Är en rättvis fred möjlig mellan Israel och Palestina?

Konflikten mellan Israel och Palestina beskrivs ofta som en kamp om territorium, men frågor om identitet, rättvisa och legitimitet har också avgörande betydelse för dynamiken. En av de viktigaste tidpunkterna i konfliktens historia är 1948, då staten Israel grundades, vilket ledde till dramatiska förändringar av det historiska Palestina. Medan israeler ser detta som en tidpunkt för nationellt återupprättande och moraliskt rätt­färdigande, beskriver de flesta palestinier samma period som Nakba, en nationell katastrof, då en majoritet av den palestinsk-arabiska befolkningen fördrevs från sina hem och hamnade i flyktingskap. Dessa motsatta historiska tolkningar av 1948 speglar den djupa klyfta som finns mellan israeler och palestinier i dag.

Den omfattande attacken av Hamas i södra Israel den 7 oktober 2023, då över 1 200 israeler dödades och 250 togs som gisslan, markerar en ny dramatisk fas i konflikten. Attacken är den största massakern på judar sedan andra världskriget. Israels efterföljande massiva militära vedergällning i Gaza med uppskattningsvis mer än 60 000 döda palestinier, varav ett stort antal barn, har lagt stora delar av Gaza i ruiner och eskalerat konflikten till helt nya nivåer.

Konsekvenserna av händelseutvecklingen sedan den 7 oktober har ytterligare polariserat israeliska och palestinska samhällen och cementerat konflikten. Båda sidor upplever historiska trauman, vilket förstärker känslan av existentiell osäkerhet och oro för den nationella överlevnaden.

För Israel har ”motståndsaxeln” (Hamas, Iran, Hizbollah, huthirebellerna i Jemen) bekräftat landets långvariga behov av en robust säkerhets- och avskräckningspolitik som bygger på militär överlägsenhet. Detta anses nödvändigt för att kunna försvara sig mot vad Israel betraktar som terroristhandlingar och hot mot landets rätt att existera som judisk stat.

På den palestinska sidan har den omfattande israeliska militära vedergällningen i Gaza ytterligare förstärkt redan djupa känslor av utsatthet. Den beskrivs som en kulmen på en sionistisk kolonial krigföring mot Palestina och etnisk rensning av palestinier som förts i över 75 år.

Året 1948 utgör en gemensam referensram för både israeler och palestinier i deras förståelse av konflikten och hur de tolkar den andra sidans agerande. 1948 grundades staten Israel, vilket ledde till att det historiska Palestina upphörde att existera. Israel blev omedelbart attackerat av angränsande arabstater och det första arabisk-israeliska kriget utspelades fram till 1949. Det beskrivs av israeler som ett ”självständighetskrig”. Parallellt sker den palestinska ”katastrofen”, som av palestinier benämns Nakba. Den innebar att det palestinska samhället raserades och en majoritet av de palestinska araberna som levde inom Israels gränser, cirka 750 000, fördrevs eller hamnade i flyktingskap. Den palestinska exilen permanentades och sträcker sig i dag över flera generationer. Tolkningarna av kriget 1948–49 fungerar därför som spegelbilder av varandra – en nations födelse är den andras undergång.

Både palestinier och israeler tolkar och vidmakthåller konkurrerande historiska narrativ om denna tidpunkt. I det israeliska narrativet uppfattas 1948 som en moralisk seger och en återupprättelse för det judiska folket efter århundraden av förföljelse, särskilt efter Förintelsen/Shoah under andra världskriget. Det judiska folkets återvändande till sitt ”ursprungliga hemland” rättfärdigas genom sionistisk ideologi och med referenser till biblisk historia. Staten Israels etablering och internationella legitimitet kopplas också till FN:s delningsplan från 1947 (resolution 181). Delningsplanen accepterades av det sionistiska ledarskapet i Palestina men avslogs av det lokala palestinskarabiska ledarskapet och arabstaterna, eftersom den ansågs orättvis och bortsåg från det faktum att den arabiska befolkningen utgjorde en majoritet i Palestina (judarna utgjorde vid denna tidpunkt cirka 30 procent av befolkningen).

