Bara livet känner igen livet

Det här är en vacker bok. Poetisk och vindlande. Författaren Helena Granström, som också är fysiker och matematiker, börjar i döden – eller vad som verkar vara döden. Hennes knappt två månader gamla dotter dricker från bröstet en förmiddag i februari när hon plötsligt ger upp andan. Barnets blick blir tom. Ingen är där.

Detta försvinnande är temat i Verklighetens död. Helena Granström frågar sig vad det var som försvann, och vad naturvetenskapen kan tänkas ha att säga om saken.

En av många forskare hon tar in i sitt resonemang är den brittiske astrofysikern, matematikern och kväkaren Arthur Eddington. Han påpekade att fysikens världsbild enbart fångar det som kan avläsas med olika mätinstrument. Därför kan man lätt få intryck av att det vi kallar materia helt och hållet går att beskriva genom objektiva mätningar. Stämmer det?

Mätningarna beskriver vad materian gör, påpekade Eddington, men inte vad den är. Han var öppen för att dess innersta väsen skulle kunna vara medvetande i någon ytterst rudimentär form.

En erfarenhet inbyggd i själva materien. Är det ett rimligt perspektiv för att förstå upplevelsen av att se livsgnistan försvinna i spädbarnets blick?

Hur som helst kommer gnistan tillbaka: ”Armarna, benen, det vita ansiktet som sakta återfår sin färg, jag ser mig själv fastnaglad i djupet av hennes runda blänkande ögon och jag ser att de ser.” Livet ser livet.