”Demokratiskt Ukraina är ett hot mot Putin”

Ryska myndigheter ställde åter oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj inför rätta i mitten av februari samtidigt som spänningen mellan Ryssland och väst ökade i Ukraina. Det kan tyckas som ett sammanträffande, men det finns också en logik. I takt med att Ryssland har blivit alltmer fientligt inställt till väst har den politiska repressionen i Ryssland ökat och vice versa. För den politiska ledningen i Moskva handlar relationerna med Ukraina om mer än det militärstrategiska läget. De ideologiska vägval som Ukraina gör får direkta konsekvenser för rysk inrikespolitik.

Analyser av konflikten kring Ukraina har med rätta fokuserat på Rysslands krav på att hindra ett ukrainskt Natomedlemskap liksom kravet på en ny europeisk säkerhetsordning. För att förstå varför Ukraina hamnat i stormens öga kan det dock vara på sin plats att reda ut även hur Rysslands utrikes- och inrikespolitiska mål samspelar och förstärker varandra.

Hur drar då Ryssland de så kallade röda linjer i Ukraina som närmast är förknippade med stabilitet för det politiska system som har etablerats under Vladimir Putin? Landets nationella säkerhetsstrategi ger oss svar, liksom Vladimir Putins uttalanden och publicerade tankar i ämnet. Strategin, som förnyades i juli 2021, varnar för att ”vissa länder” försöker skada Rysslands relationer med dess traditionella allierade, de före detta sovjetiska republikerna som i dag ingår som självständiga stater i OSS, Oberoende staters samvälde. Det är väst som Rysslands politiska ledning menar ligger bakom dessa försök.

Ett annat uttalat mål i den nationella säkerhetsstrategin är att stärka banden mellan de ryska, belarusiska och ukrainska folken. För dagens politiska ledning i Ryssland är den ukrainska befolkningens alltmer positiva inställning till Nato ett resultat av att väst har flyttat fram sina positioner i Ukraina. Kort efter att Rysslands nationella säkerhetsstrategi antogs publicerade Putin en artikel på temat ”ryssars och ukrainares historiska enhet”. Där driver han tesen att väst ligger bakom ett ”anti-Rysslandsprojekt” och i själva verket styr Ukraina, att väst som genom den ukrainska politiska ledningen motarbetar vänskapen mellan de ukrainska och ryska folken:

Vi ser alla knep som är förknippade med projektet ”anti-Ryssland”. Vi kommer aldrig att tillåta att våra historiska territorier och de som bor där och står oss nära används mot Ryssland. Och till dem som vidtar sådana försök vill jag säga att de genom att göra det förstör sitt land.

Den nationella säkerhetsstrategin från 2021 framhåller också vikten av ett moraliskt ledarskap och att ”skapa en attraktiv idémässig grund för den framtida världsordningen”. Ryssland vill naturligtvis stå för detta ledarskap. När Ukraina väljer en annan väg, så innebär det därmed samtidigt att landet väljer bort det som Ryssland erbjuder i termer av internationellt ledarskap och politiskt system. Och det riskerar i sin tur att bli ett skyltfönster för den ryska befolkningen. Om nu ukrainare, som står Ryssland så nära historiskt och kulturellt, kan välja att genomföra demokratiska val och försöka skapa en rättsstat med garantier för mänskliga fri- och rättigheter – varför skulle det inte kunna ske i Ryssland?

Det är också anledningen till varför dagens politiska ledning anser att försvaret av Rysslands auktoritära politiska system och inrikespolitiska stabilitet börjar i Ukraina. Redan Putins artikel från juli 2021 gjorde det klart att Ryssland gör anspråk på att uttolka det som är Ukrainas sanna politiska vilja. I oktober samma år kom även en artikel av Dmitrij Medvedev, före detta president, premiärminister och numera vice ordförande i ryska säkerhetsrådet. Budskapet är i allt väsentligt detsamma som Putins: det finns ingen anledning att förhandla med president Zolodymyr Zelenskyj eftersom besluten i själva verket tas i Washington.

Rysslands position är därmed att bortse från att Zelenskij är vald i demokratiska val och därmed företräder Ukraina. Putins och Medvedevs artiklar hävdar att Ryssland vet bättre än den ukrainska politiska ledningen vad som är bäst för Ukraina. Att en auktoritär ledare i ett land vill bestämma vad som är ett lands sanna ”nation” brukar, som historikern Timothy Snyder påpekat i en artikel i januari i år, förknippas med imperialism.

Den nuvarande politiska ledningen i Moskva gör därmed anspråk på att inte bara ha inflytande över Ukrainas säkerhetspolitiska vägval, utan även på dess inrikespolitiska och ekonomiska vägval. Moskvas mål är ett Ukraina som är ”vänligt inställt” till Ryssland. Hur det ska ske givet opinionen i Ukraina efter den illegala annekteringen av Krim och det ryska stödet till de så kallade folkrepublikerna i Donbas, är minst sagt en bra fråga. Det Ryssland som ser folkliga protester mot auktoritära politiska ledare i grannländerna, som till exempel protesterna i Belarus mot fusket i presidentvalet 2020, som ett i förlängningen ryskt inrikespolitiskt hot kommer att ständigt ha nya kriser att hantera i närområdet.