Det finns många myter om hur människor reagerar i krig, menar försvarsforskaren och officeren David Bergman. Samhället kommer inte kollapsa och total anarki kommer inte bryta ut om det skulle bli krig. Däremot kommer vi att ställas inför utmaningen att trots alla hinder fortsätta göra det vi gjorde innan. Med boken Vem är du när kriget kommer? vill han göra läsaren mentalt förberedd i händelse av krig.

– När civilförsvarsministern Carl-Oskar Bohlin stod på Folk och försvar 2024 och sa att det kan bli krig i Sverige så uppstod en metadiskussion om budskapet: ”Får man säga så här?” Svenskar vill gärna ha tydlighet, men du måste också vara så luddig att du inte riskerar att skrämma någon, säger David Bergman.

Du hamnade i tv-soffor och fick kommentera det ministern hade sagt.

– Ja, och då fick jag frågor om ”prepping”, som vilka konserver man ska ha i källaren. Men om det blir krig handlar det inte om att sitta i källaren och äta konserver tills det är över. Det genomsnittliga kriget varar i över tre år. Du ska fortsätta gå till jobbet och göra ett viktigt arbete för att hålla samhället i gång.

Vad hoppas du att boken ska bidra med?

– Jag hoppas kunna ge lite empiri och fakta kring hur människor och samhällen fungerar i kris och krig. Ibland kan vissa saker till och med fungera bättre. Krig kan tvinga fram lösningar som inte hade kommit till stånd annars. Jag ska självklart inte skönmåla det, för ett krig är en oerhörd påfrestning på alla samhällen. Men det pressar också fram samhället till lösningar och samarbeten som inte hade funnits där utan konflikten. Det ska man självklart inte vantolka som att vi ska sträva efter krig för att samhället kan fungera bättre, men den kraft vi ser i ett samhälle i krigstid kan vara svår att åstadkomma i fredstid.

Sverige brukar rankas som ett individualistiskt land. Hur ser du på svenskars möjlighet att uppbåda förmågan att gå samman under större påfrestningar?

– Jag skulle säga att det nästan är en icke-fråga. Människor i kris och konflikt tenderar att bli väldigt kollektivistiska. I boken tar jag liknelsen med attentatet på Drottninggatan och även med pandemin. Kriser driver fram att människor hjälper varandra. Att ha ett gemensamt syfte föder naturligt ett kollektivistiskt agerande. Så vi kan absolut bo i ett individualistiskt samhälle, men gensvaret när vi ställs inför prövningar kommer att vara kollektivt.

Och det behöver inte vara så stora kriser. Du tar exemplet med hur folk beter sig på en tågperrong.

– Ja, det är ett försök till en pedagogisk liknelse. Om du ska åka hem med tåget så pratar du i vanlig svensk anda inte med någon som du inte känner på tågperrongen. Men om det händer någonting, att tåget är försenat, inställt eller något tredje, då börjar du interagera med människor. Det kan hända att du behöver instrumentell hjälp, eller att du blir orolig för din egen planering. Och plötsligt lättar du ditt hjärta för fullständiga främlingar på ett sätt som du inte hade gjort bara tio minuter tidigare. Det där är ju en mikronivå av kollektivt agerande, men i krig är det en högre nivå som håller i sig under flera år.

Gäller det verkligen alla?

– Nej. Det finns alltid fullblodsegoister. Och de som förde ett kriminellt leverne innan kriget kommer ju att fortsätta att göra det. Men generellt är den kollektivistiska effekten vi ser väldigt tydlig i alla konflikter i världen.

I boken skildrar du ett snökaos på E4:an där du mötte en arg man som skottade fram sin sommardäcksförsedda bil med en ipad. Vad vill du säga till honom?

– Jag vill nog inte säga någonting till honom. Han var en egoistisk surpuppa med lite väl höga tankar om sig själv. Men jag kommer att hjälpa honom igen nästa gång, oavsett om han uppskattar det eller inte.

Vilket är det viktigaste rådet till den som vill vara förberedd om krisen eller kriget kommer?

– Det är att odla sociala kontakter. Men man måste absolut inte bli bästa kompis med sin granne. De vanliga sociala kontakterna och att lära sig namnet på sina närmaste grannar räcker. Det är en väldigt billig investering som lönar sig den dag man faktiskt behöver samarbeta med människor. Vi kan inte förbereda oss för allting innan vi vet vad som händer, men om vi har en grundrelation så kommer vi att anpassa oss mycket snabbare.

Kan man se din bok som ett fördjupningsmaterial till MSB:s broschyr Om krisen eller kriget kommer?

– Ja, den är ett komplement. Många frågar om boken är skriven utifrån en kritik mot broschyren, men det är den absolut inte. Jag har inget emot den. Det jag har stört mig på är snarare diskussionen som har följt efter broschyren. Människor tenderar att fokusera allt för mycket på de fysiska förberedelserna – vevradio och vattendunkar – mer än att just inrikta sig på hur ens eget liv skulle förändra sig om det blev krig och vad man behöver vidta för åtgärder i det sociala planet. Det är ju mänskligt, för det är enklare att bara prata om de fysiska förberedelserna än om de större och svårare frågorna.

Varför bad du civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin att skriva förordet?

