”Därför ska svenska lärosäten jobba för mångfald och inkludering när Trump förbjuder det”

Under de senaste veckorna har diskussionen inom forskarvärlden dominerats av utvecklingen i USA, där statliga pengar till forskning frysts, likabehandlingsarbete (så kallat ”DEI” – diversity, equity, inclusion) dömts ut som olagligt och en storskalig nedmontering inletts. Den statliga forskningsfinansiären NSF (National Science Foundation), finkammar projekt som de finansierar i jakt på en rad flaggade ord – ord som tyder på att de arbetar med likabehandling eller annat som strider mot Trumps verkställande beslut, rapporterade Washington Post. Vice presidenten J.D. Vance har sedan tidigare deklarerat att universiteten är ”fienden”. Den akademiska friheten är inte bara utmanad, utan till synes hastigt och lustigt helt satt ur spel.

”Vi är på väg att förlora USA”, skrev Per Koch, redaktör för den norska tidskriften Forskningspolitikk i en läsvärd ledarartikel den 11 mars. Dagen innan tog professor Jill Walker Rettberg initiativ till en protest i Oslo mot angreppen på akademin och till stöd för amerikanska forskare. I den norska tidskriften Khrono, som också publicerat en serie artiklar om de av regimen ”förbjudna orden”, skrev hon och manade till engagemang och varnade för en liknande utveckling på den här sidan Atlanten. Forskningssamarbeten med USA är mycket vanliga, så det som drabbar dem drabbar förr eller senare också oss. Khrono rapporterade också om att nätverket för norska handelshögskolor reagerat när internationella samarbetsorgan börjat rensa ut mångfaldstermer från sina kärnvärden. Norska forskningsministern höll ett krismöte med sin sektor och har bjudit in sina nordiska kollegor till att diskutera utvecklingen.

I Sverige har det varit förhållandevis tyst i dessa frågor, något forskaren Victor Galaz påpekade i en kommentar i Svenska Dagbladet. Några uttalanden från utbildningsministern om den oroande utvecklingen har vi inte hört. Helt tyst har det förstås inte varit. Akademiernas kommitté för mänskliga rättigheter skrev ett genomtänkt och välformulerat yttrande till försvar för akademisk frihet med anledning av utvecklingen. Ett upprop som det europeiska nätverket för akademier, ALLEA, publicerat till försvar för den akademiska friheten har till dags dato samlat underskrifter från 65 olika organisationer, däribland flera svenska.

Det är välkommet att angreppen ses som angrepp på hela akademin, för det är precis vad de är. Men det är samtidigt anmärkningsvärt att så lite skrivits om att det är likabehandling och mångfaldssatsningar specifikt, genus- och andra maktkritiskt orienterade forskningsperspektiv specifikt, som är måltavlan för den förda amerikanska politiken. Det är vissa utpekade områden som ska rensas ut, vilket gör angreppet till ett hot mot den akademiska friheten i stort – detta behöver påtalas. Genom forskningssamarbeten med USA kommer också europeiska universitet att påverkas. Carl Heath skrev häromdagen en viktig artikel, som publicerades i Forskning & Framsteg, om att vi i Europa måste agera när grundläggande akademiska värden hotas. Tidskriften Nature rapporterade häromdagen om att många universitet fått en enkät om huruvida projekt USA medfinansierar behandlar inkludering, mångfald, klimatfrågor och ”genusideologi”.

Uttalanden i allmänna termer om akademisk frihet gör det ibland svårt att utläsa om det ska användas för att kritisera eller ett försvara satsningar på mångfald, likabehandling och inkludering. Det är särskilt viktigt att vara tydlig om detta eftersom själva angreppen beskrivs som ett försvar för akademiska kärnvärden som akademisk frihet, meritokrati och anti-diskriminering. Att detta knappt påtalats i svenska sammanhang är underligt, inte minst med tanke på vad som hände när Chalmers tekniska högskola tidigare i år öppnade ett eget ”DEI-office” och möttes av en kritik som tagen ur Trump-administrationens strategiska plan (se exempelvis interpellationsdebatten mellan SD:s Tobias Andersson och jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) den 14 februari, samt den mellan Josef Fransson (SD) och utbildningsminister Johan Pehrson (L) 21 februari om ”woke-ideologier” vid högre lärosäten).

