Dumpad ammunition förgiftar Östersjön

Det är en varm höstdag ute på Östersjön, knappt sex kilometer utanför den tyska semesterorten Boltenhagen. Vattenytan bjuder på endast lättare krusningar, men skulle det börja blåsa hålls plattformen Baltic lift säkert på plats med fyra ankare, ett i varje hörn.

Dykaren Dirk Schoenen kliver in i en bur som tar ned honom till botten på 21 meters djup. Väl där nere följs varje steg och rörelse han gör noggrant av insatsledaren Jan Stelljes och röjningsledare Kai-Uwe Huth från en central, som är inhyst i en container mitt på plattformen. Framför dem finns kartor, anteckningsblock och en rad skärmar. På två av dem visas bilder från dykarens kameror och det dröjer inte länge innan det där syns vad de letar efter.

Artillerigranater, i en mängd olika kaliber. Och alla i dåligt skick.

Exakt hur mycket ammunition som döljer sig på botten av Nord- och Östersjön vet ingen säkert. Men bara utanför den tyska kusten beräknas det handla om 1,6 miljoner ton. Vapen som ofta inte hamnat där efter sjöslag, utan medvetet har dumpats i havet. På beslut av de allierade skulle Nazitysklands stora lager av vapen tömmas efter andra världskriget. Snabbt skulle det gå, och den enklaste lösningen för att bli av med något var som så ofta annars att sänka det i havet.

Mycket av arbetet finns dokumenterat, så det går att vara relativt säker både på mängden och ungefär var en stor del av ammunitionen ligger. Men fiskarna som hyrdes in för uppdragen ville ibland spara tid och gjorde sig av med lasten närmre kusten än vad som var avtalat. I andra fall gick det snett, båtarna tappade sin last och lådorna med ammunition dumpades inte där det var tänkt. Med resultatet att stora delar av botten utanför den tyska kusten är nedlusad med torpeder, granater, bomber och andra rester från kriget.

Problemet är inte unikt för Tyskland. På många håll i världen, även i Sverige, har sjöar och hav använts för att dumpa ammunition. Unikt är där­emot satsningen från det tyska miljödepartementet som investerar 100 miljoner euro – drygt 1,1 miljarder kronor – i ett treårigt projekt för att utveckla teknik och ta fram ett koncept för att rensa havsbotten från ammunition. Problemet är att något liknande aldrig har genomförts någonstans i världen. Så frågan är så klart: Hur ska det gå till?

– Vi har planerat i två och ett halvt år med målet att få fram teknik som kan skalas upp för att systematiskt samla in ammunitionen ur havet, säger Volker Hesse från företaget Seascape, som är ansvariga för koordineringen mellan de olika specialistföretagen som är involverade i projektet.

Planering i alla ära, men det behövs också information om de verkliga förhållandena. För det genomförs pilotstudier ute till havs.

– Vi måste helt enkelt ner på botten för att ta reda på hur läget ser ut, för att klassificera och identifiera ammunitionen där. En utmaning är nämligen att det inte rör sig om en typ av ammunition, utan en massa olika typer som vi måsta ta oss an med stor försiktighet och granska enskilt, säger Volker Hesse och lägger till:

– Det vore naturligtvis enkelt att bara ta upp allt med en grävskopa, men det går inte.

”Så varför inte bara spränga allt på plats för att bli av med det?”, är en fråga som ofta framförs när projektet presenteras. Men det skulle bara förvärra saken. Den stora faran är nämligen inte explosionsrisken, även om det är ett problem att fiskare får med sig bomber upp i sina nät. Inte heller att turister fått brännskador när de samlat vad de trodde var bärnsten, men i själva verket lagt bitar av fosfor från brandbomber i fickan som självantänt.