I det palestinska narrativet uppfattas därför 1948 som en ”nationell katastrof” eftersom de palestinska araberna fördrevs från sina hem i det historiska Palestina. Vidare anses inte denna folkfördrivning ha varit en oförutsedd konsekvens av kriget, som Israel hävdar, utan ett resultat av en medveten sionistisk kampanj och etnisk rensning. För palestinierna symboliserar Nakban därmed förlusten av hem, land och rätten till nationellt självbestämmande. Den utgör också en viktig grundpelare i palestinsk identitet.

Dessa kontrasterande narrativ illustrerar den djupa splittringen som finns mellan de två folkens historiska minnen. Båda sidor har skapat nationella myter som rättfärdigar deras handlingar och skapar en känsla av moralisk överlägsenhet i det egna handlandet, samtidigt som de ser på sig själva som offer för aggression av den andra sidan. Israels legitimitet vilar på idén om ett historiskt rättfärdigande att överleva som judisk stat, medan palestiniernas motstånd grundar sig i upplevda historiska orättvisor vid staten Israels grundande. Båda formulerar sina rättviseanspråk på moraliska och juridiska grunder, samtidigt som förståelserna av vad som är ”rättvist” är oförenliga. Den nationalistiska parollen ”ett land utan folk till ett folk utan land” är djupt förankrad i sionistisk ideologi, men bortser från det faktum att 90 procent av befolkningen i det historiska Palestina i början av 1900-talet var araber. Den moraliska grunden för Israels existens anses också förstärkt av den judiska förföljelsen i Europa som kulminerade med Förintelsen. Staten ses därför som en nödvändig säkerhetslösning för att skydda judar från framtida antisemitiska hot, och sionismens mål att skapa ett judiskt hemland betraktas av de flesta israeler som en rättfärdig kamp.

För palestinier handlar det om att åtgärda den historiska orättvisa som Nakban representerar. Staten Israels skapande uppfattas som en kolonial konstruktion, bland annat med stöd av Storbritannien som styrde mandatområdet Palestina mellan 1918 och 1948. Senare har det primära politiska, militära och ekonomiska stödet för Israel kommit från USA. FN:s generalförsamlingsresolution 194 från 1949 fastslår rätten till återvändande för palestinska flyktingar och utgör kärnan i deras krav på rättvisa. Återvändande till de hem och landområden de förlorat ses både som en juridisk och moralisk rättighet som är starkt knuten till palestiniernas identitet och fortsatta kamp för nationellt självbestämmande.

Legitimitetsanspråk och identitet är nära sammankopplade med historiska narrativ. De är centrala för hur båda sidor definierar sin självbild och rättfärdigar sitt agerande, men också för hur den andra sidan uppfattas och hur handlingar tolkas. Israels legitimitet grundas på FN:s delningsplan från 1947, resolution 181. Detta legitimitetsanspråk förstärks av israelernas framställning av Israel som en demokratisk stat med fokus på mänskliga rättigheter och frihet. Palestiniernas legitimitet däremot grundas på deras historiska närvaro och kontinuitet i Palestina och deras rätt till nationellt självbestämmande. Men rätten till återvändande är inte bara en folkrättslig fråga utan också en symbol för palestiniernas nationella överlevnad.

Under lång tid har det internationella samfundet förespråkat och arbetat för en tvåstatslösning, men den expansiva israeliska bosättningspolitiken på Västbanken har haft långtgående konsekvenser och underminerat möjligheterna till en sådan lösning. De israeliska bosättningarna, som enligt folkrätten betraktas som illegala, har fragmenterat området. Israeliska vägspärrar, murar och stängsel som byggts runt delar av Västbanken begränsar palestiniers dagliga rörelsefrihet och hindrar dem från att leva ett normalt liv. Palestinska rättigheter har även förnekats i flera av Israels grannländer såsom Libanon, där de levt i flyktingläger i snart ett sekel, utan medborgarskap eller grundläggande rättigheter. Situationen har skapat en politisk återvändsgränd där palestiniernas krav på rättvisa kolliderar med Israels nationella säkerhetsintressen.

