efter­följande diskussionen sade jag: den magnetiska nordpolen.

Svaret på studentens fråga blev början på ett stort forskningsprogram – som även har knoppat av företaget Feelspace, vars främsta produkt är bältet jag har runt midjan. Tanken är att an­ordningen ska göra det lättare för synskadade och blinda att ta sig fram. För egen del är jag nyfiken på om bältet verkligen kan fungera som ett nytt sinne och kanske stärka mitt självförtroende när det gäller att hitta rätt utan gps.

Jag är långt ifrån ensam om att ha dåligt lokalsinne. Så mycket som 3 procent av befolkningen har något som kallas DTS, developmental topographical disorientation. Forskare använder begreppet för att beskriva i övrigt välfungerande personer, utan tydliga hjärnskador, som ända sedan barnsben haft så svårt att hitta rätt att det blir en begränsning i vardagen. I medierna kan sådana människor dyka upp i artiklar med rubriker som ”Jag åker vilse i rondellen” och ”Måste ha GPS för att hitta till träningen”.

Riktigt så illa är det inte i mitt fall. Jag brukar vanligtvis klara rondeller tack vare skyltarna, men här i Gömmarskogen är det annorlunda. Här hjälper det att ha ett magnetsinne. Så länge den vibrerande punkten befinner sig på rätt ställe strax till vänster om naveln känner jag mig trygg.

I mer än 50 år har det varit känt att flyttfåglar tar hjälp av jordens magnetfält för att hitta till sina vintervisten på andra sidan jordklotet. Men det finns även andra arter med tillförlitligt magnetsinne.

– Väldigt många faktiskt, allt från fjärilar och salamandrar till havssköldpaddor och förmodligen även hajar och rockor, säger Susanne Åkesson, som forskar om djurs navigation och är professor i zooekologi vid Lunds universitet.

 Det finns till och med belägg för att vissa bakte­rier håller kursen med ett slags inre kompass. De innehåller järnhaltiga kristaller som orienterar sig i jordens magnetfält på samma sätt som en kompassnål.

Även däggdjur kan reagera på magnetfält. En omtalad studie visar att hundar föredrar att placera kroppen parallellt med jordens nord-sydliga magnetiska fältlinjer när de kissar eller bajsar. Forskarna bakom upptäckten utsågs år 2014 till mottagare av Ig Nobelpriset, en hyllning till forskning som först lockar till skratt och sedan till eftertanke.

Samma forskare har med hjälp av fältobservationer och satellitbilder från sex kontinenter kommit fram till att kor föredrar att orientera sig på samma sätt i förhållande till magnetiska fältlinjer när de ligger och vilar. Forskarna har hittills inte kunnat förklara hur eller varför, men konstaterar att fenomenet även finns bland insekter som flugor, termiter och bin.

Mullvadsarten Fukomys anselli är ett intressant exempel bland däggdjuren. Den upptäcktes så sent som år 1999 vid en golfbana i Zambia och lever i underjordiska tunnlar i grupper om ett dussintal individer i vad som liknar ett bisamhälle. De drygt decimeterlånga gnagarna använder sitt magnetsinne för att hitta i mörkret. De har pyttesmå ögon och nästan obefintlig syn. Men deras ögon kan uppfatta magnetiska fältlinjer, enligt en grupp forskare i Tyskland och Tjeckien.

När några av gnagarna fick sina pyttesmå ögon bortopererade ändrades deras sätt att bygga bon. I fångenskap bygger de normalt i burens sydöstra hörn. Individer utan ögon, däremot, placerade sina bon helt slumpmässigt. Enligt forskarna betyder det på att ögonen innehåller något slags mottagare för magnetiska fält.

Exakt hur de märkliga gnagarnas mottagare fungerar är okänt. Samma sak gäller fåglar. Det har funnits spekulationer om att magnetiska mineralkorn i vävnader nära näbben skulle kunna spela en roll.

– Men den ledande teorin numera är att det finns speciella fotoreceptorer i ögonen som registrerar magnetfältets lutning i förhållande till jordytan, säger Susanne Åkesson.

