Ariane 6 säkrar Europas väg till rymden – via Franska Guyana

Ett par hundra människor försöker bilda ordnade köer till bussarna. Jag ser tjusiga klänningar och vita skjortor, blandat med mer uniforms­artade tröjor med märken från den europeiska rymdorganisationen Esa eller bolaget Arianespace. I ett hörn står vi journalister från olika länder i våra vanliga kläder.

För just vår lilla grupp blir detta ännu en i en rad bussturer den här dagen, då vi fått en ordentlig rundvisning. Tillsammans med alla övriga besökare befinner vi oss nu i det öppna bottenplanet till huvudbyggnaden vid det europeiska rymdcentret CSG (Centre spatial guyanais) i Kourou, Franska Guyana. Vi vinkas ombord på bussarna av rutinerad personal, som märker var och en av oss med numret på vår buss så att vi ska komma tillbaka ordentligt.

Stämningen är hög. Många här har arbetat länge för satelliten Sentinel-1D som ska sändas upp i kväll. Andra av människorna här har mer med själva raketen att göra. De har också fått bjuda med sig gäster.

Tidigare kunde allmänheten också ställa sig i kö för en biljett till en raketuppskjutning, men sedan ett par år tillbaka har reglerna gjorts mer restriktiva. Det finns ändå bra möjligheter för alla intresserade att se raketen från utsiktsplatser något längre bort, bland annat på stranden en bit söderut.

Bussen tar oss till en utsiktsplattform som kallas Toucan, på en höjd med direkt siktlinje till raketen på sin startplatta. Detta är den närmast belägna utsiktspunkten där människor får observera utomhus, på ungefär 8,1 kilometers avstånd. De som sköter själva raketsystemen sitter närmare, men de är inne i en bunker med 80 cm tjocka betongväggar för att vara säkra om något skulle gå fel.

Här finns också en dansbaneliknande plats under tak, där drycker serveras och där det går att följa webbsändningen med kommentarerna på en stor skärm. Vi som kliver ut på utsiktsplattformen får med oss hörlurar där vi kan lyssna på kringsnacket och nedräkningen.

Solen sjunker nästan lodrätt mot horisonten. Vi väntar på solnedgången – då är det dags. Satelliten ska få en solsynkron bana över polerna, vilket innebär att den kommer att ha ungefär samma vinkel mot solen varje varv. Tidsfönstret för uppskjutningen är mycket exakt, bara en sekund, för att få satelliten i den rätta banan. Det som avgör om uppskjutningen blir av är raketens status men också vinden och åskrisken. Just nu ser allt mycket lugnt och stilla ut.

Alla tittar mot raketen. Spänningen stiger.

Satelliten Sentinel-1D har tillverkats på europeiska fastlandet, och fraktades hit i början av september för att ställas i ordning. De olika raketstegen för bärraketen Ariane 6 anlände för en månad sedan med det specialbyggda skeppet Canopée – det första skeppet av en ny typ som tar hjälp av vinden för att minska bränsleförbrukningen. Raketen har sedan monterats ihop på plats. Satelliten monterades under noskonen innan raketen fraktades ut till uppskjutningsplattan och ställdes upprätt.

Bränslet till raketerna förbereds också här i Franska Guyana. Raketens huvudmotor drivs med väte som produceras ur vatten med hjälp av elektrolys. Boosterraketerna på sidorna har ett fast bränsle som blandas och gjuts lokalt.

Det är mycket arbete kring raketuppskjutningar. Omkring 1 500 personer är anställda vid CSG, och när det drar ihop sig till att sända upp en raket är ytterligare ungefär 300 personer på plats. Ännu fler är indirekt knutna till rymdindustrin genom underleverantörer och stödtjänster inom service och annat – totalt beräknar CSG att det är fråga om ungefär vart sjätte arbetstillfälle i den privata sektorn i hela Franska Guyana. Sammanlagt vilar ungefär 13 procent av den lokala ekonomin på den här branschen.

I kväll, den 4 november 2025, blir den fjärde uppskjutningen med en Ariane 6. För lite mindre satelliter räcker den medelstora, italiensktillverkade raketen Vega-C, som sänds upp från en annan plattform. För ett par år stod den europeiska rymdorganisationen Esa helt utan egen tillgång till omloppsbana, och var beroende av framför allt amerikanska raketer för att sända upp satelliter och rymdsonder.

