Artemis: ”Månen kommer nära genom astronauternas ögon”

Månen finns där jämt. Vi kan ofta se den även på dagtid. Vem som helst kan ta en kikare och titta närmare på åtminstone vissa kratrar och de mörka områden som kallas för hav. Inte bara det, vi har tillgång till fantastiska bilder från olika satelliter och rymdsonder. Trots det blir det något annat att se jordens följeslagare på nära håll i sällskap med andra människor nu när Artemis II har tagit fyra människor dit.

Det är något väldigt speciellt att sitta och titta på sändningar över nätet i realtid och veta att det finns massor av människor världen över som följer samma sak. Mina sociala medier fylldes av bilder och kommentarer i en världsomspännande gemenskap medan besättningen skickade bilder och kommentarer om sina observationer.

Månens yta har också blivit något nytt för mig, och säkert för många andra. Från och med nu är jag till exempel mycket bekant med området Marie Orientale. Det är ett nästan perfekt cirkelrunt hav omgivet av koncentriska bergskedjor, men det är svårt att förstå sett från jordperspektiv eftersom den ligger precis på vänstra kanten av den sida vi kan se härifrån.

Besättningen på Artemis II hade däremot Marie Orientale precis mitt i blickfånget. Deras Orionkapsel färdades mot det område där månen i sin bana skulle passera förbi natten efter annandag påsk (svensk tid), och månen kom ikapp dem från öster. Det betyder att de såg månens västra sida närma sig, med Mare Orientale ganska centralt – eller ”Oriental” som astronauterna säger med sitt amerikanska uttal.

Det föll sig naturligt att välja denna slående formation som utgångspunkt i rymdfärdens kanske mest känslosamma ögonblick. Det kom efter att astronauterna ombord tagit emot gratulationerna för att ha slagit rekordet från Apollo 13 och nått längre bort från jorden än någon människa tidigare varit.

De framförde då sitt önskemål om att få namnge två kratrar på månen. En av dem ville de kalla Integrity efter sin farkost, Orionkapseln som de färdas i. Den andra ville de uppkalla efter en kär person som lämnat dem under en tidig fas av träningen för detta uppdrag. Uppdragsspecialisten Jeremy Hansen darrade lite på rösten när han förklarade att det fanns en krater i en ljus fläck som de ville uppkalla efter Carroll – befälhavaren Reid Weismans fru och mamma till Katie och Ellie – som gick bort 2020. Christina Koch som befann sig närmast kameran torkade sig i ögonvrårna innan hon och piloten Victor Glover omfamnade de andra två i en stor rymdkram.

Namnförslagen kommer att skickas till Internationella astronomiska unionen, som är den instans som fattar beslut om namngivning i rymden. Men oavsett vad de bestämmer kommer såklart människor att tänka på de här kratrarna som Integrity och Carroll.

Jag var knappast ensam om att sedan detaljgranska fotografierna av månen, och lyssna om och om igen på astronauternas beskrivning. Kratern Integrity är liten och mörk, ungefär mitt emellan Mare Orientale och kratern Ohm. Den ljusa fläcken med kratern Carroll är däremot tydligare där den ligger nordväst om den iögonfallande kratern Glushko och på samma breddgrad som Ohm. Plötsligt betyder namnen något. De blir platser, inte bara fläckar på en anonym rymdbild.

Den huvudsakliga poängen med Artemis II är att förbereda för framtida färder till månens yta. Planen är att så småningom bygga en månbas och att med tiden använda månen som språngbräda för färder till Mars. Samtidigt har Nasa med den här rymdfärden redan demonstrerat en annan poäng, nämligen att det är något annat att skicka människor än bara rymdsonder.

Att se månen genom andra människors ögon tar den närmare och gör den angelägen på ett sätt som jag faktiskt inte var riktigt beredd på. Ingen har varit så här långt från jorden tidigare, och ingen har varit så här nära månen under min livstid. Jag är glad att ha fått uppleva detta.

Här kan du läsa mer om Artemis och månen.