Därför misslyckades Irans samhällsbygge

För att kunna förstå det som händer i Iran i dag behöver vi blicka tillbaka på landets nutidshistoria. Allt sedan mitten av 1800-talet visade politiska grupper, kulturella företrädare, makthavare och andra aktörer en stark vilja att modernisera landet utifrån en europeisk förlaga.

Ansträngningarna nådde sin kulmen 1906 genom den konstitutionella revolutionen, vars anhängare ville modernisera landet genom liberala, konstitutionella politiska reformer. Det var ett stort steg bort från den absoluta monarkin där kungen sågs som Guds skugga på jorden, vars ord var lag. Det första parlamentsvalet i landets historia genomfördes och representanter för olika ständer valdes till parlamentet.

Detta trevande demokratiska experiment fick ett abrupt slut i en statskupp 1908. Iran – som då fortfarande kallades Persien – kastades in i inbördeskrig. Men det slutade med att kungen flydde landet och de pro-konstitutionella politiska grupperna återtog makten med ambitionen att fortsätta den liberala konstitutionella modellen.

I samband med första världskriget kom nästa bakslag. Persien förklarade sig neutralt, men trots det stred de krigförande länderna mot varandra på landets territorium. Kriget fick förödande konsekvenser för befolkningen. Flera miljoner civila dog av hungersnöd och epidemier, då det mesta av jordbruksproduktionen beslagtogs av de stridande parterna.

Införandet av en parlamentarisk styrelseform hade inte infriat de högt ställda förväntningarna i politiska, ekonomiska eller andra avseenden. Under mellankrigstiden trädde nya aktörer in på den politiska scenen. Den nye kungen, Reza shah, genomförde omfattande insatser för att modernisera industrin, den högre utbildningen och rättsväsendet. Han var dock inte intresserad av politisk liberalisering, utan ville modernisera landet utan demokratiska reformer. Det politiska förtrycket tilltog under hans tid vid makten och alla landvinningar från den konstitutionella revolutionen ströps.

Reza shah genomförde en sekulariseringskampanj som pekade ut islam som ett hinder för landets modernisering. Islam framställdes som en semitisk religion som inte var någonting för det ariska folket. Den statliga nationalchauvinistiska kampanjen idylliserade landets förislamiska historia för att bygga upp en ny nationell identitet baserad på den ariska rasen. I mitten av 1930-talet ändrades landets namn från Persien till Iran – ariernas land.

Sekulariseringskampanjens främsta kännetecken var dess aversion mot islam. Muslimska rättslärda utpekades som det främsta hindret för modernisering av landet. Shiaislam, dess företrädare och traditioner skulle rensas bort från den offentliga arenan. Staten införde förbud mot utövandet av religiösa högtider och ceremonier på offentliga platser. Detta följdes av ett slöjförbud för kvinnor på offentliga platser. Polisen förföljde och förnedrade beslöjade kvinnor på gator och torg.

År 1941 invaderade andra världskrigets allierade Iran. De anklagade Reza shah för att ha nära band till Nazityskland och tvingade honom att abdikera. Reza shah skickades i exil och hans unge son Mohammad Reza shah fick ärva tronen. Sonen titulerade sig ”konungarnas konung, ariernas sol”, Shahansah Ariameher, och fortsatte den ariseringskampanj som hans far hade inlett.

Efter de allierades ockupation öppnades det politiska klimatet upp och liberala och demokratiska politiska krafter kom in i parlamentet efter valet 1944. Dessa krafter betraktade Storbritanniens politiska och ekonomiska inflytande i Iran som ett hot mot landets självständighet. Liberala och demokratiska krafter ledda av juristen Mohammad Mosaddeq drev ett lagförslag om att nationalisera den iranska oljeindustrin. Förslaget godkändes av det iranska parlamentet i mars 1951. Som svar införde Storbritannien ekonomiska sanktioner mot Iran genom att blockera landets oljeexport.