Palestiniernas frustration över förlorade landrättigheter och kamp för självbestämmande har manifesterats på olika sätt i diplomati, väpnat motstånd, terrorism och olika uppror. PLO (Palestine Liberation Organization) är en paraplyorganisation som bildades 1964 på initiativ av Egypten, huvudsakligen som verktyg för kanalisering av arabstaternas motstånd mot Israel. Några år efter kriget 1967 tog palestinierna själva över ledarskapet, med Yasir Arafat och Fatah som den största palestinska grupperingen inom organisationen. Under flera årtionden förde PLO en väpnad kamp mot Israel, primärt med baser i Jordanien och Libanon, och utförde även en rad terrorattentat i olika delar av världen. Parallellt med den väpnade kampen bedrevs diplomati som förespråkade att Israel borde ersättas med ett sekulärt demokratiskt Palestina. Men en omsvängning i denna politik började skönjas efter att PLO fördrevs från Libanon till Tunisien vid Israels invasion 1982.

Vissa diplomatiska framsteg när det gäller internationell legitimitet gjordes också under denna tid. 1974 erkände FN PLO som den legitima och representativa organisationen för det palestinska folket och PLO fick därmed observatörsstatus i FN. Några år senare erkände även EU:s föregångare EG (Europeiska gemenskapen) PLO, som del av dess politiska arbete och ambition att spela en mer aktiv diplomatisk roll i Mellanöstern. Under 1980-talet tilltog det internationella trycket på PLO att erkänna staten Israel och FN:s delningsplan från 1947. PLO tog ett första steg i den riktningen år 1988 med ett ”implicit” erkännande genom att acceptera FN:s resolution 242 som betonar staten Israels rätt till säkerhet och ”territorium i utbyte mot fred”.

Den första palestinska intifadan, 1987–1993, signalerade en ny riktning i den palestinska kampen. Den mobiliserade hela det civila palestinska samhället på Västbanken och Gazaremsan i ett omfattande civilt motstånd mot den israeliska militära ockupationen. Till stora delar bestod denna första intifada av palestinska ungdomar som med stenar konfronterade tungt beväpnade israeliska soldater i de ockuperade områdena. Det inkluderade även ickevåldsprotester som demonstrationer och bojkotter i det palestinska civilsamhället.

Det politiska budskapet från det lokala palestinska ledarskapet var entydigt: en önskan om att få slut på den israeliska ockupationen för att möjliggöra en tvåstatslösning. Detta hörsammades emellertid inte av Israels regering och försvarsmakten svarade i stället med att försöka krossa det palestinska upproret med militärt våld. Militären misslyckades och nu växte den internationella kritiken av Israels brutala hantering av intifadan. Även i Israel riktades kritik mot regeringens policy, främst av den då aktiva och starka fredsrörelsen, Shalom Achshav (Fred nu), som förespråkade fred i utbyte mot territorium. Den första palestinska intifadan lade därmed grunden till den fredsprocess som initierades 1991 och som bidrog till maktskiftet vid det israeliska valet 1992. I detta val vann ledarskapsduon Yitzhak Rabin och Shimon Peres med budskapet att få slut på den palestinska intifadan inom ett år. Detta skulle enligt dem vara möjligt med en politisk, inte militär, lösning på konflikten.

Den andra intifadan, också kallad al-Aqsa-intifadan, 2000–2005, var av en annan karaktär och inleddes mot bakgrund av nio år av misslyckade fredsförhandlingar under 1990-talet. Den utlösande orsaken var ett provokativt besök vid klippmoskén och al-Aqsa-moskén i östra Jerusalem av den dåvarande israeliske oppositionsledaren Ariel Sharon.

Det andra palestinska upproret var mer våldsamt än den första intifadan och innebar omfattande konfrontationer mellan israeliska styrkor och palestinska demonstranter. Även säkerhetsstyrkor och polis tillhörande den palestinska myndigheten deltog i de våldsamma sammandrabbningarna. al-Aqsa-intifadan uppstod i kölvattnet av det misslyckade toppmötet under sommaren 2000 mellan den israeliske premiärministern Ehud Barak och PLO:s ledare Yasir Arafat, som på amerikanskt initiativ försökte medla fram ett fredsavtal mellan parterna.

