”Antiken bara toppen av ett isberg”
Skolverkets förslag om en ny kursplan har diskuterats sedan det blev känt att man ville ta bort undervisningen om antiken – vilket man nu backat från. Men problemen är större än så, enligt historieprofessorn Hans Albin Larsson.
– Ja, man backade om antiken, men det är bara toppen av ett isberg.
Det säger Hans Albin Larsson, professor emeritus i historiedidaktik vid Jönköpings universitet. Han har varit ordförande i Historielärarnas förening i tolv år och har även varit överdirektör på Skolinspektionen.
Han har systematiskt gått igenom Skolverkets aktuella förslag till förändringar av grundskolans kursplaner. I ämne efter ämne har man gjort formuleringarna vagare och oklarare. Till exempel: i nuvarande kursplan för historia efterfrågas ”exempel på hur forntiden, medeltiden, 1500-talet, 1600-talet och 1700-talet kan avläsas i våra dagar genom traditioner, namn, språkliga uttryck, byggnader, städer och gränser.” Detta har ändrats till ”historiebruk kopplat till tidsperioden, till exempel hur vikingar framställs i populärkulturen” i det nya förslaget.
– Skolverket har uppfattat att den nuvarande ordningen leder till stress hos lärarna, säger Hans Albin Larsson. Det man vill göra nu är att skära ned i det centrala innehållet för att det ska passa timplanen. Och så lägger man tyngdpunkten sent i historien.
– Dessa nya skrivningar, samlingsbegrepp kallar Skolverket dem, är mycket vida och därmed tolkningsbara, och det finns dessutom ingen tydlig logisk helhet i förslagen, säger Hans Albin Larsson.
Han påpekar att en översiktlig och tydlig historisk kronologi saknas, eftersom epokerna inte markeras i det centrala innehållet. När undervisningstiden är knapp och tyngdpunkten ligger på 1900-talet borde de etablerade epokbenämningarna vara extra viktiga.
– Man måste veta vad som sker först, reformationen eller det demokratiska genombrottet. I nuläget saknas kronologisk reda hos många elever – och då kan de inte dra slutsatser om historisk orsak och verkan.
Varför gör Skolverket så här?
– Jag vet faktiskt inte hur man har tänkt – men de har tänkt fel! När Skolverket ersätter tydlighet med samlingsbegrepp gör man innehållsbeskrivningarna tolkningsbara, vilket knappast underlättar för lärarna. Den som inte har någon aning om när medeltiden inföll får svårt att resonera om historia överhuvudtaget, säger Hans Albin Larsson.
Parallellt med att man tonat ned ämneskunskaperna, så förekommer begreppet ”historiebruk” ofta i Skolverkets förslag.
– Det är vettigt att diskutera historiebruk, men det kräver djupa ämneskunskaper. Hur ska man kunna diskutera historiebruk om man saknar kunskap om historiska händelser?
Han påpekar att man i musikämnet har strukit formuleringar om att få inblick i svensk och nordisk barnvisetradition med hänvisning till den redan existerande formuleringen om ”musik som knyter an till elevens vardagliga sammanhang”. Garantin för att eleverna ska få möta den nordiska barnvisetraditionen bortfaller således.
– Varför ska man inte lära sig om svenska, danska eller norska barnvisor? Jag kan inte fatta detta, säger Hans Albin Larsson.
De ska inte heller lära sig kartgeografi. Tidigare formuleringar om att lära sig ”namn och läge på världsdelarnas viktigaste länder, vatten, öar, berg, regioner och orter” har ändrats till ”namn och läge på platser och regioner som är relevanta för studierna av geografiska förhållanden, mönster, processer och hållbarhetsfrågor” i det nya förslagen.
– Man gör kraven diffusa och vaga. Det är kortsiktigt och tycks improviserat från början till slut, säger Hans Albin Larsson med en suck.
Han har ägnat en stor del av sin forskarkarriär till att försöka förstå den svenska skolan. Han säger sig vara luttrad.
– Fler och fler reagerar nu mot detta. Och det är bra. Jag hoppas att detta märkliga förslag inte går igenom. Kursplanerna är ju till som en sorts garanti för att skolans undervisning inte ska bli till vad som helst. Med detta förslag ökar Skolverket osäkerhetsnivån för lärarna, även om verket påstår att lärarna vet precis vad verket menar med sina samlingsbegrepp.
Hur kunde det bli så här illa?
– Skolproblematiken i stort beror på att politiker följer trender även om de sitter i olika partier. De springer i samma parallella banor – alla svänger samtidigt, men i olika banor. Under flera decennier, från 1960-talet, trodde man att Sverige, som var ett så bra land, knappast kunde misslyckas med något. Man utgick från att vår skola skulle fortsätta hålla hög kvalitet även om skolans kvalitetsstödjande regelverk avvecklades. Man sågade i ekens stam, gång på gång – och sedan föll eken. Där står vi nu och politikerna kan omöjligen förstå vad som har hänt, eftersom de menar så väl.
