Under min morgonpromenad i Göteborg betraktar jag en vinter som långsamt övergår i en försiktig vår. Nyhetsflödet från andra sidan Atlanten vittnar om en annan sorts förändring. En där ljuset inte tilltar utan stadigt avtar. Det är sorgligt och svårt att ta in vad som sker. I USA, vad som varit världens mäktigaste demokrati och länge dess intellektuella fyrbåk, pågår en systematisk demontering av samhällets kunskapsstrukturer som saknar motstycke i modern tid.

Det som nu sker i USA kan inte förstås enbart som ett uttryck för de ideologiska skiften som normalt brukar prägla det politiska landskapet i en fungerande demokrati. Det rör sig om något mer genomgripande. En medveten och systematisk nedmontering av idén om kunskap som en hörnsten för uppbyggnaden av samhällets funktioner. En politisk process som når allt från förskolebarn i fattiga områden till världsledande forskningsinstitutioner, från bybibliotek i Mellanvästern till elituniversitetens laboratorier.

Med denna text vill jag försöka ta ett steg tillbaka och sortera mina tankar kring det som nu sker. Jag vill försöka se helheten, mönstret, och implikationerna, inte minst för oss i Europa och Sverige. För vad händer med demokratin, och det globala kunskapssamhället, när dess främsta motor plötsligt läggs i bakåtväxel? Kanske hjälper denna reflektion dig att bilda dig en egen uppfattning om det som nu syns utspela sig.

I Washington ekar korridorerna allt tystare för varje vecka som går. Sedan Donald Trump återvände till Vita huset i januari 2025 har han, med hjälp av Tesla-grundaren Elon Musk och hans nyinrättade Department of Government Efficiency, eller Doge, påbörjat en nedmontering av den federala statsapparaten som saknar motstycke i modern amerikansk historia. Det som nu sker drabbar särskilt de strukturer som producerar, förvaltar och förmedlar kunskap.

Universitet förlorar forskningsfinansiering. Skolor i utsatta områden ser sina federala stöd försvinna. Bibliotek förbereder sig för stängning. Forskare överväger att lämna landet. Skolbarn förlorar tillgång till pedagogiska program som funnits i decennier.

”Forskare varnar för att Trump-administrationens drastiska nedskärningar till medicinsk forskning innebär negativa konsekvenser för patienter, kostar tusentals jobb – och hotar USA:s position som världsledande inom vetenskap och innovation”, rapporterar AP News, och illustrerar hur amerikanska forskare ser på sin situation.

Förändringarna följer på punkt efter punkt de rekommendationer som formulerats i det kontroversiella ”Project 2025”, ett 900-sidigt dokument framtaget av tankesmedjan Heritage Foundation som blivit den nya administrationens främsta utgångspunkt för dess politik. Projektets vision är en drastiskt mindre federal styrning och en radikal decentralisering av utbildning, forskning och kultur. Det går att följa hur Trumpregimen uppfyller målen i Projekt 2025 och hittills går det förvånansvärt fort. Trackern där man kan följa processen ger också en tydlig indikation på vad som väntar framöver.

Daniel Graham, partner på advokatfirman McDermott Will & Emery, konstaterar i Politico: ”Alla åtgärder som administrationen har vidtagit hittills i denna fråga och som svar på rättstvister i federala domstolar angående andra verkställande order tyder på att administrationen kommer att försöka uppnå resultaten på andra sätt”.

Med andra ord – när domstolar blockerar åtgärder hittar Vita huset nya vägar att nå samma mål. Det som gör situationen särskilt alarmerande är att angreppen på kunskapssamhället sker parallellt med en bredare attack på demokratiska institutioner och normer.

Harvardprofessorn Steven Levitsky, medförfattare till böckerna Så dör demokratier och Competitive authoritarianism (inte översatt till svenska), säger till The New York Times: ”Vi tittar på jämförbara fall under 2000-talet, som Ungern, Polen och Turkiet. Och i många avseenden är det här värre. De två första månaderna har varit mycket mer aggressivt auktoritära än nästan alla andra jämförbara fall av demokratisk tillbakagång jag känner till.”