Det har också funnits spekulationer om ett magnetsinne hos människan. Under 1980-talet genomförde den brittiske zoologen Robin Baker en serie experiment på studenter vid University of Manchester. Han försåg dem med ögonbindel och skjutsade dem med buss flera mil längs slingriga vägar. Vid ett eller flera tillfällen stoppade han bussen och bad studenterna – fortfarande med bindel för ögonen – att peka mot punkten där resan börjat. Robin Baker rapporterade att studenterna lyckades bättre än slumpen, och drog slutsatsen att det hade med ett magnetsinne att göra. Men slutsatsen är omstridd. Andra forskare har upprepat hans experiment och rapporterat att försökspersonerna inte har någon klar uppfattning om var deras bussresa började. Så det saknas tydligt stöd för att människan har något specifikt sinne för jordens magnetfält.

Men ett lokalsinne har vi i alla fall, åtminstone de flesta av oss. I själva verket är det en förmåga baserad på en mängd olika faktorer, bland annat syn, hörsel, doftsinne, balans, proprioception (som gör att vi kan uppfatta kroppens gränser, rörelser och position utan att titta) samt minne för landmärken och inre kartor.

De inre kartorna är kopplade till så kallade platsceller och gitterceller, som uppmärksammandes med ett Nobelpris i fysiologi eller medicin år 2014. Dessa celler håller till i hippocampus, ett område innanför vardera tinningloben.

Att förlita sig på en mental karta ingår i det som kallas allocentrisk navigation. Den bygger på fasta landmärken och deras inbördes relationer. En annan strategi, egocentrisk navigation, handlar i stället om att följa en rutt utifrån svängar och riktningar i förhållande till den egna kroppen.

Flera studier visar att män i genomsnitt har bättre lokalsinne än kvinnor, och att män är mer benägna än kvinnor att förlita sig på en mental karta. En viktig poäng i sammanhanget är att skillnaderna mellan könen generellt sett är små i frågan om kognitiva förmågor. Det är inte så att män är från Mars och kvinnor från Venus. Vi är alla från jorden.

– Men spatial förmåga hör till de större könsskillnaderna när det gäller kognition. Exakt vad det beror på vet man i nuläget inte så mycket om, säger Agneta Herlitz, professor i psykologi vid Karolinska institutet.

En vanlig spekulation är att vår arts utvecklingshistoria präglats av att män varit ute på jakt medan kvinnor arbetat i hemmet. Tanken är att en sådan rollfördelning via evolutionens genetiska urval skulle gynna män med bra lokalsinne. Men biologi kan knappast vara hela förklaringen. Det har bland annat visat sig att de största könsskillnaderna i dag finns i länder där livsvillkoren skiljer sig som mest mellan könen i fråga om hälsa, utbildning, ekonomi och politiskt inflytande. En internationell studie, där forskare använde dataspelet Sea hero quest för att mäta människors lokalsinne i en virtuell miljö, visar störst könsskillnader i Argentina, och nästan inga alls i Norge.

Den typen av resultat tyder på att lokalsinnet är formbart, åtminstone delvis. Agneta Herlitz menar att den som vill öva upp sitt lokalsinne kan göra framsteg genom att helt enkelt anstränga sig för att hitta i stället för att direkt starta en kart-app i mobilen.

En grupp som är känd för att ha ett vältränat lokalsinne är Londons taxichaufförer. För att få licens måste de visa att de behärskar The knowledge, vilket innebär att de utan gps eller karta ska kunna planera färdvägar inom ett nät av mer än 26 000 gator. Enligt en klassisk studie från år 2000 är den bakre delen av hippocampus större hos Londons licensierade taxiförare än hos stadens övriga invånare. Denna del av hjärnan behövs för att bygga upp mentala kartor och navigera.

Skillnaden kan inte förklaras med att folk som från början hade en stor hippocampus oftare än andra väljer att köra taxi. Före träningen var deras hippocampus i genomsnitt lika stor som hos befolkningen i stort. Sedan ökade skillnaden gradvis. Ju längre träningen pågick, desto mer växte den bakre delen av hippocampus hos förarna – dock inte hos dem som misslyckades med att få sin licens. Deras hippocampus förändrades inte alls.

Även hos busschaufförer i London förblir hippo­campus oförändrad år efter år. Eftersom de följer fasta rutter verkar det inte vara dagliga färder på Londons gator som påverkar hjärnan, utan snarare det ihärdiga mentala arbetet som krävs för att hitta rätt.

