Det kan inte ha undgått någon att universiteten i USA just nu befinner sig under attack från den egna regeringen. Forskningsmedel har frysts och personer förlorat sina jobb, listor med förbjudna ord har skickats ut, satsningar på mångfald och inkludering har förklarats strida mot lagen.

I en undersökning som tidskriften Nature gjort anger 75 procent av de tillfrågade amerikanska forskarna att de överväger att lämna landet. Även de som inte är direkt drabbade, drabbas indirekt genom den osäkerhet som utvecklingen innebär. Dessutom tillkommer det faktum att de plötsligt behöver finna sig i att arbeta i en akademi som är avsevärt mindre fri än vad den var för några månader sedan. En rad tunga amerikanska universitet har redan börjat vika sig för påtryckningar, när det ekonomiska hotet visat sig vara för stort. Det är inte en avundsvärd situation.

I den europeiska responsen – som än så länge inte varit särskilt samlad, och i den svenska – som varit om möjligt ännu otydligare, kan två trådar utskiljas. Den ena handlar om att skyddet för akademisk frihet behöver stärkas. ALLEA, en samlingsorganisation för europeiska akademier, formulerade detta i ett upprop för några veckor sedan. Samma linje var Handelshögskolans rektor Lars Strannegård inne på när han på DN debatt bland annat hänvisade till ett yttrande som akademiernas kommitté för mänskliga rättigheter nyligen författat.

Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, publicerade den 8 april ett uttalande om att de ”ser med oro på utvecklingen”, men hänvisade inte specifikt till vad som pågår i USA, utan till situationen globalt. Dessa uttalanden har gemensamt att de inte konkret ger svar på hur vi bör bemöta den amerikanska utvecklingen – eller hur vi förhindrar en liknande utveckling här.   

Den andra tråden handlar om att vi behöver hjälpa utsatta amerikanska forskare och göra det möjligt för dem att fortsätta sin verksamhet. Inom EU pågår intensiva diskussioner om vad som kan göras. I ett brev från 12 europeiska regeringar uppmanas EU-kommissionen att göra Europa mer attraktivt för att locka de forskare från USA som förlorat sin finansiering eller på annat sätt är hotade av den pågående utvecklingen. Stora satsningar i exempelvis Frankrike och Belgien har inletts. I Sverige har ett förhållandevis blygsamt initiativ tagits av Vetenskapsrådet.

Men handlar det om att hjälpa utsatta, eller snarare om att passa på att rekrytera amerikanska stjärnforskare för att stärka våra egna forskningsmiljöer och vinna internationella konkurrensfördelar?

Från vår egen utbildningsminister Johan Pehrson (L) har det varit påtagligt tyst. Detta kan jämföras med exempelvis de norska och danska motsvarigheterna som varit föredömligt tydliga i sitt fördömande av vad de inser är en pågående kris för internationell forskning. På utbildningsdepartementets hemsida stod fram till den 10 april ingenting, då det kom en kallelse till ett rundabordssamtal med företrädare för högskolesektorn. Här kan nämnas att den norska motsvarigheten kallade sin sektor till krismöte redan för en månad sedan. Det som fram till den 10 april hörts från den svenska regeringens håll var utbildningsministerns debattreplik i Dagens Industri. Han uttalade sig senare även i radio om att det är ”stökigt” i forskningsfinansieringen i USA, och att vi kan passa på att ”locka toppforskare” till Sverige.

Det finns något som skaver i pratet om att rekrytera just framstående forskare från ett sjunkande skepp. Diskussionerna om att värna forskningen genom att hjälpa utsatta vrids snabbt till en diskussion som går ut på att sko sig på andras olycka genom att värva högproduktiva forskarstjärnor. Det är de mest framstående, de som rimligtvis inte kommer att ha några bekymmer med att ordna med ny anställning, som man riktar in sig på och som man förutser en internationell dragkamp om. Den nederländske statsvetaren Cass Mudde, som är verksam vid University of Georgia i USA och forskar inom politisk extremism och populism, skrev nyligen en utmärkt text, som publicerades i The Guardian och Aftonbladet. Där påpekade han att Nederländernas utbildningsminister säger sig vilja locka ledande amerikanska forskare, men samtidigt pågår protester mot omfattande nedskärningar inom högskolesektorn i Nederländerna.

Det är kanske inte konstigt att ministrar drar till med det ekonomiska argumentet för att motivera värvningar, men det skaver när detta uttrycks som ett stöd för forskningen. Rekrytering av toppforskare kan ses som en billig och god investering för svensk forsknings vidkommande. Dessa är ”färdiga”, och vi har inte behövt betala för att utbilda dem, eller tillhandahålla de villkor som behövs för att skapa en fungerande forskningsmiljö där folk kan blomstra. Men rekryteringarna kan inte göras på bekostnad av en fungerande forskningsmiljö.

Rekryteringstanken skaver av samma skäl som forskningspropositionens fokus på konkurrens och excellens skaver: De enda forskare som tycks räknas är de bästa. Men en ansvarsfull forskningspolitik måste omfatta hela personalstyrkan, inklusive de för tillfället medelmåttiga, de svagaste, och alla dem med osäkra anställningar. En forskningspolitik som bara fokuserar på de mest framstående förbiser de rapporter om arbetsmiljön inom akademin som publicerats på sistone och som visar på konkurrensens baksida.

Att argumentera för ”strategisk rekrytering” med ekonomiska argument skapar en osäkerhet för vad som händer om vi skulle drabbas av påtryckningar, exempelvis om forskningssamarbeten med amerikanska lärosäten kräver anpassning. (Se också Gunilla Källenius läsvärda understreckare i Svenska Dagbladet om hur konsekvenser av den amerikanska politiken redan blivit kännbara i Sverige). Om det ytterst är ett ekonomiskt argument bakom rekryteringen av amerikanska forskare, betyder det att vi ska vika oss om sådana påtryckningar väger tyngre på den ekonomiska vågen?

Om svensk och europeisk akademi ska fortsätta vara en lockande plats för såväl internationella som inhemska forskare krävs mycket fastare principer än så. Vad vi behöver göra för att värna vetenskapen är att satsa brett på forskning och på att förbättra villkoren för forskare. Toppforskare uppstår inte av sig själva – fråga dem! Vi behöver också lärosäten och politiker som är tydliga med exakt vad det är den amerikanska regimen attackerar, och tydligt visa att detta angrepp är oacceptabelt. Om vi på ett trovärdigt sätt ska vara en fristad och ett alternativ för forskare måste vi visa att vi inte bara tillåter, utan aktivt arbetar med ämnen som klimatforskning, mångfald och inkludering. Och att vi inte kommer att vika ned oss för påtryckningar på dessa områden.

Det minsta man kan begära är att europeiska lärosäten och regeringar står upp och försvarar de värden som attackeras. Det räcker inte att stanna vid vaga och till intet förpliktande uttalanden om akademisk frihet – eller nedlåta sig till en opportunistisk troféjakt efter forskarstjärnor.