Särskilt oroande är den systematiska karaktär som präglar åtgärderna. Det rör sig inte om en slumpartad serie budgetnedskärningar, utan om ett samordnat och systematiskt angrepp på hela det amerikanska utbildningslandskapet, från förskola till universitet och bibliotek.

I februari 2025, bara veckor efter Trumps tillträde, frös Vita huset plötsligt finansieringen för Head start, ett federalt program som sedan 1965 erbjudit förskoleverksamhet för barn från familjer med låg inkomst. För miljontals amerikanska barn har programmet varit en livlina till tidig utbildning och omsorg. Omkring 39 miljoner amerikanska barn har dragit nytta av Head start sedan programmet startade. För familjer med svag ekonomi har det möjliggjort både barnomsorg och undervisning, och har låtit föräldrar arbeta samtidigt som barnen får möjlighet att utvecklas. Nedläggningen av Head start synliggör tre centrala aspekter i Trumpregimens angrepp mot kunskapssamhället – dess ideologiska karaktär, dess snabbhet, och dess oproportionerliga påverkan på de mest sårbara i samhället.

Ideologiskt speglar nedläggningen visionen bakom Project 2025, att tidig barnomsorg bör vara en angelägenhet för det privata snarare än att vara en offentlig verksamhet. Programmet avvecklas inte för att det misslyckats. Studier har konsekvent visat dess fördelar för barns långsiktiga utveckling. Programmet avslutas för att det representerar en samhällsmodell som administrationen principiellt motsätter sig. Här är ideologisk utgångspunkt viktigare än evidens.

Snabbheten är slående. Utan varning, omfattande analys eller övergångsperiod frystes medlen, vilket tvingade många Head start-center att omedelbart stänga. Mönstret av plötsliga, drastiska beslut återkommer genom hela administrationens politik.

Nedläggningen visar också hur de mest sårbara drabbas först. För välbärgade familjer är förlusten av Head start marginell, de har andra alternativ. För familjer med låg inkomst utgör den en dubbel förlust, både av den barnomsorg som möjliggör förvärvsarbete, och av tidig undervisning som är viktig för att ge dessa barn goda förutsättningar i fortsatt utbildning.

Den 12 mars tog Trumpregimen nästa dramatiska steg mot en fullständig omstrukturering av det amerikanska utbildningslandskapet. Utbildningsdepartementet meddelade att det skulle avskeda nästan hälften av sin personal, det första steget i en total avveckling av departementet. När utbildningsminister Linda McMahon tillfrågades om uppsägningarna skulle leda till departementets avveckling, svarade hon ”ja”, och tillade att det ”var presidentens mandat”. En vecka senare, den 20 mars, undertecknade Trump en presidentorder som inledde den formella processen att avveckla departementet som grundades 1979 under president Jimmy Carter. Departementet, med en årlig budget på 268 miljarder dollar, hanterar allt från federala studielån till att överse efterlevnad av medborgerliga rättigheter i utbildningssystemet.

Avvecklingen av Utbildningsdepartementet har länge varit ett mål för den mer högerorienterade delen av det republikanska partiet. Medan tidigare republikanska presidenter främst uttalat retoriskt stöd för idén, har Trump nu tagit konkreta steg för att förverkliga den. Utvecklingen utgör en grundläggande förändring i den federala regeringens förhållande till utbildningspolitik och en återgång till en modell som fanns före 1960 där delstaterna hade nästan total kontroll. Historiskt har modellen lett till stora regionala ojämlikheter, brist på nationella standarder, och kronisk underfinansiering i fattiga områden. Tillsammans med avvecklingen av departementet försvagas även dess viktigaste program som rör federala anslag till skolor i fattiga områden.

”Projekt 2025 uppmanar till att fasa ut finansieringsprogrammet Title I, som är på 16 miljarder dollar, under de kommande 10 åren, vilket skulle eliminera den största federala satsningen på skolor med hög fattigdom”, rapporterar Education Week. ”Den här planen representerar ett dramatiskt skifte i den federala utbildningspolitik som har stötts av både Demokraterna och Republikanerna i årtionden.”

Project 2025 rekommenderar i sina förslag att konvertera så kallade Title I-medel till breda bidrag med minimal federal styrning, som ett övergångssteg innan de helt avvecklas. Strategin att först decentralisera, sedan nedmontera, återkommer också den som en allmän metod i Trumpregimens politik. Dessa medel som nu avvecklas har varit det som motiverar delstater att delta i nationella bedömningssystem. Utan det federala ekonomiska incitamentet riskerar USA att förlora sin förmåga att ens mäta utbildningskvalitet på nationell nivå.