Mohammad Mosaddeq, ledare för det politiska partiet Nationella fronten (Jebhe-ye melli) med tydliga liberala och demokratiska ambitioner, blev kort därefter premiärminister och vädjade till USA om stöd. Men i början av 1950-talet blåste kalla krigets vindar och den amerikanska administrationen fruktade att en demokratisk regering i Iran skulle bli ett lätt byte för Sovjetunionen. Sommaren 1953 genomförde därför CIA och brittiska MI6 operation Ajax, en statskupp som störtade Mosaddeqs folkvalda regering och återförde kungen Mohammad Reza shah till makten efter att han tillbringat några dagar i landsflykt.

Efter statskuppen ströp kungen de politiska fri- och rättigheterna. Den hemliga polisen Savak slog ner all form av opposition mycket brutalt. I början av 1960-talet skakades Iran av folkliga protester efter att kungen hade godkänt ett amerikanskt krav att dess medborgare i Iran skulle åtnjuta rättslig immunitet. Landets framtida ledare, den skriftlärde ayatolla Khomeini riktade hård kritik mot kungen och beskrev det som en kapitulation mot en främmande makt. Protesterna slogs ner brutalt, tusentals människor dödades av polis och militär och Khomeini skickades i exil.

Kort därefter startade olika vänstergrupper och islamistiska grupper väpnad kamp mot regimen då de ansåg att regimen inte kunde bekämpas på något annat sätt. Dessa grupper neutraliserades effektivt av regimen och i mars 1975 förvandlade shahen Iran till enpartistat. Han upplöste de partier som fanns i parlamentet och beordrade alla iranier att ansluta sig till landets enda parti, Rastakhiz.

Efter det auktoritära politiska systemets återkomst med hjälp av USA och Storbritannien sjönk den demokratiska och liberala politiska modellens aktier som en sten hos den politiska oppositionen. Vänstergrupper pläderade för en övergång till en socialistisk och kommunistisk samhällsmodell. De demokratiska politiska krafterna såg den absoluta monarkin som ett hot mot den liberala konstitutionella styrelseformen. Samtidigt vände sig religiösa ledare och islamister starkt emot den anti-islamiska moderniserings- och sekulariseringspolitiken och det politiska förtrycket.

Från islamistiskt håll kritiserade man inte bara kungens auktoritära envälde. Kritiken riktades i lika hög grad mot den liberala och demokratiska styrelseformen. En av de mest högljudda islamistiska kritikerna var ayatolla Khomeini, som ansåg att den konstitutionella styrelseformen aldrig uppnådde sina ideal, då den hade manipulerats av auktoritära makthavare. Enligt Khomeini var den konstitutionella styrelseformen ett mänskligt påfund som inte ens i sin bästa form kunde mäta sig med ett teokratiskt styre vars lagar är av gudomlig härkomst.

En viktig anledning till att islamistiska krafter kunde få gehör för sitt budskap var religionens roll i Iran. I en undersökning som genomfördes i mitten av 1970-talet av de iranska sociologerna Ali Asadi och Majid Tehranian framträdde bilden av ett samhälle som trots sin moderna fasad dominerades av djupt religiösa värderingar. Undersökningen visade bland annat att majoriteten av befolkningen var praktiserande muslimer, att mindre än hälften var läskunniga och att endast ett fåtal av dem ägde böcker. Flertalet av de böcker som folk ändå hade hemma var religiösa böcker. Synen på västerländska nöjen var splittrad: 27 procent gick regelbundet på bio medan 23 procent ansåg att bio var haram – otillåtet. En klar majoritet av männen, 74 procent, motsatte sig kvinnors lönearbete och 75 procent ansåg att kvinnor skulle bära slöja, hijab.

Undersökningen visade att religiösa praktiker var utbredda bland befolkningen: 83 procent bad sina dagliga böner regelbundet, 79 procent fastade under ramadan och 69 procent trodde att ödet var förutbestämt. 1972 fanns 700 moskéer i huvudstaden Teheran, men redan 1975 hade antalet ökat till 1 140. Antalet pilgrimsresor ökade också kraftigt. 1970 åkte 27 000 pilgrimer till Mekka. Fem år senare hade antalet ökat till 72 000, och över en halv miljon hade anmält intresse att åka på pilgrimsresa.