– Med Ariane 6 har vi säkerställt tillgången till rymden. Vi behöver möta behoven av infrastruktur för säkerhet och försvar, säger Toni Tolker-Nielsen, tillförordnad chef för rymdtransporter vid Esa, vid en dragning för oss församlade journalister.

Det är många här som pratar om Europas ambitioner att bli mer självständiga i rymden. Frasen ”geopolitiska utmaningar” återkommer gång på gång. Det finns många anledningar att inte vilja vara beroende av andra för att kunna ha möjlighet att placera utrustning i omloppsbana. Det spända säkerhetsläget efter Rysslands invasion av Ukraina spelar in i det, men säkert också många andra avvägningar.

Vi befinner oss samtidigt i en ny era för rymdfarten, med många fler intressenter än förr. Det finns många fler rakettillverkare, fler satellittillverkare, många fler små och specialiserade satelliter. De nya rymdföretagen med sina snabbare arbetssätt kallas i branschen för new space, i kontrast mot de stora nationella rymdprogrammens old space.

Sedan 2021 finns en uttalad ambition hos Esa att stiga in i den nya rymdvärlden och ta emot fler aktörer, som kan hyra in sig för att skicka upp sina raketer från CSG. Det gäller att hänga med, för nu finns också konkurrens av flera olika platser som tävlar om att bli nya rymdhamnar.

Bland annat har vi numera möjlighet att sända satelliter från svenska Esrange utanför Kiruna – även om det därifrån hittills bara har skjutits upp sondraketer, som tar instrument en vända upp i rymden och sedan ner igen. Vid Esrange görs för övrigt viktiga tester med Esas raketsystem Themis, som ska lägga grunden för framtida återanvändningsbara raketer i stil med dem som tillverkas av det amerikanska företaget Space X (startat av Elon Musk).

– Nej nej! Inga foton här!

Vi får inte fotografera antennen som följer signalerna från satellitnavigeringssystemet Galileo. En av de personer som eskorterar journalistgruppen säger skarpt ifrån när jag lyfter min mobil. De italienska tv-journalisterna får också lägga band på sig. Det är lite svårt att förstå vad det är vi ser här som kan vara känsligt, och som inte finns på några av de bilder som vi redan sett eller som tagits från andra platser.

Gruppen består till största delen av skrivande reportrar, men några arbetar med bild och ljud och rörliga medier. Några från BBC arbetar med en dokumentär – de verkar göra en helt annan tur än vi övriga och vi ser inte mycket av dem. Jag är den enda från Sverige, men blir snart bekant med några av kollegorna, särskilt de från Frankrike, Belgien och Polen. Några av oss är specialiserade på rymd, men andra är allmänjournalister. En av oss har varit här många gånger förr, allra första gången redan som tonåring när han hade vunnit en tävling för skolelever som byggde egna raketer.

Just nu har rundvisningen kommit till en del av markanläggningarna som stöder Galileosystemet för satellitnavigering. Det är en viktig komponent i Europas ambition att vara självständigt i rymden och slå vakt om redskapen för säkerhet och försvar. Galileo används på samma sätt som det mer kända amerikanska systemet GPS. De flesta användare i Europa har mottagare för båda systemen, och behöver aldrig bry sig om skillnaden.

Fotoförbudet är en aspekt av säkerhetsarrangemangen. När satelliterna anländer kommer de att bevakas dygnet runt med vakter. På området finns hela tiden militärpolis närvarande. Det är oklart för mig vilken typ av hot som skulle kunna förekomma, och de närvarande experterna vill inte kommentera det.

Annars verkar det ganska avslappnat här omkring. Faktum är att CSG är mycket mer öppet än många andra anläggningar. När det inte är avstängt för raketuppskjutning kommer många turister hit.

– Det är bara här och i Japan som turister får besöka en riktig raketuppskjutningsanläggning, berättar vår guide, Renata Bragance.

På andra platser får allmänheten som bäst se modeller och kopior av de riktiga anläggningarna, berättar hon.