– Den kom sig naturligt. Det var hans uttalande om att det kan bli krig i Sverige som startade det hela. Reaktionerna visar att vi behöver prata mer om det här. Som jag sa till ministern själv: ”Det är lite ditt fel att jag har blivit headhuntad att skriva den här boken.” Jag är jätteglad att han till slut kunde skriva ett förord. Och han förhåller sig partipolitiskt neutral – det enda han skriver om regeringens politik är att han inte vill göra reklam för regeringspolitik. Han är också ärlig om skulden för att vi har hamnat där vi är. Den skulden är kollektiv och lösningen är vi relativt överens om.

Skulden för att det civila försvaret har monterats ner?

– Ja. Jag tror det var Eije Mossberg år 1951 som sist hade direkt ansvar för civilt försvar i Sverige. Sedan dess har vi inte riktigt haft det förrän 2022. Nu har vi för första gången en minister med direkt ansvar för det civila försvaret, vilket understryker områdets vikt.

Du tar upp förmågan att balansera realism och optimism som viktig i kris och krig. Hur kan man som person utveckla den här egenskapen?

– Det är en mental inställning som man kan öva på i vardagen. Kriser är ju en del av livet. Man förlorar arbetet, går igenom separationer och skilsmässor, nära anhöriga går bort och så vidare. I sådana omställningar är det oftast bra att tänka på sin egen balans och att fokusera lagom mycket på problemet. Vissa har ett överdrivet positivt tänkande och tror att allt löser sig, men det kommer inte att lösa sig om inte du gör det. Andra överfokuserar på problemen, vilket oftast leder till självömkan och ältande.

Så man kanske ska följa föreläsaren Kay Pollaks råd att välja glädjen?

– Det där är inte dåligt. Brandsoldater säger ofta ”välj glädje”. En del missförstår det och tänker: ”Vad då? Ska jag bortse från att mitt hus har brunnit ner?” Nej, du väljer ett perspektiv: Att din familj fortfarande är i livet, att du är i livet och att du har förutsättningar att gå vidare och bygga upp ditt hus och ditt hem igen. Att välja det perspektivet tar inte bort problemen, men det ger dig bättre förutsättningar att hantera dem.

Vilka är de vanligaste myterna om hur vi reagerar i krig?

– En är det där med flykt och anarki, att samhället faller ihop och folk flyr. Jag märkte att jag fick frågor som: ”Hur ska man fly? Vart ska man fly? Har du något tips för flykt?” Det finns självklart alltid flyktingar i konflikters spår, men när människor flyr är det som en sista utväg, inte som en första instinkt.

Du vill spräcka myten om anarki och plundring vid krig och katastrofer. Men följer man nyheterna ser det ut som om plundring ofta förekommer, till exempel i rapporteringen om bränderna i Los Angeles i januari 2025. Är det inte sant?

– Det finns alltid något frö av sanning som göder myten, men jag suckade lite när jag såg nyheterna om plundrare i Los Angeles. Vi ser väldigt tydligt i statistiken att brottsligheten snarare går ner i katastrofdrabbade områden – människor är oftast för upptagna med annat. Men det finns en förväntanseffekt här. Människor oroar sig för plundring, medier söker tecken på plundring och rapporterar alla tecken de ser på det. De få fall som finns får en orimlig spotlight-effekt över sig. Och så måste myndigheterna agera på oron och sätta in extra bevakning för plundring.

Vad är risken med det?

– Det värsta är ju att om vi förväntar oss att katastrofer kan föda brottslighet så kan det ironiskt nog drabba oss negativt genom att till exempel försena räddningsinsatser. Det såg man tydligt i New Orleans efter orkanen Katrina då man inte vågade skicka in alla räddningsresurser av oro för att det rådde laglöshet och plundring.

– När man tittar på facit en tid senare visar det sig oftast att plundringsvågen är en myt. Fallen är sällan fler än vad som finns en vardag i en storstad. De stöldligor som åker runt alla andra dagar gör det även efter en katastrof. Vanliga människor börjar inte genomföra storskalig plundring. Om de tar saker från matvarubutiker eller varuautomater är det för att de verkligen behöver mat, vatten och blöjor. Nöden har ingen lag. Men föreställningen om kringflackande horder av plundrare stämmer inte.

Tror du att vi kommer få uppleva krig i Sverige under vår livstid?

– Det är svårt att säga. Risken finns ju. Det pågår för närvarande 58 väpnade konflikter i världen och det är tyvärr ett ökande antal. Tittar vi tillbaka på svensk krigshistoria och räknar fram ett statistiskt medeltal så borde vi haft tre krig det senaste århundradet. Och rimligtvis nästan ett under din och min livstid än så länge. Så risken finns ju. Vi lever just nu på statistisk osannolikhet.

Vem är du om kriget kommer?

– Det är enkelt för mig. Jag vet ju exakt vad jag ska göra och ungefär vad som kommer att hända för mig, eftersom jag ingår i en krigsorganisation. Blir det krig inställer jag mig med grön uniform och kämpar tills vi har vunnit. Utmaningen för alla som inte ingår i militära förband är att fortsätta leva sina liv och gå till sina jobb. Det är för alla dem jag har skrivit den här boken.