”Den palestinska flyktingfrågan kan inte reduceras till ekonomi”

Flyktingfrågan är central i konflikten mellan Israel och Palestina. Men lösningen är inte ekonomisk kompensation till palestinierna, anser fredsforskaren Helena Lindholm.

KHAN YUNIS, GAZA - OCTOBER 26: Children sit in a tent at a refugee camp set up for Palestinians seeking refuge along the Gaza Strip on October 26, 2023 in Khan Yunis, Gaza. Heading into a third week of heavy bombing from Israel, Gaza buckles under a shortage of basic needs including fuel, whilst several neighborhoods on the Gaza strip have been wiped out and thousands have died and hundreds of thousands have been displaced. On October 7, Hamas launched a deadly attack in southern Israel that sparked a retaliatory siege of Gaza. (Photo by Ahmad Hasaballah/Getty Images)

Det internationella systemet måste verka för ett eldupphör, en ovillkorlig frigivning av gisslan och ett humanitärt undsättande av Gazas befolkning. Blockaden av Gaza måste upphöra och en avmilitarisering av Hamas måste ske för att garantera Israels säkerhet, skriver Helena Lindholm, professor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet. Bilden är tagen 26 oktober i ett flyktingläger i Khan Yunis för Gazabor som försöker fly undan Israels svar på Hamas attack mot Israel den 7 oktober.
Bild: Ahmad Hasaballah/Getty images

Det här är en kommenterande text. Analyser och åsikter är skribentens egna.

Hur ska vi förstå det pågående kriget mellan Israel och Hamas? Finns det några som helst förutsättningar för att ens prata om en långsiktig lösning som bringar fred till en av modern tids mest segdragna konflikter efter Hamas terrorattacker mot civilbefolkning i Israel och efter Israels intensiva bombningar av Gazaremsan?

Bo Rothstein gjorde i en artikel i Fokus den 10 oktober en ansats till ett lösningsförslag med fokus på de palestinska flyktingarna. Han menar att om flyktingarna gav upp tanken på rätten att återvända och det i stället gick att utverka ekonomisk kompensation för att de fördrevs och aldrig kan återvända till sitt hemland så skulle allt vara löst.

Dubbla löften

Bo Rothstein har rätt i att flyktingfrågan är en av nyckelfrågorna. Palestinierna flydde dock till största delen (men inte uteslutande) som ett resultat av fördrivning av de sionistiska styrkorna precis före och efter staten Israels bildande, snarare än på uppmaning av arabstaterna, som Bo Rothstein gör gällande. Den israeliska forskaren Ilan Pappé menar i sin bok The ethnic cleansing of Palestine från 2007 att flyktingsituationen handlade om en etnisk rensning, vilken syftade till att minska den arabiska/palestinska populationen till förmån för den judiska. Som i de flesta andra flyktingsituationer var skräck för terror och massakrer en bidragande orsak.

Vi behöver också komma ihåg att roten till den långvariga konflikten står att finna i brittisk kolonialpolitik kring tiden för första världskriget och det faktum att Storbritannien lovade bort Palestina två gånger; 1915 lovade Storbritannien att detta territorium skulle ingå i en framtida arabisk statsbildning och 1917 lovade den brittiske utrikesministern Arthur Balfour den världssionistiska rörelsen att Palestina skulle utgöra ett judiskt nationalhem. 

Fördjupad ockupation

Konflikten har ändrat karaktär under decenniernas gång. Den mest optimistiska tidseran präglades av den så kallade Oslo-processen under 1990-talet, som ledde till etablerandet av ett begränsat palestinskt självstyre på ett begränsat och fragmenterat territorium, uppdelat på Västbanken och Gaza. Meningen var att en gradvis process skulle kunna leda fram till en palestinsk stat med garantier för Israels säkerhet. I stället har ockupationen fördjupats i en fragmentering av Västbanken i olika zoner, där Israel alltjämt har kontroll över de största delarna.

En mur skär av Västbanken från östra Jerusalem, från Israel, men den skär också av byar från varandra. Rörligheten hindras också av militära checkpoints, av vägar som inte får användas av palestinier och av det faktum att det krävs godtyckligt utfärdade tillstånd för att ta sig från Västbanken till östra Jerusalem eller in i Israel. Någon suveränitet går inte att utöva för den palestinska myndigheten. I stället råder enligt FN fortfarande hel eller delvis ockupation.

