”Återvinn inte askan från våra sopor”

En stor del av allt avfall i Sverige eldas upp. Förbränningen minskar avfallets volym med cirka 80 procent, och kan samtidigt generera el och värme. Men efter förbränningen kvarstår cirka en miljon ton aska per år. Askan innehåller en lång rad farliga ämnen. I Sverige har vi länge använt så kallad bottenaska för att täcka soptippar, men snart finns inga fler soptippar kvar att täcka.

Bottenaska består till stor del av mineraler. Rent tekniskt fungerar den utmärkt som anläggningsmaterial. I Danmark och flera andra europiska länder används askan som underlag vid till exempel vägbyggen. Starka aktörer som branschorganisationen Avfall Sverige trycker nu på för att det även i Sverige ska bli tillåtet att använda bottenaska, eller slaggrus som de väljer att kalla det. Bara under förra året publicerade Avfall Sverige tre rapporter om återvinning av slaggrus.

I en tid av cirkulär ekonomi kan det verka självklart att askan bör återvinnas. Men det finns viktiga motargument. Askan från avfallsförbränning påminner om avloppsslam så till vida att de flesta ämnena som förekommer i våra produkter koncentreras till avfallet. Bottenaskan innehåller således fler och högre halter av farliga ämnen än vanliga anläggningsmaterial som sand och grus.

I till exempel Norge är det förbjudet att använda bottenaska. Där deponeras den i stället. I länder som tillåter användningen finns krav på att askan ska kapslas in och övervakas för att inte farliga ämnen ska läcka ut i närmiljön. I Danmark innebär detta att området där askan används registreras som förorenat, vilket begränsar framtida markanvändning. I Nederländerna förbjöds den inkapslade användningen av bottenaska år 2020 efter flera fall där vägentreprenörer slarvat, eller där skyddsbarriärer försämrats med tiden så att farliga ämnen från bottenaskan spridits till grundvattnet.

Sand och grus i naturen renar och magasinerar grundvatten. Enligt Sveriges miljömål bör därför sådana miljöer bevaras, och inte användas som källa till anläggningsmaterial. Men det finns alternativ. Till skillnad från till exempel Danmark har Sverige en stor tillgång till berg av god kvalitet som kan krossas och användas som anläggningsmaterial.

Att krossa sten kräver inte speciellt mycket energi. Detta innebär att klimatvinsten med att använda avfallsbaserade anläggningsmaterial till stor del beror på transportavståndet mellan källan och användningen. Därför är det bra att använda internt uppkomna avfallsmassor vid infrastrukturprojekt.

Varje år genereras ungefär 100 miljoner ton interna berg- och schaktmassor. Det motsvarar hela den årliga konsumtionen av anläggningsmaterial – att jämföra med sopförbränningen som årligen alstrar ungefär 1 miljon ton bottenaska. Interna massor är alltså inte bara tillgängliga i en större mängd och klimatmässigt fördelaktiga jämfört med bottenaska, de är dessutom renare och tekniskt mer lika konventionella anläggningsmaterial. Därför är det osannolikt att någon vägentreprenör hellre skulle vilja använda bottenaska än andra anläggningsmaterial.

I de länder där bottenaska används vid vägbyggen måste avfallsbolagen som regel betala entreprenörerna för att ta emot askan. Det kan trots allt löna sig för avfallsbolagen eftersom alternativet, deponering, är dyrt eller förbjudet. I Sverige är deponiskatten 725 kronor per ton.

Med tanke på att det finns bättre alternativ som anläggningsmaterial, anser jag att bottenaska bör befrias från deponiskatten. Det skulle visserligen ta bort incitamenten för att upparbeta askan och rena den från skadliga ämnen. Men redan innan sådan upparbetning är den potentiella klimatnyttan med att använda bottenaska begränsad. Extra processande och tvättning kräver energi och riskerar därigenom att resultera i ökade, snarare än minskade, utsläpp. Att bygga stora tvättanläggningar för bottenaskan, vilket de till exempel har gjort i Nederländerna, är dessutom dyrt. En bättre lösning är att ta bort deponiskatten för bottenaska och lägga askan på deponi.