Oavsett vad vi tror om de verkliga politiska orsakerna till denna del av utvecklingen i USA:s forskningspolitik är det viktigt att känna till de argument som används. Denna återfinns i tre centrala dokument:

Först den verkställande ordern: Ending radical and wasteful government DEI programs and preferencing.  Denna order signeras redan den 20 januari, mandatperiodens allra första dag, vilket signalerar dess centrala betydelse. Trump-administrationens uppfattning är att ramverket DEI baseras på en bild av USA som ett strukturellt rasistiskt och orättvist organiserat land. Den bilden strider mot den nationella självförståelse som Trumps politik bygger på och vill kontrollera. Eftersom maktkritiska perspektiv utmanar makthavarnas föreställning om USA, behöver dessa perspektiv undermineras, inte bara genom argument, utan genom indragen finansiering. Maktkritik utmålas som indoktrinering genom kollektivt skuldbeläggande, vilket i sin tur tolkas som en form av diskriminering. Att tala om vita privilegier och kräva att folk utbildar sig om dessa skapar en fientlig miljö och utgör en form av trakasserier mot studenter och anställda. I februari skickades ett brev från utbildningsdepartementets avdelning för civila rättigheter som följdes av ett FAQ-dokument som förklarar vad detta innebär för utbildnings- och forskningsorganisationer med statlig finansiering.

Det finns två återkommande argument i dessa dokument och i de uttalanden som gjorts i anslutning till dem.

Brevet refererar till rättsfall från USA:s högsta domstol som slår fast att positiv särbehandling utgör olaglig diskriminering, då det rör sig om ett nollsummespel: en fördel för en person motsvaras alltid av en förlust för någon annan. Tolkningen är att i princip alla åtgärder som syftar till att stärka underrepresenterade grupper är olagliga. ”Grupper” kan aldrig vara precist nog formulerade för att fånga faktiskt missgynnande. ”Social rättvisa” är inte ett tillräckligt väldefinierat mål. Åtgärder kan i princip aldrig vara träffsäkra nog för att möta en rimlig standard för beslut som gynnar vissa grupper på andras bekostnad.

Det utrymme som återstår är att en individ kan beskriva vilka hinder exempelvis rasism inneburit för dem personligen, vilket sedan kan ingå i bedömningen av deras meriter och förmågor. Men detta kan alltså bara bedömas från fall till fall.

Juridikprofessorn Kenju Yoshine beskriver två olika strategier för DEI-arbete. Det ena är ”lyftande” och består i riktade åtgärder för att stärka vissa grupper. Det är denna form som bedömts vara juridiskt tveksam. Den andra är ”utjämnande” och handlar om att identifiera och avlägsna diskriminerande mekanismer, exempelvis vid rekrytering. Detta borde vara oproblematiskt ur ett meritokratiskt perspektiv. Men denna form befinner sig alltså också i skottgluggen för pågående utrensning i USA. Detta sker med hänvisning till att själva beskrivningen av rådande tillstånd som orättvist undermineras. Det är därför det inte bara är DEI-kontor som ska avlägsnas; all forskning som berör dessa ämnen riskerar att förlora statlig finansiering. Det är därför vissa ord ”flaggas” som misshagliga, och det uppmanas till angiveri vid misstanken om att universiteten försöker gömma sådant arbete genom omskrivningar.

Vi behöver förstå dessa aspekter av utvecklingen i USA – varför utvecklingen utgör ett hot mot akademin i stort och mot vissa delar av den i synnerhet. Ett försvar för de forskningsinriktningar som drabbas mest är avgörande om vi ska kunna säga att vi står upp för vetenskapen. Samtidigt behöver vi en levande diskussion om varför saker som likabehandling, mångfald och inkludering är motiverade, vilka existerande orättvisor vi behöver komma till rätta med och varför aktiva åtgärder är förenliga med andra viktiga akademiska principer. Detta kräver att vi kontinuerligt reder ut och påminner om argumenten när detta arbete utmanas.

Det är väl värt att påminna om att diskrimineringslagen kräver att svenska lärosäten arbetar med aktiva åtgärder för att förebygga diskriminering och andra hinder för lika rättigheter och möjligheter. Förekomsten av detta ska undersökas, orsakernas utredas och åtgärdas, och arbetet utvärderas. Vid en granskning som Diskrimineringsombudsmannen (DO) publicerade 2022 levde inget av de granskade lärosätena upp till lagens krav i detta avseende. Detta behöver vi prata mycket mer om.

Vi kan – och bör förmodligen – vara oense om hur det arbetet måste utformas för att vara förenligt med andra grundläggande akademiska värderingar. Inom vetenskapssamhället visar vi omsorg genom att kritiskt granska och engagera oss i varandras arbete. Det gäller allt från specifika forskningsresultat till lärosätenas styrelseformer. Redan nu har vissa amerikanska universitet och andra forskningsorganisationer börjat ge vika. Ord som handlar om mångfald försvinner från hemsidor och dokument.

Man kan fråga sig om detta vittnar om hur grunda lärosätenas engagemang i dessa frågor är, eller om det snarare främst handlar om att de vill skydda sina medarbetare från att förlora sin finansiering tills det värsta blåst över. Samtidigt finns ett juridiskt välinformerat motstånd som insisterar på att DEI inte bara är lagligt, utan till och med är centralt för att universiteten ska kunna bedriva legitim verksamhet. För det globala forskarsamhället är det viktigt att kollektivt visa mod under dessa förhållanden. För ansvariga politiker i Sverige skulle det också vara på sin plats att åtminstone erkänna problemets existens.