Den huvudsakliga risken är i stället att ammunitionen är en tickande miljöbomb. Efter 80 år i saltvatten har höljena hos alla granater, torpeder och bomber börjat rosta sönder. Med följden att sprängämnen frigörs som förgiftar vattnet samt djur och växter som lever där. I vissa fall har höljena helt lösts upp och högar av stavar med sprängämnen ligger som spaghetti på botten. I fallet med det dumpade materialet som nu ska samlas in handlar det om så kallad konventionell ammunition med trotyl som sprängämne, även kallat TNT.

Förutom att kunna orsaka dödliga explosioner är trotyl cancerframkallande. Ämnet kan medföra mutationer, både hos djur och oss människor, när vi äter fisk eller musslor från områden där stora mängder vapen dumpades. ”Denna gamla ammunition från världskriget hotar att bli en av de största föroreningskällorna i våra hav”, varnade tidigare i år miljöministern i Schleswig-Holstein, en delstat med kustlinje utmed både Nord- och Östersjön.

Institutet Helmholtz-Zentrums für Ozeanforschung (Geomar) i Kiel har under tio års tid undersökt halterna av sprängämnen i vattnet. Under ett projekt redan 2018 tog forskare vattenprover mellan Flensburg vid danska gränsen och den populära turistön Rügen 25 mil österut. Nästan överallt kunde de påvisa trotyl eller andra gifter relaterade till sprängämnen.

Än så länge anses det handla om mängder som inte är farligt för människor. Men i takt med att ammunition rostar sönder ökar koncentrationen av gifter från de gamla vapnen. Och redan nu har studier från universitetssjukhuset i Kiel visat att fiskar som lever nära vrak med ammunition har en betydligt högre förekomst av levertumörer och skador på sina organ.

– Området i vattnet som kan påverkas av materialet i enskilda bomber är inte så stort. Det handlar kanske om en eller några meter som kan påverkas negativt. Men just att omfattningen är så stor gör att det kan få stor påverkan, säger Fredrik Lindgren som är utredare på Havsmiljöenheten vid svenska Havs- och vattenmyndigheten.

Sedan 2018 har myndigheten ansvaret för miljöfarliga vrak och han känner väl till projektet som pågår i Tyskland. Men även om det finns dumpad ammunition i svenska vatten menar han att situationen där är en helt annan.

– Tyskarna har jättestora utmaningar med denna typ av dumpat material. Vi har inte samma problem i Sverige, då vi brukar prata om konventionell ammunition handlar det främst om minor från första och andra världskriget som finns även i svenskt vatten, säger Fredrik Lindgren.

Men när ammunition dumpades efter andra världskriget skonades inte det neutrala Sverige från saken. Sovjetunionen sänkte kemiska vapen vid ett stort område söder om Gotland. Och vid ön Måseskär på Västkusten sänkte de allierade 28 fartyg med kemiska vapen.

– Man har hittat nedbrytningsprodukter av senapsgas i kräftor och bottenlevande fiskar. Men det är låga koncentrationer och ingen akut fara enligt Livsmedelsverket. Men man kan ju vända på det och säga att det ska ju inte finnas rester av kemiska stridsmedel i våra livsmedel, säger Ida-Maja Hassellöv som är professor i maritim miljövetenskap vid Chalmers tekniska högskola.

Hon påpekar risken med att all ammunition som dumpas i hav rostar sönder och beskriver arbetet med att förhindra en eventuell miljökatastrof som en kamp mot klockan.

– Det är svårt att svara på hur stort det här hotet är i relation till alla andra typer av påverkan. Men ska man vidta saneringsåtgärder, är det bättre att göra det innan ammunitionen helt rostat sönder på botten, säger Ida-Maja Hassellöv.

Efter 80 år börjar tidsfönstret att stängas. Och att spränga allt i luften är inget alternativ, då sprängämnet inte förbränns helt utan delvis sprids i omgivningen.

 – Det ökar bara de kontaminerade områdena, förklarar Jens Greinert vid Geomar.

Dessutom riskerar de kraftiga detonationerna att skada djuren som lever i havet, till exempel tumlare.