För amerikanska universitet och högskolor har Trumpregimens återkomst kommit att innebära en djup och akut kris. De har ställts inför en kombination av drastiska nedskärningar i forskningsfinansiering, angrepp på den akademiska friheten och ett helt nytt politiskt landskap för högre utbildning. Särskilt anmärkningsvärt är fallet med Columbia university. Efter protester på campus relaterade till Gaza-kriget anklagade administrationen universitetet för att tolerera antisemitism och drog in federal finansiering värd över 400 miljoner dollar. ”Columbia university går med på några av Trumps krav i ett försök att återställa finansieringen”, rapporterar Reuters och skriver vidare att ”universitetet går med på att reformera sin disciplinära process, anställa säkerhetsvakter med polisbefogenheter och utse en ny tjänsteman för att granska Mellanöstern-relaterade utbildningsprogram”.

Fallet visar hur en ny modell för federal kontroll över akademiska institutioner nu implementeras. Genom att använda forskningsfinansiering som hävstång kan administrationen nu tvinga fram förändringar i universitetspolicy som traditionellt helt varit en fråga för akademin själv. Minst 60 andra universitet har varnats att de riskerar liknande åtgärder, något som skapat en våg av självcensur och policyförändringar över hela landskapet för högre utbildning.

I ett målande citat beskriver Politico administrationens taktik: ”De har ett behov av se att det gör ont för institutionerna”. Efter att Columbia university straffades med indraget stöd, tillkännagav Vita huset en lista med strikta villkor – inklusive ändringar av antagning och disciplinära regler – som universitetet måste uppfylla för att få tillbaka sin finansiering.

Parallellt pågår ett systematiskt angrepp på program för mångfald, jämlikhet och inkludering (DEI) vid amerikanska högskolor. Den 14 februari gav Utbildningsdepartementet landets lärosäten två veckor att avveckla alla sådana program eller riskera förlust av federal finansiering. ”Mer än 50 universitet står inför federala utredningar under Trumps anti-DEI-kampanj”, rapporterar AP News. Det finns en hel del rimlig kritik mot flera av de DEI-verksamheter som bedrivits vid universitet och högskolor i USA, men tillvägagångssättet som Trumpregimen har för att avveckla dessa får långtgående konsekvenser för universitetens själva funktion och för den akademiska friheten. För universitet som historiskt sett det som en del av sitt uppdrag att främja social rörlighet och rättvisa, utgör utvecklingen ett fundamentalt skifte. Program avsedda att öka representation av underrepresenterade grupper har ställts in och rekryteringsinitiativ har modifierats eller avvecklats.

En ytterligare anmärkningsvärd del av angreppet mot akademin är också ett regelrätt krig mot själva språket som används inom kunskapsinstitutionerna. New York Times har sammanställt över 200 ord som Trumpregimen aktivt försöker radera från federala dokument, webbplatser och kommunikation. Listan omfattar inte bara uppenbara DEI-termer som ”mångfald”, ”jämlikhet” och ”inkludering”, utan också grundläggande vetenskapliga och demografiska begrepp som ”klimatkris”, ”klimatvetenskap”, ”ras”, ”etnicitet”, ”minoritet” och ”kvinnor”. Den orwelliska språkrensningen är särskilt djupgående vid universitet och forskningsinstitutioner. Forskningsansökningar som innehåller ord från den förbjudna listan flaggas automatiskt för särskild granskning. Anslagen kan sedan avslås, inte på grund av bristande vetenskaplig kvalitet, utan på grund av ”fel” ordval. Trots att administrationen framställer sig som förkämpar för yttrandefrihet skapar språkpolicyn en stor självcensur inom akademin.

Som New York Times uttrycker det: ”det mönster av försvinnande ord som etablerats här tyder på att Trump och hans administration kan vara mer intresserade av att kyla av det nationella samtalet – åtminstone när det kommer till ämnen de själva ogillar – än att vidga det”.

