Dna-pionjär trippade på LSD och poesi

Av alla Nobelpristagare som någonsin levat är Francis Crick den jag helst skulle ha velat hamna bredvid på en middag. En ny biografi om honom gör mig ännu mer övertygad om den saken.

Francis Crick delade 1962 års Nobelpris i fysiologi eller medicin för upptäckten av dna-spiralens struktur, ett av de största genombrotten någonsin inom biologin. Efter banbrytande arbete med att kartlägga den genetiska koden växlade han spår i sextioårsåldern. Tillsammans med sin fru Odile flyttade han till Kalifornien och började utforska sambandet mellan processer i hjärnan och medvetna upplevelser.

Francis Crick gick ur tiden år 2004, men hans strategi för att lösa medvetandets gåta – sökandet efter det han kallade medvetandets neurala korrelat – är i högsta grad levande.

En ny biografi om honom av den brittiske zoologen och författaren Matthew Cobb redogör för Cricks vetenskapliga gärning. Men den stora behållningen är beskrivningarna av hur han var som människa; alltid entusiastisk och alltid villig att diskutera sina idéer. Andra tecken på hans öppna sinne är att han experimenterade med den psykedeliska drogen LSD och uppskattade poesi, i synnerhet den amerikanske beat-poeten Michael McClure som blev en nära vän.

En annan av hans vänner var neurologen och författaren Oliver Sacks. Efter att ha hamnat bredvid Crick på en middag skrev Sacks: ”Det var lite som att sitta bredvid en intellektuell kärnreaktor … Jag har aldrig tidigare haft en sådan känsla av glödande intensitet.”