Det är inte enbart graden av religiositet som kan förklara de religiösa ledarnas växande makt över människorna i Iran under denna period. Allt sedan mellankrigstiden hade en social ingenjörspolitik haft som syfte att disciplinera, kontrollera och styra befolkningen i en bestämd sekulär och anti-islamisk riktning. En stor grupp människor hade flyttat från landsbygden till storstadsregionerna för att kunna försörja sig. Landsbygdsbefolkningens världsbild, moraluppfattning och sociokulturella traditioner var djupt präglade av religiösa värderingar.

Statens auktoritära moderniseringsprojekt och avsaknaden av demokratiska reformer skapade stor oro i samhället. Denna oro fångades upp av religiösa ledare som Khomeini, som motsatte sig statsmaktens sociala ingenjörspolitik. På så sätt utvecklades den religiösa identiteten till en plattform för stabilitet i en omvälvande tid.

Det var inte bara islamister som drev fram revolutionen 1979. Den siste kungens auktoritära politik och regimens nära band till USA – som hade stort inflytande över landets politik, ekonomi och kultur – mötte även starkt motstånd bland vänstergrupper. Denna brokiga skara av motståndare hade trots många olikheter en sak gemensam. Alla ville störta den auktoritäre kungen.

I januari 1979 tvingades Mohammad Reza shah överge makten och lämna landet, och i stället kom Khomeini tillbaka efter 15 års exil. Innan årets slut hade han valts till högste ledare. Efter revolutionen kom hämndens tid, då den gamla regimens män och kvinnor avrättades på löpande band, påhejade av dem som hade varit med om att störta regimen. Den avsatte kungens motståndare var eniga om vad de inte ville ha, men de var djupt oeniga om vad som skulle ersätta den gamla regimen. Oenigheten gick snart över till strider mellan de olika grupperna. Det var en tid av terror, motterror och massavrättningar. Islamisterna under Khomeinis ledning gick segrande ur dessa blodiga strider.

Efter segern ville islamisterna omdana det iranska samhället utifrån en idealiserad bild av en svunnen gyllene era i islams begynnelse. Men att tillämpa de islamistiska doktrinerna visade sig vara ett omöjligt projekt. De utopiska föreställningarna om det teokratiska samhället krockade med verkligheten. Planerna stötte på problem inom utrikespolitiken, ekonomin och säkerhetsstrategin. Det iranska civilsamhället var dessutom alltför bångstyrigt inom de sociala, kulturella och rättsliga områdena.

Den islamistiska rättstolkningen visade sig vara anpassad efter ett förmodernt samhälle och följaktligen inte kompatibel med en modern människosyn eller internationell rätt. Ett talande exempel är slöjtvånget som infördes efter revolutionen. Trots myndigheternas hårdhänta tilltag har det iranska civilsamhället och kvinnorna tvingat staten att de facto backa i den frågan. Många kvinnor har fått betala ett högt pris, men trots att det på papperet finns ett slöjtvång struntar många kvinnor i det i offentliga sammanhang.

Det starkaste motståndet riktades mot det teokratiska systemets sociala ingenjörspolitik. De nya makthavarna begick samma misstag som den tidigare regimen. Även i det teokratiska systemet ville makthavarna kontrollera, disciplinera och styra sin befolkning – denna gång utifrån islamistiska ideal.

Det teokratiska styret stötte även på motstånd från religiösa företrädare. De kritiserade själva grunden för den teokratiska styrelseformen: den politiska doktrinen om de rättslärdas styre. Doktrinen kritiserades för att sakna såväl teologisk som rättslig legitimitet. Religiösa företrädare menade också att teokratin hade omöjliggjort det viktigaste inom lag- och rättstolkningen. Denna fråga har hanterats av de rättslärda utifrån de principer som de mejslat fram under århundraden.

