Arkeolog: Vansinnigt att tro att Stonehenges altarsten fraktades landvägen

Den överraskande upptäckten gjordes av brittiska arkeologer och geologer som analyserade altarstenens mineraliska sammansättning. Det har länge antagits att den sex ton tunga stenen hämtades från Salisburyslätten, liksom andra stenar i monumentet. Men de geologiska analyserna visar på skotskt ursprung.

Att stenen fraktats minst 75 mil skriver om den yngre stenålderns historia på Brittiska öarna, anser arkeologen Rob Ixer vid University College i London, som är den mest meriterade forskaren bakom studien. Att man hade så långväga, nära kontakter när altarstenen hämtades för över 4 500 år sedan har inte belagts tidigare.

Mödan att transportera stenen så långt visar också att Stonehenges betydelse sannolikt var stor över hela Brittiska öarna. De som byggde Stonehenge i etapper mellan 3100 f. Kr. och 1600 f. Kr. måste inte bara ha haft kontakter med människor i dagens Skottland, utan också känt till att lämplig sten fanns att hämta där.

Upptäckten har genast satt i gång diskussioner om hur altarstenen transporterats. Forskarna bakom studien utesluter inte att det skett vattenvägen, då landvägen med berg och skogar skulle vara för komplicerad. Andra arkeologer menar att just en mångårig transport på trästammar som involverar många människor skulle öka stenens rituella värde.

Arkeologen Bettina Schulz Paulsson, docent vid Göteborgs universitet, anser dock att vattenvägen är mest sannolik. Hon forskar på hur megalitkulturen – byggandet av stenmonument – spritt sig över Europa, och har visat att det skedde just vattenvägen.

– Att den skulle ha fraktats landvägen, rullad på trästammar, är vansinne. Det måste ha skett sjövägen, troligen både på havet och floder. Jag visade i min avhandling redan 2019 att man använde sjövägarna mer än vi trott. Deras båtteknologi och ingenjörskunskap var mer avancerad än vi kunnat föreställa oss, säger hon.

Forskarna framhåller i studien att sten transporterats över hav från Normandie till södra England under stenåldern.

Bettina Schulz Paulsson nämner en 100 ton tung sten i Bretagne som flyttats till en ö, där flytetyg måste ha använts. Ett annat exempel är den 330 ton tunga Grand menhir (Stora stenen) i Carnac, som redan kring 4700 f. Kr. fraktades 12 kilometer. Sex ton är inte så mycket i jämförelse, menar hon.

I ett pågående arbete har Bettina Schulz Paulsson och kollegor byggt flottar för att testa konstruktioner som skulle kunna göra transporter av stora stenar möjliga. Utgångspunkten är bilder på flytetyg i megalitgravar från stenålder i Bretagne, där byggandet av stenmonument började för över 6 500 år sedan. Traditionen spred sig sedan snabbt längs Atlantkusten och i Medelhavet, hela tiden längs vattenleder snarare än över land.

– 75 mil är jättelångt, det längsta jag känner till att en megalit transporterats. Det måste ha varit viktigt att stenen kom därifrån. Den är av grön sandsten, och just färgen grön måste ha haft en symbolisk betydelse. Till exempel fraktades grön jadeit för 6 000 år sedan långa distanser över hela Västeuropa för att användas i rituella yxor. Kanske var de en pendang till kopparn, som var viktig i öst, säger Bettina Schulz Paulsson.

Texten är senast uppdaterad 2024-08-20 klockan 09:28.