Bosättarna har ökat i antal och deras expansion innebär också en de facto-annektering av delar av Västbanken. Denna annektering innebär, som många organisationer, till exempel Amnesty International, har påtalat att en apartheid-politik tillämpas genom att lagstiftningen för palestinier och israeler (inklusive bosättarna som enligt internationell lag lever illegalt på ockuperad mark) är olika; en etnisk åtskillnadspolitik tillämpas de facto. FN:s speciella rapportör för mänskliga rättigheter i de ockuperade områdena beskriver hur inte bara Gaza utan också Västbanken kan ses som ett utomhusfängelse.

Även Gaza räknas av FN som ockuperat område, trots att Israel drog tillbaka militära styrkor och bosättningar från Gaza 2005. Detta eftersom blockaden innebär att suveränitet inte kan utövas. Israel upprätthåller ockupationen genom en kombination av militär kontroll, våld och godtyckligt tillämpade byråkratiska regler.

Detta är i dag ett av grundproblemen.

6 miljoner flyktingar

Flyktingarna då? 1947–1949 fördrevs stora delar av den palestinska befolkningen från vad som i dag är Israel, i vad som för palestinierna är Nakba, katastrofen. De flydde till Västbanken, Gazaremsan, Libanon, Jordanien, Syrien, Egypten och Irak. I alla nämnda områden, förutom Egypten och Irak, upprättades flyktingläger av FN genom det särskilda organet för palestinska flyktingar (United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East). Som i de flesta flyktingsituationer räknade man med att detta var något tillfälligt. FN:s generalförsamling utfärdade 1949 en resolution (nummer 149) som stipulerade att flyktingarna har rätt att återvända vid närmaste datum då detta kunde vara praktiskt genomförbart.

Denna resolution är fortfarande giltig. I dag uppgår de palestinska flyktingarna registrerade av UNRWA till 6 miljoner människor. Palestinier har också tvingats på flykt 1967 i det krig som ledde till att Israel kom att ockupera Västbanken och Gazaremsan. I mindre skala har de också tvångsförflyttats under de decennier som följt – till exempel genom vräkningar, förstörelse av hus och beslagtagning av mark. När Gaza bombas sönder och samman och människor flyr i panik uppstår ett paradoxalt tillstånd: Det finns ingenstans att fly till, samtidigt som rädslan eskalerar för att ännu en fördrivning äger rum från skärvorna av det historiska Palestina.

Att reducera människor som i generationer och decennier har levt sina liv i flykt, som statslösa, med förvägrade liv, till en fråga om ekonomi är att bortse från palestiniernas politiska och civila rättigheter, identitet, självbestämmande och värdighet. För palestinierna, liksom för Israel, är frågan om landet och territoriet existentiell.

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Lösningen långt borta

Lösningen då? Den är nu längre bort än någon gång förut. Men båda folken är historiskt sammanlänkade med landet och geografin. Den israeliska politiken sedan Oslo-avtalet har emellertid aktivt drivit situationen längre från en tvåstatslösning. I stället har en enstatslösning etablerats med olika lagar och villkor för olika invånare. En framtida lösning måste bygga på internationell rätt och på båda folkens lika rättigheter.

Det internationella systemet, inklusive Sverige, måste verka för ett eldupphör, en ovillkorlig frigivning av gisslan och ett humanitärt undsättande av Gazas befolkning. Blockaden av Gaza måste upphöra och en avmilitarisering av Hamas måste ske för att garantera Israels säkerhet. Transitionsövergångar kring en palestinsk suveränitet, som förverkligar också palestiniernas rätt till självbestämmande, behöver inrättas. Flyktingarnas principiella rätt att återvända måste erkännas. Hur en sådan principiell rätt skulle omsättas i praktiken är en långt svårare fråga och måste lösas genom förhandlingar på jämlika villkor. Även om ekonomisk kompensation kan vara en komponent i en sådan lösning, är den palestinska flyktingfrågan inte en fråga som generellt kan reduceras till ekonomi.

Helena Lindholm

  • Professor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet.
  • Hon har ett mångårigt forskningsintresse för Israel-Palestina-frågan och har bedrivit forskning om palestinsk politik, identitet samt om den palestinska flyktingfrågan och den långa exiltillvaron.
  • För närvarande är hon involverad i ett forskningsprojekt om digitala rättigheter i Palestina.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag
Publicerad

Samhälle & kultur

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor