”Det var som att sitta med Linné i hans arbetsrum”

Länge har Fauna Suecica, Carl von Linnés omfattande djurverk, saknat en modern översättning. Nu får den klassiska boken nytt liv – och nya läsare – på engelska. Bakom arbetet står Ann-Mari Jönsson och Ingemar Struwe, som under arbetet till och med kunde avläsa Linnés humör.

1 | Andra verk av Linné översattes för länge sedan. Varför dröjde det 265 år innan det blev Fauna Suecicas tur?

– Vi har skojat om att många kanske har börjat och sedan gett upp. Det är ett ganska svårarbetat material, men jag visste att det fanns ett arbete av Linné som inte blivit översatt. Jag är professor emerita i efterantikt latin vid Uppsala universitet och ordförande i föreningen Linnés vänner, säger Ann-Mari Jönsson, som har översatt Fauna Suecica till engelska tillsammans med Ingemar Struwe i samarbete med Malcolm Scoble vid Natural history museum i London.

– Jag hade länge tänkt att jag skulle göra det här när jag blev pensionär och tog kontakt med Ingemar som är zoolog. Linné skrev ju sitt verk på latin eftersom det var det språk som användes inom vetenskapen just då, och vi valde att översätta till vår tids vetenskapsspråk som är engelska. Vi har arbetat ideellt med detta i sju år, säger Ann-Mari Jönsson.

2 | Varför är det en viktig bok?

– I boken beskriver Linné allt från däggdjur och fåglar till reptiler, insekter och maskar. Boken lade grunden för zoologin i Sverige och fick internationellt genomslag. Linnés stora bidrag till vetenskapen är ju det binära namnsystemet, med ett släktnamn och ett artepitet för alla djur. Tidigare krävdes flera meningar för att beskriva varje art. I boken beskriver han de 2 328 djurarter som han då kände till. I dag är vi uppe i över 30 000 insekter bara, och en del släktskap har ritats om, men det är fortfarande samma terminologi som gäller, säger Ingemar Struwe.

– Boken är inte bara intressant för personer som tycker om zoologi. Den handlar också om vetenskapshistoria, jordbruk, kulturhistoria, etnologi och ekonomi. Och om hur man botade sjukdomar förr i tiden. Det finns något för alla, säger Ann-Mari Jönsson.

3 | Ni beskriver Carl von Linné som en workaholic.

– Ja, han var hela Europas professor och arbetade hårt. Ju längre vi höll på, desto mer närmade vi oss den här personen. Till slut var det nästan som att vi satt med honom i hans arbetsrum i vaxljusets sken om kvällarna, säger Ann-Mari Jönsson.

– Linné hade en enorm iakttagelseförmåga och ett otroligt minne. På något sätt kom han ihåg allting han hade sett och kunde referera till det när han såg något liknande. Men vi började kunna avläsa hans sinnestillstånd mellan raderna. Om han var utvilad och tyckte att allt var roligt, eller om han var less. Han jobbade på som en furie och slarvade en del. Ibland beskriver han samma kryp två gånger och andra gånger gör han tillfälliga streck i boken i hopp om att kanske färdigställa texten en annan dag. Sedan blir det aldrig gjort, säger Ingemar Struwe.

4 | Ibland är han väldigt inspirerad. Han beskriver till exempel dalripans läte som ”en vulgär mans skratt”.

– Ja, där fick han till det. Han namngav också en hel del djur efter deras ljud. Härfågeln heter Upupa epops på latin och det är precis så den låter. I texten står det att fågeln reciterar sitt namn, säger Ingemar Struwe.

– Linné kunde konsten att beröra och roa sin publik. Han medger själv att han inte var särskilt intresserad av djur och kryp när han började sitt arbete, men 1761 är djur det bästa och roligaste han vet. Det finns många gamla schablonbeteckningar kring Linné, men ”blomsterkonungen” var så mycket mer än vad många tror, säger Ann-Mari Jönsson.

5 | Boken har också kallats för ”en ofullbordad skiss av ett geni”?

– Zoologen Samuel Ödmann menade att verket var magnifikt i sin konstruktion, men likväl en ofullbordad skiss av ett geni. Han argumenterade för Vetenskapsakademien att boken var så slarvigt skriven att den borde dras in och göras om. Bortsett från den invändningen är det faktiskt ett storverk av enorm betydelse, säger Ingemar Struwe.