Ute i Gömmarens naturreservat är jag helt fokuserad på att hålla rätt kurs genom snårskogen. Så länge bältet vibrerar stadigt till vänster om naveln känns det tryggt. Efter en stund kommer jag till en brant bergvägg och måste byta riktning. Vibrationerna hamnar till höger om naveln. Efter en lång omväg försöker jag kompensera genom att hålla vibrationerna långt till vänster. Går jag för långt åt fel håll? Kommer jag att missa parkeringen? Trots förvirringen känns det ganska lugnt. Pirret vid naveln försäkrar mig om att huvudriktningen är okej, ingen risk att gå i cirklar. Och efter en dryg halvtimmes promenad ser jag en välbekant asfaltsväg. Parkeringsplatsen ligger bara ett stenkast till vänster. Äventyret slutade lyckligt.

Men var det verkligen ett nytt sinne som räddade mig? Eller har jag bara min gamla vanliga sensorik plus en påhängd svångremskompass?

Under en hel månad har jag burit bältet varje dag. Det har följt med på promenader, en kajaktur på Mälaren, regelbunden cykelpendling samt korta förflyttningar hemma, på jobbet och i många andra miljöer. Med tiden har pirret mot norr blivit naturligt. Vid ett tillfälle tappade kompassen sin kalibrering och pekade helt fel under en cykelfärd. Det kändes förvånansvärt obehagligt, nästan som äckel.

Genom att alltid ha norrkänslan i kroppen har jag också blivit geografiskt uppmärksam på ett nytt sätt. Det har bland annat lett till att jag plötsligt vet åt vilket väderstreck alla de olika toaletter jag använder under en typisk vecka är riktade. Kunskapen kom utan några medvetna försök att lägga deras inbördes relationer på minnet.

Peter König och hans medarbetare vid Universität Osnabrück har gjort en mer systematisk utvärdering av bältets effekter. Under sex veckor fick 27 försökspersoner använda bältet både i sin vardag och i en virtuell miljö. Ett test i den virtuella miljön visade bland annat att bältesbärarna var mycket bättre på att peka mot norr än en kontrollgrupp som inte använt bältet – även när bältet var avstängt.

– Rent objektivt blir de bättre på att navigera, vilket är trevligt. Men den känslomässiga effekten är drastisk, säger Peter König. 

När han själv testade bältet upplevde han samma sak som många av deltagarna i hans studie: att bältet efter en tids användning bringade ett slags ordning i tillvaron.

– När jag tog av mig bältet var effekten plötslig. Jag kände att min värld var kaotisk, oordnad, stökig. Vad är det som händer?

Jag kan relatera till det han säger, men har kanske inte använt bältet tillräckligt länge för att hamna i kaos när det är avstängt. Det ger trygghet, onekligen. Men har Peter König och hans medarbetare lyckats med sitt projekt: att utrusta folk med ett nytt sinne för något människor normalt inte kan erfara?

– Jag skulle säga att vi har lyckats till hälften, säger han.

Genom intervjuer med försökspersoner har han fått en bild av att bältet inte ger samma känsla av direktkontakt med verkliga fenomen i omvärlden som exempelvis synen eller doftsinnet ger. Det verkar som om den förkroppsligade kognitionen bara delvis lär sig hantera de inkommande signalerna om riktningen mot norr.

Peter König spekulerar i att ett nytt sinne sannolikt skulle behöva vara på plats redan i den tidiga barndomen för att bli en integrerad del av kroppstänkandet. Det kan vara svårt för nerv­systemet att i vuxen ålder börja sortera intryck av ett nytt slag. Det upplevde en man som kallas Virgil i en fallbeskrivning av neurologen och författaren Oliver Sacks. Virgil var så gott som blind sedan barndomen på grund av en ovanlig form av grå starr. Vid 50 års ålder blev han opererad och kunde plötsligt se. Tyvärr hade han så svårt att sortera synintrycken att han blev lättad när en ny åkomma gjorde honom blind för andra och sista gången.

Djurförsök har dock visat att råttor faktiskt kan börja använda ett nytt sinne även som vuxna. Forskare i Japan satte fast en elektronisk minikompass på huvudet hos en blind råtta och kopplade kompassen till elektroder i delar av hjärnan som i vanliga fall hanterar synintryck. Ingreppet ledde till att råttan blev lika bra som seende råttor på att lära sig hitta i en labyrint. Forskarnas slutsats är att deras experiment ger uppslag till ett nytt sätt att förbättra rumsorienteringen.

Jag är tveklöst en person som skulle ha glädje av lite bättre rumsorientering. Men att koppla en geomagnetisk protes till elektroder i hjärnans synbark känns för radikalt. Riktigt så långt är jag inte villig att gå för att aldrig gå vilse igen.