Kampen om erkännande och internationell legitimitet har under många år drivit på konflikten mot ett konstant politiskt, diplomatiskt och militärt dödläge. Årtionden av förnekande av palestinska rättigheter har lett till en radikalisering bland vissa palestinska grupper. Hamas och andra militanta rörelser har använt palestiniernas utsatthet och flyktingskap för att rättfärdiga våld som ett uttryck för motstånd.

Hamas är en islamistisk rörelse med rötter i Muslimska brödraskapet och är klassificerad av flertalet stater som en terroristorganisation. Rörelsen grundades 1987 mot bakgrund av den första intifadan och har konsekvent varit emot alla typer av fredsförhandlingar och erkännande av staten Israel. Efter fredsprocessens start 1991 utförde Hamas flera terrorattentat i Israel och våldet eskalerade ytterligare när Israel och PLO undertecknade principdeklarationen och det ömsesidiga erkännandet i Washington 1993. Hamas maktövertagande av Gazaremsan 2007 från den palestinska myndigheten, vilken skapades som en del av fredsprocessen, har resulterat i våldsspiraler som lett till omfattande materiell förstörelse och förlust av civila liv. Den ständiga osäkerheten, ekonomiska förlamningen och våldet har drivit fram en cykel av hat och hämnd som gör varje våldshandling till en katalysator för nästa. Våldsspiralerna bidrar därför till en konstant eskalering där båda sidor beskriver sig själva som offer för den andra sidans aggression. I forskningen beskrivs denna dynamik som att ”fredssabotörer” på båda sidor förstärker varandra och får ett slags vetorätt över fredsförhandlingarna.

Fredsprocessen i Mellanöstern inleddes mot bakgrund av den första palestinska intifadan 1987 och de globala geopolitiska förändringar som uppstod i kölvattnet efter kalla krigets slut. Detta skapade ”diplomatiska fönster” för nya internationella fredsinitiativ. Under starka amerikanska påtryckningar inleddes den officiella fredsprocessen i Madrid 1991. Vid denna tidpunkt var PLO:s inflytande begränsat, och dessutom var organisationen marginaliserad i regionen på grund av sitt ställningstagande för Iraks ockupation av Kuwait 1990. Men bristen på palestinsk representation i förhandlingarna (palestinierna ingick i en jordansk-palestinsk delegation) omintetgjorde alla typer av framsteg i de första förhandlingsrundorna i Washington. Vändpunkten kom först med de hemliga förhandlingarna i Oslo 1993 mellan den nytillträdda israeliska regeringen och PLO, som resulterade i det ömsesidiga erkännande mellan parterna som symboliserades av den ikoniska bilden av handslaget i Washington mellan den israeliska premiärministern Yitshak Rabin och PLO:s ledare Yasir Arafat. För första gången erkände parterna varandra och signerade en principdeklaration om hur den fortsatta förhandlingsprocessen skulle utformas för de kommande fem åren.

Genombrottet mellan PLO och Israel skapade till en början optimism och förväntningar om fred, men också stor besvikelse och kritik. Den israeliska högern tolkade erkännandet av PLO som ett ”nationellt förräderi” och som en eftergift till palestinsk terrorism. Hos många palestinier var besvikelsen också stor över att PLO kompromissat och gått med på att skjuta kärnfrågorna om Jerusalems status, israeliska bosättningar, permanenta gränser och palestinska flyktingar på framtiden (parterna var emellertid överens om att dessa frågor skulle lösas inom fem år genom ett nytt framförhandlat fredsfördrag).

Oklarheten kring riktningen på fredsprocessen skapade fritt spelrum för extremister på båda sidor och spädde på den osäkerhet och tveksamhet som redan fanns kring fredsförhandlingarna och deras resultat. Våldet intensifierades och eskalerade snabbt. Misstroendet mellan israeler och palestinier växte lavinartat och minskade möjligheterna för förhandlingskompromisser. Mordet på Israels premiärminister Yitzhak Rabin 1995 av en israelisk högerextremist och de återkommande palestinska självmordsattentaten och bussbombningarna i israeliska städer underminerade förtroendet för hela fredsprocessen. På den palestinska sidan sågs den fortsatta expansionen av israeliska bosättningar på de ockuperade områdena, parallellt med fredsförhandlingarna, som ett brott mot ingångna avtal och ett tecken på Israels bristande vilja att implementera en tvåstatslösning.