Rymdbasen är en av de populäraste turistattraktionerna i Franska Guyana, överglänst bara av Djävulsön – fängelseön dit den franska officeren Alfred Dreyfus deporterades 1894. Turistrutten runt CSG utgår från huvudbyggnaden med kontrollrummet, där uppskjutningen samordnas och där det också finns ett fint museum över rymdbasen. Sedan får besökaren se uppskjutningsrampen för Ariane 6 samt raketkontrollrummet. De två kontrollrummens olika funktion brukar jämföras med flygledningscentralen på en flygplats respektive flygplanets förarkabin.

Gruppen av speciellt inbjudna journalister får se mycket mer än turisterna får. Vi får hänga med till insidan av byggnaderna där raketerna monteras. När stödstrukturen kring raketen ska rullas bort får vi till och med stå närmare än de anställda.

I gengäld är det lite mer kontroller runt oss. Varje gång vi förflyttar oss till en ny byggnad eller en annan plats går vi igenom en säkerhetskontroll där vi bland annat får öppna våra väskor. En gång om dagen kallas vi fram för att bläddra igenom de bilder vi har tagit, för att vi inte ska ha fått med någon detalj som vi inte får sprida. Vi skakar på huvudet, för hur ska de veta att vi inte redan har laddat upp våra bilder och raderat dem? Men regler är regler, och vi följer alla anvisningar.

Det känns faktiskt lite utomjordiskt att komma från norra Europa till Franska Guyana i november. Bara fem grader norr om ekvatorn är det trettio grader varmt varje dag, och frodig tropisk grönska.

Första kvällen står gruppen med journalister och tittar ut över havet, och funderar över vad vi kan känna igen på himlen. Plötsligt får jag syn på Orions bälte, men det ser inte ut som vanligt. När vi har flyttat oss från övre delen av jordklotet till närheten av dess runda midja har riktningen ut mot rymden ändrats. Orion har fallit på sidan och doppar nu nästan stjärnan Betelgeuse i havet. Nästan rakt ovanför oss står månen.

Trots att vi är så långt hemifrån är vi faktiskt fortfarande i EU. Franska Guyana är ett av Frankrikes utomeuropeiska departement, de före detta kolonier som nu räknas som en del av landet.

Guiden Renata Bragance berättar att befolkningen inte nödvändigtvis betraktar sig själva som franska, utan som något eget. De kommer från blandade bakgrunder och har en egen historia.

– Vi är fransk-guyaner, säger hon och ler brett.

Det finns flera anledningar till att den europeiska rymdhamnen ligger här. Bakgrunden är att Frankrike redan tidigt hade ambitioner i rymden, och hade en bas i Algeriet. När Algeriet blev självständigt 1962 fick Frankrike tillstånd att driva sin rymdbas där i några år till och sände upp sin första satellit därifrån 1965. Sedan måste de hitta en annan plats inom sina egna gränser. Kourou i Franska Guyana bedömdes som den lämpligaste.

De stora fördelarna med platsen är att det varken förekommer tropiska stormar eller jordbävningar. Samtidigt är det nära havet, där raketdelar kan falla ner utan att orsaka skada och det finns en hamn som kan ta emot stora fartyg med tung utrustning. Kustlinjens form gör att det går bra att sända upp satelliter både mot öster för banor kring ekvatorn, och mot norr för banor som går över polerna. Det är också ofta en fördel att vara nära ekvatorn, där jordens yta rör sig fortare medan planeten vrider sig kring sin axel. Det ger raketen lite extra skjuts, så att mindre bränsle går åt – i alla fall till vissa omloppsbanor.

Nästan från första början var CSG öppet för internationellt samarbete. Sedan Esa bildades 1975 är det den europeiska rymdorganisationen som samordnar aktiviteterna.

När rymdhamnen anlades ansågs det också vara en fördel att området var så glest befolkat. Det behövs en säkerhetszon kring uppskjutningsområdet, och här har 660 kvadratkilometer styckats av för ändamålet. De som bodde på den marken tvingades flytta, och detta är ett mindre smickrande kapitel i historien. Omkring 4 000 personer flyttades utan att få särskilt mycket att säga till om själva. Gemenskaper slogs sönder, och många fick svårare att försörja sig. De fick nya bostäder, men de var inte lämpligt utformade för de familjer som skulle bo i dem. Ofta låg de nya husen långt från odlingsmarken, och passade dåligt för det lokala sättet att leva. Bland annat stod vissa byggnader för nära varandra och var orienterade på fel sätt, så att vinden inte kunde röra sig fritt genom dem, och då blev det alltför varmt inomhus. Den franska rymdstyrelsen CNES har officiellt erkänt att de agerat dåligt när detta genomfördes.

