Embryot får en själ efter två veckor

I Sverige är det olagligt att odla ett mänskligt embryo längre tid än två veckor. Men tekniska framsteg har lett till en ny diskussion om var gränsen ska gå – och vad ett embryo är.

I veckan rapporterade Fredrik Lanner, stamcellsforskare vid Karolinska institutet, och hans medarbetare att de på konstgjord väg har lyckats framställa något som motsvarar ett två veckor gammalt mänskligt embryo. Forskarna utgick från stamceller, inte från ägg och spermier. Trots det innehåller deras odlade cellklumpar allt som ska ingå i ett två veckor gammalt embryo.

I lagens mening är det oklart om cellklumparna är embryon eftersom de inte kommer från ägg. Forskarna talar om en ”stamcellsbaserad embryomodell”. Hur som helst är det inte känt att någon odlat dem längre än till det stadium som motsvarar den fjortonde dagen efter befruktningen. Men det kanske är möjligt. 

Den svenska tvåveckorsgränsen bygger på brittiska rekommendationer från 1980-talet. Världens första IVF-bebis föddes i England 1978. Några år senare fick moralfilosofen och baronessan Mary Warnock uppdraget att utreda teknikens etiska följder tillsammans med läkare, jurister, teologer och andra experter.

Gruppens medicinska argument för att sätta gränsen vid just två veckor var att embryot då ännu inte har börjat bilda något nervsystem. Därför borde det inte kunna uppleva smärta. 

Teologerna tog fasta på en annan sak: Fram till ungefär två veckor kan ett embryo dela sig och bilda enäggstvillingar. Och två individer kan ju inte ha samma själ. Därför, menade somliga, måste själva ”besjälningen” ske någon gång efter den fjortonde dagen. På så vis hamnade yngre embryon utanför det ”heligas” krets.

När den så kallade Warnock-kommissionen lanserade sin tvåveckorsgräns hade ingen lyckats odla ett mänskligt embryo i mer än en vecka. Så i praktiken var den ingen gräns. Ny teknik har ändrat förutsättningarna.

Självklart måste människor utanför forskarvärlden få komma till tals om hur man får behandla celler som eventuellt kan ge upphov till en människa. Jag hoppas att religionernas representanter även denna gång bidrar med sina perspektiv utan krav på att andra rättar sig efter ”heliga” principer. Det måste finnas obegränsat med utrymme för rationella argument, käbbel och kompromisser om vi tillsammans ska klara av att hantera etiskt svåra frågor på ett klokt sätt.