Även efter al-Aqsa-intifadans utbrott år 2000 kom nya initiativ till fredsförsök och förhandlingar. Inget av dessa ledde emellertid till någon slutlig fredsuppgörelse. Några av de främsta orsakerna till fredsprocessens kollaps var maktasymmetrin mellan parterna, våldet som kantade fredsprocessen och avsaknaden av politiskt ledarskap. Trots internationella medlingsförsök omintetgjorde den interna politiska splittringen möjligheten att adressera konfliktens djupt rotade konfliktdynamik. Dessa aspekter visar på vilka hinder som måste övervinnas för att uppnå en hållbar, rättvis fred mellan israeler och palestinier.

För det första har maktasymmetrin varit ett av de mest framträdande hindren i fredsprocessen. Israel som en militärt, politiskt och ekonomiskt överlägsen stat kunde diktera många av villkoren under fredsförhandlingarna. Detta framgick tydligt under fredsprocessen på 1990-talet, där Israel dominerade och lade fram de flesta förhandlingsinitiativen medan den palestinska sidan ofta framstod som en underlägsen part utan tillräckliga medel och expertis för att påverka förhandlingarna. Ett konkret exempel på detta var den fortsatta utbyggnaden av israeliska bosättningar på Västbanken som, trots pågående fredsförhandlingar aldrig stoppades, utan tvärtom intensifierades under vissa perioder. Bristen på verklig förhandlingsmakt undergrävde palestiniernas tilltro till hela fredsprocessen.

För det andra ledde de ökande terroristattackerna till att fredsförhandlingarna underminerades. Mellan 1993 och 1996 skedde en rad självmordsattentat och andra attacker, utförda av grupper som Hamas och Islamiska jihad. Attackerna undergrävde inte bara förtroendet för den palestinska myndigheten, som Israel uppfattade som oförmögen eller ovillig att kontrollera extremism och terrorism, utan ledde också till en kraftig svängning i den israeliska opinionen till förmån för högerpolitiska och religiöst extrema partier som motsatte sig alla typer av territoriella eftergifter. Efter mordet på premiärminister Yitzhak Rabin 1995 intensifierades debatten om säkerhet och territoriella eftergifter ytterligare. Benjamin Netanyahu, som valdes till premiärminister 1996 med en strikt säkerhetsagenda, hade från fredsprocessens start varit en av dess starkaste kritiker.

För det tredje spelade historiska narrativ en avgörande roll för hur båda parter närmade sig fredsförhandlingarna. Israelerna betonade den judiska statens historiska rötter i regionen, särskilt kopplingen till Jerusalem. Erkännande av Israel såsom judisk stat blev också allt viktigare under 2000-talet, då Israels kontroversiella nationallag från 2018 formellt deklarerade landet som en sådan stat. Detta komplicerade förhandlingarna ytterligare. Från ett israeliskt perspektiv är erkännandet av Israel som en judisk stat en grundläggande del av vad israelerna ser som en rättvis fred. Att erkännas som en judisk stat innebär också att säkerställa en judisk demografisk majoritet, vilket bland annat innebär att Israel motsätter sig rätten till återvändande för palestinska flyktingar. För palestinierna är rätten till återvändande och Jerusalem som huvudstad i en framtida palestinsk stat en central del av den palestinska identiteten. Denna fråga har alltså varit en avgörande stötesten i alla fredsförhandlingar.

För det fjärde har internationella medlare spelat en central roll i fredsförhandlingarna, men deras påverkan har inte alltid uppfattats som positiv av parterna. Den norska fredsmäklande insatsen under de hemliga förhandlingarna i Oslo 1993 har kritiserats för att ha varit alltför tillmötesgående mot Israels önskemål på palestiniernas bekostnad. USA har också kritiserats för att ta Israels parti.