Sedan 1960-talet har CSG utvecklats på olika sätt, och ett antal generationer av raketer har skickats upp härifrån. Bland de mest kända uppskjutningarna härifrån finns Bepicolombo – en rymdsond som snart är framme vid planeten Merkurius – och det stora rymdteleskopet James Webb space telescope (JWST).

Att tillbringa flera dagar här i Kourou med en grupp europeiska journalister ger mig verkligen en känsla av att vi i Sverige ofta är ganska okunniga om vår egen världsdel. De flesta i Sverige känner nog till den amerikanska rymdorganisationen Nasa, men Esa är betydligt mindre känd. Och hur många vet att Europa har en rymdhamn i Sydamerika?

Att Esa inte sänder upp några astronauter kan vara ett skäl till att det europeiska rymdprogrammet är relativt okänt. För närvarande är det bara USA, Ryssland och Kina som har farkoster som kan ta människor till rymden, även om Indien också siktar på att snart kunna göra detta.

Satelliter har inte samma allmänintresse, och får mycket mindre medieutrymme. Ändå är det obemannade satelliter som verkligen har betydelse för våra liv i vardagen. Satelliterna ger oss väderprognoser, navigering, överblick över algblomningar, bränder och smältande glaciärer, med mera.

Satelliten vi ska se skjutas upp ingår i EU:s avancerade program för att övervaka jorden: Copernicus. Sentinel-1D är utrustad med en aktiv radarantenn för att känna av och kartlägga jordytan. Tillsammans med sin tvillingsatellit Sentinel-1C ger den data med mycket högre upplösning än vad en ensam antenn skulle få. De ersätter de första Sentinel-satelliterna, 1A och 1B, som har åldrats och tas ur bruk. De nya satelliterna har också fått funktionen att kunna följa fartyg på haven.

Copernicus omfattar också ett antal andra Sentinel-satelliter med andra typer av instrument, samt data från andra aktörers satelliter. Mycket av de data som samlas in är öppna och fria för alla att ta del av på internet. Vissa detaljer är känsligare, till exempel information om fartygstrafik på haven, och sådant hålls internt för specialister inom relevanta organisationer.

Någon minut innan uppskjutningen blir det alldeles tyst bland åskådarna. Vi tittar stint mot platsen där vi kan skymta toppen av Ariane 6-raketen. Jag tar av mig hörlurarna. Jag behöver inte höra nedräkningen, jag vill ha fullt fokus på det som händer.

Nu tänds raketen! Den stiger på sin bländande raketflamma och släpar en svans av rök efter sig upp mot himlen. Först känns den tvekande och nästan sävlig men sedan tar den fart och försvinner bort över havet. Till att börja med är alltihop ljudlöst, men sedan når oss mullret. Det är kraftigt, men inte öronbedövande på det här avståndet.

Efter två minuter har boosterraketerna brunnit ut och separeras från raketen, och lämnar över framdrivningen åt huvudmotorn. Jag kisar och tycker att jag ser två små glittrande flisor som faller nedåt. Sedan går det inte att urskilja något mer med blotta ögat.

Den nedgående solen står precis under horisonten, och när rökpelaren når tillräckligt högt kommer den ut ur jordens skugga och upp i solskenet. Där fångar den ljuset och kastar en dramatisk skugga, som ligger som en mörk stråle över himlen bort mot fullmånen i öster. Det liknar ingenting jag sett. Jag står och tittar på den en lång stund innan jag går bort till skärmarna under tak för att följa webbsändningen med den fortsatta informationen från kontrollrummet.

En halvtimme senare separeras satelliten från det sista raketsteget. Raketen bromsas in och faller ner för att brinna upp i atmosfären, och satelliten fortsätter i sin tilldelade bana. Först nu är allt klart. Det är nu personalen i kontrollrummet ställer sig upp och jublar. Deras uppgift är över, nu är det upp till andra arbetslag att ta hand om satelliten och trimma in den för att tas i bruk.