”Europas säkerhetsordning har brutit samman”

Den europeiska säkerhetsordningen har brutit samman. Allt arbete som efter det kalla krigets slut lades ned på att skapa en ny säkerhetsordning har raserats, och efter den senaste händelseutvecklingen kring Ukraina torde detta vara oåterkalleligt. Frustrerad över att inte ha fått gehör för sina krav på en rysk intressesfär valde Vladimir Putin till slut att helt sonika köra en stridsvagn över samtliga överenskommelser.

Det vi nu ser är kulmen på en lång process där Ryssland och väst har spelat olika spel, med olika ambitioner och olika förutsättningar. Den verkligt stora förändringen har skett inom västvärlden, där den gamla generation av realpolitiker – ”kalla krigare” – som litade till militär makt har avlösts av en ny generation av politiker och myndighetsföreträdare som är besjälade av identitetspolitik och av att sprida västerländska värderingar.

Ryssland har samtidigt fortsatt i gamla hjulspår, med fasthållande av tankar om intressesfärer och maktbalans. Så länge den ryska krigsmakten var kraftigt försvagad kunde man inom väst förledas att tro att även Ryssland var med på tåget mot universella värderingar. Det var dock landets militära svaghet som gjorde att Nato kunde utvidgas till att inkludera nya medlemmar i Baltikum och Centraleuropa. Efter det senaste decenniets kraftiga uppbyggnad av militär förmåga har Kreml gjort klart att det nu gäller andra regler.

Efter kriget i Georgien 2008 var det många ryska beslutsfattare som trodde att budskapet om ett stopp för vidare utvidgning av Nato hade gått fram. Men de misstog sig. Trots att Kreml gjort tydligt att spelet nu gällde realpolitik och erkända intressesfärer fortsatte man i väst att driva identitetspolitik och västerländska värderingar.

Det mantra som fått symbolisera denna politik är att alla länder har rätt att själv bestämma sin utrikes- och säkerhetspolitik. Vad man inte varit villig att erkänna är att det bakom denna nobla princip finns en brutal verklighet, där förmenta rättigheter som inte backas upp av tvingande makt reduceras till besvärjelser.

Det finns goda skäl till att just Ukraina skulle komma att bli ett tragiskt offer för denna utveckling. När EU valde att lansera sitt ”östliga partnerskap” innebar detta att man de facto utmanade Kreml till ett envig över territoriet mellan Ryssland och EU. Den följande utvecklingen skulle komma att präglas av en kombination av hyckleri och självbedrägeri.

På det senare kontot skrivs föreställningen om ”soft power”, om att EU:s ekonomiska makt skulle trumfa Ryssland militära makt, tillsammans med tron på att ekonomiska sanktioner skulle förmå Kreml att överge sina geostrategiska ambitioner. Hyckleriet har manifesterats i det ständiga talet om att ”sanktionerna biter”, samt i omsorgen om att sanktionerna inte får kosta oss något. Sanktioner har således riktats mot rysk olja, men inte mot rysk gas, för då skulle Europa frysa.

Den förra tyska förbundskanslern Angela Merkel förkroppsligade bådadera. Samtidigt som hon projicerade en bild att hon var rätt person att övertala Putin att dra sig tillbaka från Ukraina, insisterade hon skamlöst på att ryska gasledningar till Tyskland inte fick drabbas av sanktioner, detta trots att huvudsyftet med Nord Stream är att underminera Ukraina. Nord Stream gör det möjligt för Ryssland att stänga av alla gasleveranser till och genom Ukraina – utan att det drabbar Tyskland. Gasledningen är ur detta perspektiv en pistol riktad mot tinningen på Ukrainas regering, och den är laddad med tyska kulor. Merkels hyckleri är monumentalt och Sveriges hantering hamnar i samma kategori.

När Gazprom ansökte om att få dra Nord Stream 1 genom svensk ekonomisk zon valde den borgerliga regeringen Reinfeldt att säga ja, samtidigt som den socialdemokratiska oppositionen var skarpt kritisk. När turen kom till Nord Stream 2 var det ombytta roller – den borgerliga oppositionen var kritisk medan regeringen Löfven valde att säga ja. Båda rörledningarna är nu färdigbyggda. Både i Sverige och Tyskland talas det stolt om att vi står upp för Ukrainas suveränitet, men det får absolut inte kosta oss något.

Oavsett om Kreml gör allvar av sina hot om en storskalig invasion av Ukraina har vi nu att se fram emot en massiv militär uppladdning, på båda sidor. För Sveriges del innebär detta att vi tvingas möta konsekvenserna av en otydlig säkerhetspolitik och ett hårdbantat militärt försvar.

När regeringen hävdar att alliansfriheten har tjänat oss väl, och därför inte skall överges, måste detta därtill tolkas som att alliansfriheten har tjänat det Socialdemokratiska partiet väl och därför inte kan överges. Någon Nato-option är av partitaktiska skäl inte tänkbar.

Innebörden är att vi har placerat oss i den sämsta av två tänkbara världar. Så länge vi hade ett starkt försvar kunde neutraliteten försvaras. Med dagens minimala försvar är alliansfrihet direkt farligt. Oavsett vad slags underhandslöften försvarsminister Peter Hultqvist må anse sig ha, kvarstår att vi inte har några som helst garantier om att få hjälp i händelse av ett angrepp. Helt centralt är att vi ur ett ryskt perspektiv står ensamma – och därmed försvarslösa. Ett angrepp på Sverige skulle inte vara ett angrepp på Nato.