För det femte har intern politisk splittring, radikalisering och avsaknad av politiskt ledarskap för fred på båda sidor försvårat fredsprocessen. Efter principdeklarationen, 1993, och Oslo II, 1995, ökade den politiska polariseringen i Israel där delar av högern, inklusive bosättarrörelsen, motsatte sig alla typer av territoriella eftergifter. Mordet på Yitzhak Rabin var en manifestation av denna religiösa politiska radikalisering. På den palestinska sidan har splittringen mellan Fatah och Hamas ytterligare försvårat möjligheterna till en enad palestinsk förhandlingsposition. Hamas, som styrt Gazaremsan sedan 2007, har vägrat erkänna Israels rätt att existera och har hela tiden engagerat sig i väpnad kamp, terrorism och motstånd. Samtidigt har de flesta palestinier i dag inget förtroende för den palestinska myndigheten på Västbanken på grund av den omfattande korruptionen, oviljan att hålla nya politiska val och oförmågan att leverera konkreta resultat som kan förändra palestiniernas vardagliga livsvillkor.

Den israelisk-palestinska konflikten visar hur djupt rotade historiska, politiska och moraliska motsättningar kan låsa fast två folk i en till synes olöslig kamp.

Med Hamas attack den 7 oktober 2023 och Israels militära respons i Gaza och Libanon, återupplever båda sidor historiska trauman och försämrar förutsättningarna för en fredlig lösning. Israels säkerhetsfokus har stärkts, medan den humanitära katastrofen i Gaza har fördjupat känslan av global isolering och marginalisering bland palestinierna. Våldsupptrappningen har också visat på den internationella oförmågan att medla fram en hållbar diplomatisk lösning. Den globala polariseringen, med vissa länder som stödjer Israels säkerhet och rätt till självförsvar, och andra som solidariserar sig med palestiniernas rättvisekamp och motstånd, fördjupar konflikten ytterligare och speglar de komplexa geopolitiska intressena som del av konfliktdynamiken.

För att uppnå en långsiktig lösning på konflikten måste någon typ av övergångsrättvisa erbjudas parterna som en väg framåt. Övergångsrättvisa har tillämpats i andra konfliktområden. Sydafrika upprättade efter apartheidregimens fall en sannings- och försoningskommission som visade på vikten av att erkänna lidande. Den israeliske filosofen Avishai Margalit menar emellertid att fred kan vara legitim och hållbar utan att nödvändigtvis vara rättvis. Samtidigt betonar han att freden inte får stå i motsats till fundamentala moraliska principer. Statsvetaren Pierre Allan och juristen Alexis Keller hävdar i stället att rättvis och hållbar fred bör ses som en långsiktig process och baseras på erkännande av varandras existens och autonomi, vilket utgör ett minimikrav för att möjliggöra fredsförhandlingar. Men de menar också att erkännande på ett djupare plan måste nås, som bekräftar varandras identiteter. Detta ”djupare” erkännande skapar empati mellan parterna, vilket forskarna anser vara en förutsättning för att kunna förhandla fram en rättvis och varaktig fred.

För att denna konflikttransformation ska kunna ske måste några grundläggande kriterier uppfyllas.

För det första måste det finnas ett politiskt ledarskap på respektive sida som kan driva fram ett ömsesidigt erkännande av rätten till nationellt självbestämmande för både palestinier och israeler. Båda parter måste acceptera varandras rätt att existera som självständiga politiska enheter, oavsett om lösningen innebär två separata stater eller en gemensam federativ lösning.

För det andra måste rätten till återvändande och kompensation för palestinska flyktingar behandlas på ett sätt som balanserar respekt för historiska anspråk med de demografiska, materiella och säkerhetsmässiga utmaningarna detta medför.

Slutligen krävs en stark internationell diplomatisk intervention och närvaro som kan övervaka genomförandet av ett fredsavtal. En oberoende regional och internationell koalition skulle kunna spela en nyckelroll, inte bara genom att erbjuda praktiskt politiskt och ekonomiskt stöd och säkerhetsgarantier, utan också genom att upprätta ett juridiskt och etiskt ramverk för implementeringen av avtal. Här spelar regionala stater och organisationer en särskilt viktig roll. 

Det här är en kortad version av Karin Aggestams essä ”Israel, Palestina och den rättvisa freden” i Rättvisa, Riksbankens Jubileumsfonds årsbok 2025 (Makadam förlag.)