Slutligen planerar administrationen en radikal omstrukturering av det federala systemet för studielån. I linje med Project 2025 ska hela det federala studielånsprogrammet flyttas från Utbildningsdepartementet till Small business administration, samtidigt som många av de program för inkomstbaserad återbetalning som införts under demokratiska administrationer ska avvecklas.

”Projekt 2025 innehåller förslag för att begränsa befintliga studielånsavskrivningar och inkomstbaserade återbetalningsprogram, privatisera alla federala utlåningsprogram och ta bort Parent plus-lån” (lån som föräldrar kan ta för sina studerande barns räkning), rapporterar utbildningsexperter. I ett land där kostnaderna för högre utbildning exploderat under de senaste decennierna hotar dessa förändringar att göra college och universitet ännu mer otillgängliga för studenter från mindre privilegierade miljöer.

Bland de mer dramatiska delarna av Trumpregimens angrepp på kunskapssamhället är beslutet att drastiskt skära ned finansieringen till biomedicinsk forskning genom National institutes of health. ”Trumps drastiska nedskärningar av medel till National institutes of health (NIH) hotar inte bara viktig biomedicinsk forskning i USA, utan även forskarnas försörjning – och vissa forskare överväger allvarligt att lämna landet”, rapporterar The Guardian.

I februari i år implementerade administrationen en policy som skulle skära ned NIH-finansieringen till forskningsinstitutioner genom att begränsa ersättning för indirekta kostnader till 15 procent, från tidigare genomsnitt på 28–60 procent. Förändringen är i praktiken en nedskärning på cirka 4 miljarder dollar årligen, pengar som är avgörande för att upprätthålla stora delar av områdets forskningsinfrastruktur. Vad Trumpregimen avfärdar som ”overhead” är i själva verket grundläggande för att forskning ska kunna bedrivas.

Elena Fuentes-Afflick, vetenskaplig chef vid Association of american medical colleges, förklarar för AP News: ”Man behöver el, man behöver vatten, man behöver hantering av farligt avfall, man behöver it-säkerhet, man behöver byggnadssäkerhet.”

Efter att 22 delstater stämt den federala administrationen utfärdade en federal domare ett tillfälligt stopp för implementeringen av dessa nedskärningar. Men osäkerheten har redan skadat forskningsverksamheten nationellt. Johns Hopkins university, USA:s största mottagare av federala forskningsmedel, har meddelat att de kommer att skära bort 2 200 jobb. Harvard och Stanford har infört anställningsstopp.

AP News rapporterar att ”University of Washington school of medicine i Seattle kan förlora 90–110 miljoner dollar i finansiering – och det kan innebära att man måste skala ned pågående kliniska prövningar inom en rad sjukdomsområden, från alzheimer till barncancer”. För forskare som ägnat sina liv åt att utveckla behandlingar för sjukdomar som alzheimer, cancer eller diabetes är situationen förödande.

John Tuthill, neurobiolog vid University of Washington, säger till The Guardian: ”Under de senaste 50 till 75 åren har NIH varit den största finansiären av biomedicinsk forskning i världen. De flesta framstegen inom medicin är i något skede en frukt av NIH-finansiering.”

Särskilt oroande är att dessa nedskärningar hotar långsiktig grundforskning, den typ av forskning som kan verka abstrakt i nuet men som ofta leder till revolutionerande genombrott decennier senare. Privat finansiering kan inte enkelt ersätta denna roll, då företag tenderar att fokusera på kortsiktiga, kommersiellt gångbara projekt. En svår konsekvens för USA är att många forskare nu överväger att lämna landet.

Haroon Popal, postdok vid University of Maryland, säger ”Jag är inte professor än. Jag är inte en fullfjädrad oberoende forskare än. Så att vi förlorar de här anslagen nu är som att en hel generation av forskare inte kan fortsätta.” Han överväger att flytta till Kanada.

Oroande ur ett folkhälsoperspektiv är att experter inom kritiska områden som zoonotiska sjukdomar nu lämnar USA och då försvagas institutioner som bidrar med värde långt utanför landet. I en tid av ökande risk för pandemier kan förlusten av sådan expertis få globala konsekvenser.

