”Vi måste våga prata om peak plast”

Vid ett möte i Uruguay den 28 november inleder FN en satsning på att minska mängden plast i naturen. Plastforskaren Karl Holmberg vill att Sveriges förhandlare tar med sig sju punkter till mötet.

Världens årsproduktion av plast väger ungefär lika mycket som hela mänskligheten.
Bild: Getty images

Det här är en kommenterande text. Analyser och åsikter är skribentens egna.

Skatten på plastpåsar visar hur svårt det är att ställa om. Den var närmast en testballong. Plastpåsar utgör en ytterst liten del av världens användning av plast. Ändå mötte skatten kraftigt motstånd.

Genom att vidga perspektivet till alla slags förpackningar får vi en bättre bild av plastens roll i vardagen. Förpackningar slukar hela 42 procent av världens produktion av plast, som kräver stora mängder olja och naturgas. Förpackningar är problematiska eftersom de som regel är skapade med en inbyggd tanke om att materialet ska slängas. I praktiken används de inte mer än några minuter, timmar, dagar eller månader – trots att materialet kan förbli intakt i årtionden, kanske till och med årtusenden.

Engångsmaterial som fenomen är i mångt och mycket ett resursmässigt och miljömässigt vanvett. Förr eller senare måste fokus flyttas mot återbruk. Jag skulle önska att det var enkelt att köpa matvaror i förpackningar som det gick att lämna tillbaka genom ett pantsystem så att de används flera gånger. Eller ännu hellre köpa mat utan förpackning från en lokal producent. När min TV eller tröja går sönder vill jag kunna få dem reparerade till ett rimligt pris i stället för att slänga dem. Så fungerade samhället i högre utsträckning för tidigare generationer, och det kan vi ta lärdom av.

Produktionen blir en knäckfråga

Nu har världens länder kommit fram till att vi behöver ett globalt avtal för att hantera plastens avarter. Det är bra. Den första förhandlingsrundan startar den 28 november i Uruguay och pågår till den 2 december. Denna process kommer sedan att upprepas i ytterligare fyra förhandlingsrundor under de närmaste två åren.

En knäckfråga blir att minska världens produktion av plast. Men det finns en överhängande risk för att diskussionerna i stället fastnar i de symptom vi idag ser av den omfattande plastanvändningen, nämligen plast i haven och de enorma mängderna sopor. Sådana tendenser finns redan i den resolution som ligger till grund för beslutet om att inleda förhandlingar om ett globalt avtal.

Företag och politiker pratar gärna om återvinning som en mirakelkur mot plastens problem, trots att vi fortfarande använder allt för mycket plast allt för kortsiktigt. Det gäller inte minst i Sverige där vi har en omfattande sopförbränning som i dag står för ungefär 6 procent av utsläppen av växthusgaser inom landets gränser

På något vis har vi fått för oss att vi hanterar sopor på ett ”bra sätt” när vi samtidigt är en av de nationer i världen som producerar mest sopor per capita. Det är inte bristande sophantering som är huvudproblemet, det är soporna i sig själv.

Människorna väger lika mycket som plasten

I hela världen produceras årligen 380 miljoner ton plast. Det motsvarar ungefär hela mänsklighetens vikt. Jag upprepar: årligen. Den enorma produktionen leder helt logiskt till mikroplaster i haven och annan nedskräpning – liksom till en betydande klimatpåverkan.

Så vad kan världen göra? Hur skulle ett globalt avtal om plast kunna se ut? Montrealprotokollet för att skydda jordens ozonskikt har lyfts fram som en förebild. Liksom ett framtida plastavtal handlar det i grund och botten om kemiska substanser.

Skillnaden är att det i fallet Montrealprotokollet redan fanns tillgängliga alternativ till de freoner som var orsaken till förtunningen av ozonlagret. I frågan om plast finns inga så enkla lösningar. Plast är en mycket bredare grupp av produkter, ett samlingsnamn för massvis med syntetiska material som vi använder på oräkneliga sätt – från polyester och nylon i våra kläder, elektroniken vi använder, fordonen vi förflyttar oss med, de flesta möblerna och redskapen i våra hem, byggnader och infrastruktur, och inte minst de förpackningar som fyller våra sopkärl vecka efter vecka, år efter år.

Ändå måste målet vara att minska produktionen. Den slutsatsen drar forskare från en lång rad länder i ett upprop inför förhandlingarna om ett globalt plastavtal. Det är dags att vända trenden mot alltmer fossila polymerer. Vi måste helt enkelt våga prata om peak plast.

Sju punkter kan göra skillnad

Det finns mycket att göra. Här är sju punkter mot en hållbarare plastanvändning som jag vill skicka till den svenska regeringen och den svenska delegationen inför förhandlingarna i Uruguay:

  • Slopa subventioneringen av plastproduktionen inom EU, låt producenter ta hela sin kostnad inom EU:s utsläppshandel av växthusgaser.
  • Inför koldioxidtullar vid EU:s yttre gränser för att förhindra att produktion som ger utsläpp flyttas till andra länder. Tullarna bör även gälla plastproduktionsinsdustrin.
  • Utöka producentansvaret för förpackningar. Förpackningen bör i slutändan hamna i knät hos den enskilda producenten som verkar på marknaden – inte hos en gemensam branschorganisation för återvinning, eller i ett kommunalt kraftvärmeverk.
  • Förbjud eller beskatta engångsförpackningar där återbruksalternativ är möjliga.
  • Satsa på infrastruktur av återbruk av förpackningar, till exempel genom subventioner.
  • Omfamna en vision om att åtminstone halvera Sveriges avfallsnivåer.
  • Ta bort momsen på reparationer av textilier, elektronik och andra föremål (i stället för att öka den för vissa produkter som regeringen nyss föreslagit).

Karl Holmberg

Karl Holmberg

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag
Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor