Bättre psykisk hälsa med könsbekräftande hormoner

Könsinkongruens är när kropp och kön inte överensstämmer med könsidentiteten. För många unga betyder det också ett stort lidande, så kallad könsdysfori. Hos tonåringar kopplas könsdysfori starkt till depression och ångest, men även till ökad självmordsfrekvens.

Bristen på vetenskapliga studier som visar hur tonåringars psykiska hälsa påverkas av könsbekräftande hormonbehandling med östrogen eller testosteron, som gör att man utvecklar bröst respektive ansiktsbehåring, var en viktig orsak till att Socialstyrelsen i fjol beslutade att rekommendera återhållsamhet när det gäller hormonbehandling av just unga. De ändrade rekommendationerna har gjort att sjukvården i dag är mer restriktiv med både så kallade stopphormoner och könsbekräftande hormoner.

– Det innebär att fler unga med könsdysfori lider och gör det under längre tid. Från 18 års ålder är det möjligt att behandla med hormoner men unga under 18 år ges endast i undantagsfall möjlighet till hormonbehandling, säger Louise Frisén, docent och överläkare i barn- och ungdomspsykiatri vid mottagningen för könsinkongruens och könsdysfori vid BUP i Stockholm.

Nu visar en amerikansk studie, publicerad i New England Journal of Medicine, att könsbekräftande hormoner över tid förbättrar den psykiska hälsan hos unga med könsdysfori, i alla fall för transpersoner och icke-binära som tilldelats kvinnligt kön vid födseln.

I studien följdes runt 300 unga, mellan 12 och 20 år, i två års tid efter påbörjad hormonbehandling. Majoriteten, 65 procent, var tilldelade kvinnligt kön vid födseln. Ungdomarnas kroppsliga förändring och psykiska mående observerades var sjätte månad. Resultatet visar att ungdomarna upplevde signifikant förbättrad könskongruens över tid, och ju bättre könskongruens desto högre välbefinnande och livstillfredsställelse uppgav de.

Efter två år hade de flestas mentala hälsa förbättrats, det gällde oavsett i vilken ålder deltagarna var när hormonbehandlingen påbörjades.

– Det överensstämmer väl med det vi ser bland våra patienter, att det är först med den könsbekräftande hormonbehandlingen som ungdomarna mår bättre, och passar bättre i sitt upplevda kön. Det är också visats i tidigare studier men ingen lika omfattande som denna, säger Louise Frisén.

Förra året kom till exempel också en mindre amerikansk studie på området som visade att ungdomar som fått hormonbehandling mådde bättre psykiskt ett år senare.

Den nya studien visar att de äldre ungdomarna var de som från start mådde sämst psykiskt – men här observerades också de största positiva förändringarna. Bland deltagarna med kvinnligt kön vid födseln och med svår depression i början, minskade depressionen till mild och medelsvår på två år. De flesta deltagarna hade dock mild depression vid studiestart och i den gruppen var depressionen oftast helt borta efter två år. Bland de ungdomar som blivit tilldelade manligt kön vid födseln kvarstod depression och ångest på samma nivå som innan.

Forskarna tror att det skulle kunna bero på skillnader i social acceptans gentemot transkvinnor jämfört med transmän. En annan förklaring skulle kunna vara att det kan ta längre tid för den psykiska ohälsan att vända för de som fått östrogenbehandling och forskarna kommer att fortsätta följa gruppen.

Under studien rapporterade elva deltagare att de hade självmordstankar, två begick självmord och sex personer drog sig ur studien.

På senare år har allt fler unga sökt sig till mottagningar där man utreder könsdysfori.  

 – Ångest och depression är överrepresenterat i den här gruppen och lidandet är för många mycket stort. Det är väldigt betydelsefullt att man kunnat minska detta med hjälp av könsbekräftande hormonbehandling, säger Louise Frisén.

Vad tror du krävs för att Socialstyrelsen inte längre ska rekommendera återhållsamhet när det gäller hormonbehandling av just unga?
– Socialstyrelsens beslut vilar bland annat på en SBU-rapport som kom i fjol. Där betonas vikten av randomiserade kontrollerade studier. Socialstyrelsen påpekar samtidigt att det finns andra studieupplägg och den här sortens långtidsuppföljningar bidrar till en kunskapsbas som Socialstyrelsen kan acceptera, särskilt om det kommer fler som pekar i samma riktning.