Målet med den tyska statens satsning är i stället att ta fram teknik som gör det möjligt att rensa bort och förbränna ammunition i industriell skala ute till havs. För det utvecklas en plattform som ska kunna användas både i Östersjön och den tuffare miljön i Nordsjön, med mer vind och kraftigare strömmar. Det har kommit in offerter från företag och planen är att de första plattformarna ska stå klara 2027. Kostnad: drygt 700 miljoner kronor styck.

Minst 80 ton ammunition om året måste varje plattform kunna hantera för att det ska löna sig. Den stora volymen ska uppnås genom att använda helt eller delvis automatiserade processer.

– Vi jobbar med teknik som redan finns och ser hur vi kan förbättra och vidareutveckla den, säger Volker Hesse.

Det gäller till exempel undervattensrobotar med larvfötter, så kallade crawlers, som kan manövrera på havsbotten. Utrustade med kameror, strålkastare och sensorer användes de för att söka av havsbottnen vid en pilotstudie i bukten vid Lübeck förra året. Undervattensrobotar är däremot ingen universallösning. Under studien vid Boltenhagen är havsbotten till exempel för mjuk för att de ska kunna användas där.

– I dag är mycket av arbetet med att samla information baserat på dykare för att vi måste. Men det vill vi gå ifrån, säger Volker Hesse.

Undersökningarna äter upp en fjärdedel av budgeten på 100 miljoner euro, så det gäller att få valuta för pengarna. Under de 30 dagar studien pågår utanför Boltenhagen arbetar olika dykarteam dygnet runt ute på plattformen.

Just den här dagen gör en lätt ström att sikten är bättre än vanligt under vattnet.

– Det är 14 grader där nere på botten i dag. Varmt och mysigt alltså, säger insatsledaren Jan Stelljes, utan att ta blicken från skärmarna kopplade till dykarens kameror.

I det gröna vattnet syns klumpar med svarta föremål som lätt kan misstas för stenar. Det erfarna teamet identifierar däremot snabbt vilken typ av ammunition det handlar om och noterar noga i dokument och på kartor. Under tiden mäter dykaren fynden med en linjal nere i vattnet.

– Samma kaliber. Materialet har börjat lösas upp, hörs dykaren säga i högtalare placerade runt om på plattformen.

Hela besättningen på omkring 15 personer, inklusive en räddningsdykare, står tysta och lyssnar, redo att rycka in om något skulle hända.

– Det farligaste är själva dykningen. När det kommer till ammunitionen är alla specialutbildade och vet vad de håller på med, säger röjningsledare Kai-Uwe Huth.

Arbete med ammunition innebär alltid en risk. Men i fallet med det som hanteras här finns det en förmildrande omständighet då det – till största del – handlar om ej avfyrad ammunition där tändningsröret inte är aktiverat. Det är alltså inga blindgångare, vilket är något som med jämna mellanrum hittas i tyska städer, med stora evakueringar som följd. På grund av det finns det gott om kunskap i landet kring att desarmera och transportera bort bomber från andra världskriget.

– Men ute till havs är utmaningen en annan än vid fynd av enskilda blindgångare i marken. Här handlar det om enorma volymer ammunition, säger Volker Hesse.

Under de fyra pilotstudier som genomförts har det samlats in omkring 18 ton ammunition. Det mesta av det finns kvar under havsytan i så kallade vattenlager, säkra behållare där ammunitionen sorterats efter storlek och typ. Att endast drygt ett ton har transporterats till en anläggning söder om Hamburg för att sågas itu och förbrännas, beror på att det ännu saknas tydliga regler för hur ammunitionen från havet ska hanteras.

När plattformarna ute till havs är på plats kan all hantering och förbränning ske där, vilket underlättar saken. Men inte ens då räknar Volker Hesse med att vi går mot en framtid med en havsbotten helt befriad från ammunition.

– Det är helt enkelt för mycket där ute. Så vi måste prioritera i vilka områden som behovet av upprensning är mest akut, säger han.