Det amerikanska biblioteksväsendet, ett fundament i landets demokratiska infrastruktur sedan 1800-talet, står också det inför en existentiell kris under Trumpregimen. Den 14 mars undertecknade presidenten en order som syftar till att eliminera Institute of museum and library services (IMLS), den federala myndighet som är huvudfinansiär för bibliotek och museer.

”Trump undertecknar en verkställande order om att ’eliminera’ den myndighet som finansierar bibliotek och museer”, rapporterar The Art Newspaper. ”IMLS är den enda federala myndigheten som är dedikerad till att tillhandahålla finansiering och stöd åt bibliotekstjänster över hela USA.”

För många bibliotek, särskilt i glesbygdsområden och socioekonomiskt svaga områden, är IMLS-finansiering avgörande för att kunna upprätthålla grundläggande verksamhet. I Michigan rapporterar Public Radio att delstatens cirka 1 300 bibliotek tar emot nästan 4,8 miljoner dollar från IMLS årligen. ”Att inte ha det skulle vara förödande, säger bibliotekarien Randy Riley. ”Inte bara för Library of Michigan, utan för bibliotek, biblioteksanvändare, skolor och akademiska institutioner i delstaten Michigan.”

Bibliotek har historiskt sett varit demokratiska institutioner som erbjuder fri tillgång till information och kultur för alla medborgare. De har också varit viktiga för att överbrygga den digitala klyftan i USA. Omkring 77 miljoner amerikaner förlitar sig på bibliotek för internetåtkomst, enligt Leo S. Lo, ordförande för Association of college and research libraries.

I sin artikel i The Guardian skriver Lo: ”För att förstå varför detta är så fundamentalt viktigt är det avgörande att förstå vad IMLS faktiskt gör … Myndigheten investerar hundratals miljoner dollar årligen för att hjälpa institutioner att utveckla program för läskunnighet, arbetskraftsutbildning, digitala resurser, kulturbevarande och initiativ för samhällsengagemang. Att skära ned på denna finansiering är mer än att bara sänka budgeten. Det innebär att man avvecklar viktig samhällsinfrastruktur”.

Det är också oroväckande att se den ideologiska omriktning som administrationen eftersträvar för de bibliotek som överlever. Efter att ha utfärdat ordern att eliminera IMLS utnämnde Trump Keith Sonderling till ny tillförordnad chef för myndigheten, med ett explicit uppdrag att omforma dess verksamhet.

AP News citerar Sonderlings tillträdesuttalande: ”Jag är fast besluten att styra organisationen i enlighet med den här administrationen för att öka effektiviteten och främja innovation. Vi kommer att återställa fokus på patriotism och säkerställa att vi bevarar vårt lands kärnvärden, främjar amerikansk exceptionalism och odlar kärlek till landet i kommande generationer.”

Politiseringen av biblioteksväsendet är ett dramatiskt avsteg från den traditionella modellen där bibliotek fungerat som neutrala institutioner dedikerade till att tillhandahålla information och kunskap från alla perspektiv.

Parallellt har försök att censurera och förbjuda böcker ökat dramatiskt över hela USA. Leo S. Lo noterar i The Guardian: ”Bara förra året rapporterade American library association 1 247 försök att förbjuda biblioteksböcker, till stor del gällde det verk relaterade till ras, könsidentitet och hbtq-erfarenheter.”

Denna kombinerade attack på bibliotekens finansiering, oberoende och innehåll är ett systematiskt angrepp på en av demokratins mest grundläggande institutioner, den fria tillgången till information och kunskap.

För att förstå omfattningen av vad som pågår i USA måste vi se helheten, mönstret som framträder när alla dessa disparata angrepp betraktas tillsammans. Det som sker är inte isolerade budgetjusteringar utan en koordinerad kampanj som påverkar hela spektrumet av kunskapsproduktion och kunskapsförmedling. När Head start förlorar finansiering skadas förskolebarnens möjligheter att utveckla grundläggande kognitiva förmågor. När Utbildningsdepartementet nedmonteras försvåras nationella utbildningsstandarder och stöd till utsatta skolor. När universitet förlorar forskningsfinansiering hotas avancerad forskning inom allt från cancer till klimatförändringar. När bibliotek förlorar federal finansiering minskar tillgången till böcker och internet för miljontals amerikaner. Det är det fullskaliga systemiska angreppet som gör situationen så exceptionell. Varje enskild process i sig påverkar inte helheten i större omfattning, men den samlade effekten blir en fundamental försvagning av USA:s kunskapsinfrastruktur som kommer att ta decennier att återuppbygga.

