Stonehenges ursprung avslöjat med ny metod

Megalit. Ordet betyder bokstavligen ”stor sten” på grekiska, och används för att beskriva stenblock av typen som gett Stonehenge sitt ikoniska utseende. Stenarna restes under samma, relativt korta period cirka 2 500 år före vår tideräkning och varje sten väger runt 20 ton. Bergarten kallas sarsen, en sorts sandsten som är ovanlig i närområdet.

Står man i mitten av Stonehenge under sommar- eller vintersolståndet ramar stenblocken in solens uppgång och nedgång, men exakt varför monumentet restes är okänt. Tills nyligen gällde det även megaliternas ursprung, men nu har brittiska forskare kunnat göra slut på spekulationerna och knutit stenblocken till ett stenbrott i West Woods, Wiltshire, omkring 25 kilometer bort.

– Fynden tyder på att konstruktionen av Stonehenge var en fokuserad och samordnad insats. Vi har nu även en startpunkt för megaliternas resa och kan göra gedigna bedömningar om transportrutten, säger David Nash, professor i fysisk geografi vid University of Brighton, och studiens huvudförfattare.

Stonehenges megaliter analyserades

Forskarna analyserade megaliternas grundämnen med hjälp av portabel röntgenfluorescens, PXRF, portable x-ray fluorescence spectrometry, och kunde konstatera att 50 av de 52 megaliterna delade kemiska ”fingeravtryck” och därför sannolikt hämtats från samma plats. PXRF-mätare är små nog att tas med ut på fältet, och gör analyser utan att material behöver brytas loss. Tekniken är relativt ny och har hittills mest använts på andra bergarter än just sarsen.



– Utmaningen med sarsen är dess kemiska renhet. Stenarna vi mätt består till 99,7 procent av kiseloxid, vilket lämnar mycket lite plats för de övriga grundämnen som skapar skillnaderna mellan olika stenar på olika platser, säger David Nash.

Som exempel tar han Stonehenges mindre stenar. Dessa hör inte heller hemma i regionen men består av en mer blandad bergart som andra forskare redan kunnat spåra till sydvästra Wales, 20 mil bort.

För att hitta megaliternas ursprungsplats räckte dock inte mätningar med bara PXRF. För riktigt detaljerade analyser måste prover borras eller hackas loss och malas ned. I fallet med Stonehenge hade David Nash och hans kollegor tur, då en meterlång stav som borrats ut redan 1958 och sedan försvunnit dök upp igen 2018 och återlämnades till den brittiska staten.

Forskargruppen fick lov att mala ned och göra en analys av halva staven, som visade sig vara en bra representant för övriga 49 megaliter och sedan kunde användas för jämförelserna med 20 olika sarsenstenbrott runtom i landet. 

Vad mer säger stenarnas ursprung om de som byggde monumentet?

– Konstruktionen tyder på ett välorganiserat och beslutsamt samhälle. Människor från slutet av stenåldern var beredda att transportera enorma sarsenstenar till platsen, frakta stenblock från Wales 200 kilometer bort, ägna sig åt relativt avancerad ingenjörskonst och dessutom arrangera stenarna i linje med solen vid solstånden, säger David Nash.

Sveriges megaliter mindre mystiska

Megaliterna i Sverige finns till stor del att hitta på den västgötska Falbygden, bland annat i form av stora gravkammare. Karl-Göran Sjögren, docent i arkeologi vid Göteborgs universitet, har utöver fältarbeten med megaliterna på Falbygden även intresserat sig för liknande monument runtom i Europa.

– Man har undersökt ganska många ställen i världen och i 90 procent av fallen hittar man stenbrotten inom några hundra meter, så Stonehenge är en speciell plats. I Falköping är jag ganska övertygad om att det handlar om lokala källor, eftersom stenarna är byggda av det material de står på, säger han.

Studien är publicerad i open access-journalen Science Advances.

Mätningar vid Stonehenge

I Stonehenge har megaliternas grundämnen analyserats med hjälp av portabel röntgenfluorescens, PXRF, portable x-ray fluorescence spectrometry. Forskarna kunde konstatera att 50 av de 52 megaliterna delade kemiska ”fingeravtryck” och därför sannolikt hämtats från samma plats.