Ayatolla Khomeini förändrade detta i en handvändning när han i en fatwa 1987 slog fast att det var staten som skulle definiera och avgöra vad som skulle betraktas som rätt tolkning. Hans fatwa hindrade inte de rättslärda från att komma med avvikande och alternativa tolkningar, eftersom lag- och rättstolkningen inom shiaislam inte följer en vertikal hierarkisk ordning. Fatwan innebar emellertid att stat och religion sammansvetsades på ett sådant sätt att varje misslyckande för staten tillskrevs religionen, och varje motstånd eller protest mot staten följaktligen riktades mot religionen. Detta är en av förklaringarna bakom flykten från religionen och den utbredda sekulariseringen i Iran efter revolutionen.

Före revolutionen 1979 och en kort tid därefter åtnjöt de rättslärda mycket stor aktning bland allmänheten. Knappt ett halvt sekel senare förknippas de allt mer med det misslyckade revolutionsprojektet. Besvikelsen över spruckna drömmar hos de generationer som deltog i revolutionen har lett till stor indignation i dessa åldersgrupper. Reaktionen hos de yngre som bara har upplevt perioden efter revolutionen med dess politiska förtryck, ekonomiska svårigheter och inskränkningar i vardagen har varit annorlunda. De har ersatt revolutionsgenerationens förebilder med helt nya ideal.

Ett illustrativt exempel är att den iranska statsmaktens anti-västliga ideal och de religiösa auktoriteternas normer och värderingar framställs som motbilder hos landets unga. Den negativa bilden av väst har ersatts av en helt annan. Väst framställs som det lyckliga livets civilisation och mänsklighetens hopp i bland andra sociala medier och andra icke-statliga politiska, sociala och kulturella offentliga forum. Tvärt emot den statliga propagandan betraktas väst som symbolen för politiska och medborgerliga fri- och rättigheter, liksom för stater där de religiösa auktoriteternas inskränkningar och intrång i individens privatliv lyser med sin frånvaro.

En annan sida av denna utveckling är att sekulariseringen har accelererat. Försöken att under drygt fyra decennier påtvinga en trångsynt tolkning av religionen på befolkningen har lett till att många vänt sig emot den statligt sanktionerade religiositeten. Detta har gett upphov till en sällan skådad våg av sekularisering som har svept över landet och som omfattar alla befolkningslager i det iranska samhället. Det handlar inte bara om politisk sekularisering i betydelsen åtskillnad mellan staten och de religiösa institutionerna, utan inkluderar också en värdemässig sekularisering.

Denna tar sig bland annat uttryck i en utbredd likgiltighet eller öppet trots gentemot påtvingade religiösa påbud och en vida utbredd antiklerikalism. Enligt nya opinionsundersökningar är de religiösa företrädarna den impopuläraste gruppen i landet. Sekulariseringen visar sig även på andra sätt. Enligt officiell iransk statistisk från 2023 har 50 000 av landets cirka 75 000 moskéer stängts. Siffrorna visar att efter drygt fyra decennier av teokratiskt styre har en stor del av den iranska allmänheten övergett moskéerna eftersom de ses som arenor för den statligt sanktionerade religiositeten.

Man skulle kunna tala om en pågående social revolution i Iran. Den kommer till uttryck i viljan att utmana, ifrågasätta och bryta mot de normer och värderingar som tvingas på allmänheten av statsmakten och religiösa institutioner. Den kommer också till uttryck i en djup misstro mot det politiska ledarskapet och de religiösa ledarna och deras institutioner: den shariabaserade rättsliga traditionen, de totalitära inslagen i det politiska systemet och den ekonomiska, rättsliga, kulturella och sociala politiken vars fundament vilar på politisk islam.

I de senaste regimfientliga demonstrationerna vintern 2025–26 kunde man se att demonstranter vandaliserade och tände eld på moskéer, eftersom stat och religion har varit oskiljbara i det teokratiska styret. Religionens olika roller i Iran visar att totalitära staters försök att disciplinera, styra och kontrollera sin befolkning genom kvasi-modernistiska eller islamistiska dekret motverkar sina syften, oavsett om det rör sig om en auktoritär sekulär statsmakt eller en teokratisk sådan.