Konsekvenserna kommer sannolikt att påverka det amerikanska samhället i generationer. Barn som går miste om tidig utbildning genom Head start har statistiskt sett sämre utsikter genom hela utbildningssystemet. Skolor som förlorar Title I-finansiering kommer att ha svårare att erbjuda kvalitetsutbildning till låginkomstfamiljer. Universitet som förlorar forskningsfinansiering riskerar att se sina främsta talanger utvandra. Bibliotek som stänger lämnar samhällen utan tillgång till information och kultur. Den kumulativa effekten blir ett samhälle med större kunskapsklyftor, där tillgången till kvalitetsutbildning och information alltmer avgörs av familjens ekonomiska ställning och geografiska position.

För oss i Europa får nedmonteringen av det amerikanska kunskapssamhället stora och omedelbara konsekvenser. I över 75 år har världen förlitat sig på USA som den främsta motorn för vetenskaplig innovation och akademisk excellens. Från vaccin till internet, från banbrytande läkemedel till grundläggande forskningsgenombrott, har amerikansk forskning drivit global utveckling. Nu ser det ut som att vi står inför att se den tiden i backspegeln. Kunskap är makt. När denna motor nu saktar ner, eller om den i allra värsta fall avstannar helt, uppstår ett vacuum som någon annan måste fylla. Vem det blir – Kina, Europa, eller en mer fragmenterad koalition av aktörer – kommer att avgöra utvecklingen av kunskap globalt. Inte bara vilken omfattning den har, utan även riktning.

I en tid där det globala utbildningslandskapet står inför en häpnadsväckande systemtransformation, förflyttas alla aktörers positioner. För Sverige, med vår långa tradition av såväl god utbildning som forskning, öppnar sig möjligheten att spela en mer framträdande roll. Vi skulle kunna utveckla strategier än mer för att attrahera de forskare och innovatörer som nu överväger att lämna USA, men också de som lämnar andra länder som i dag rör sig i allt mer auktoritär inriktning. Ett konkret steg vore att etablera ett program som erbjuder snabbspår för forskare vars arbete är politiskt hotat i deras hemländer, inklusive USA. Sverige kunde också söka djupare institutionella partnerskap med amerikanska forskningsinstitutioner för att säkra stabiliteten för viktig forskning och forskningsinfrastruktur även när den politiska miljön förändras.

Men Europa och Sverige har också ett djupare ansvar. Kunskapssamhällets grundläggande värderingar – öppenhet, lärande och kritiskt tänkande – ges bäst kraft i en demokrati där det råder fri opinionsbildning. När dessa ideal nu hotas i USA, har Europa ett ansvar att träda fram som deras försvarare, inte av egenintresse utan i övertygelsen att dessa ideal är avgörande för mänsklighetens och våra samhällens fortsatta utveckling.

Den pågående nedmonteringen av det amerikanska kunskapssamhället handlar ytterst om kunskapens roll i demokratin. I ett demokratiskt samhälle har kunskap flera vitala funktioner. Den bidrar till informerade och kunniga medborgare, den tillhandahåller gemensamma fakta som grund för samhällsdebatt och opinionsbildning. Och den erbjuder en mekanism för samhällets kollektiva problemlösningsförmåga. När dessa funktioner medvetet försvagas och monteras ner på det sätt vi nu ser i USA, påverkas demokratins förutsättningar i grunden.

För oss i Europa är utmaningen nu att inte bara passivt bevittna denna fullskaliga nedmontering, utan i stället att aktivt möta den genom att stärka våra egna kunskapsinstitutioner, erbjuda en tillflyktsort för hotad forskning och forskare, och tydligt artikulera en alternativ vision där kunskap förblir en central samhällelig resurs och ett offentligt ansvar. I en tid när upplysningens grundvärderingar utmanas måste vi som värnar om demokratin, vi som sätter kunskap i centrum av samhällsutvecklingen, och vi som vill se en ljusare framtid, träda fram. Det är inte bara en strategisk nödvändighet utan också vår plikt.

En tidigare version av den här texten har publicerats på Carl Heaths blogg.