”Ersättningen för skogsskydd bör kopplas till klimatnytta”

Skogsbruket utgör det största hotet mot svensk biologisk mångfald – 52 procent av de rödlistade arterna är skogslevande. Skogsindustrin utgör även det största svenska klimathotet. Den orsakar ett koldioxidutsläpp på drygt 100 miljoner ton per år, vilket är mer än dubbelt så mycket som alla andra klimatutsläpp sammantagna. Utsläppen från annan industri och från trafik med mera uppgår totalt till omkring 44 miljoner ton per år. Sveriges stora klimatutsläpp från skogssektorn skiljer sig från det globala snittet, där fossila bränslen står för cirka 80 procent av utsläppen, medan jord och skogsbruk står för cirka 20 procent.

Visserligen återupptas den utsläppta koldioxiden när ny skog växer upp på kalhygget, men det sker först om cirka 100 år, vilket är alldeles för sent; för att klara klimatkrisen måste vi få ner växthusgasutsläppen inom cirka 25 år. Det hjälper inte att annan växtlighet kontinuerligt tar upp koldioxid, eftersom det skulle ha skett även om man inte hade avverkat ett visst område. Utsläppet från skogssektorn medför därför en likartad klimatrisk som de fossila utsläppen.

Den svenska skogsindustrins miljöhot ser nu ut att bli åtgärdade. Enligt FN:s så kallade Kunming–Montrealprotokoll för bevarande av biologisk mångfald, ska nämligen minst 30 procent av landekosystemen skyddas från exploatering fram till år 2030. I flera relativt fattiga länder i Latinamerika och i Afrika har detta redan uppfyllts. I Sverige har däremot enbart cirka 6,1 procent av den produktiva skogsmarken skyddats. Om även improduktiv skogsmark, till exempel hällmarksskogar och gles sumpskog kring myrar medräknas, är cirka 9,2 procent skyddad, visar SCB:s statistik. Räknar man även in skydd av myrar och kalfjäll med mera är knappt 15 procent av Sveriges natur skyddad.

Sverige är alltså bara halvvägs till målet om att skydda 30 procent av landekosystemen från exploatering. Det betyder att många planerade avverkningar måste stoppas, att bara skydda de kvarvarande naturskogarna räcker inte för att nå målet. Även avverkningar som planeras i kvarvarande vanliga skogar som inte överförts till plantager måste begränsas. Det innebär att avverkningen måste förskjutas till i huvudsak de äldre plantagerna, som hyser relativt små naturvärden.

Lagstiftningen kring skogsskydd regleras bland annat i kapitel 2, 15 §, i regeringsformen, som anger att markägare har rätt att förfoga över sin mark, men inte när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen, som exempelvis bevarande av miljö. Vid inskränkningar i användningen av mark gäller dock att markägare ska få ekonomisk ersättning. Men eftersom statens budget för skydd av skog inte räcker för att i tid uppfylla FN:s beslut, behövs ett nytt ersättningssystem.

I dagsläget får markägaren en engångsersättning av staten. I stället bör ersättningen för skydd efterlikna den ekonomiska avkastning som en skog ger över tid när den avverkas i omgångar. Genom att ersättningen därmed kommer att betalas ut successivt kan skogens framtida marknadsvärde bevaras. Dessutom skulle den årliga statliga budgeten för skydd räcka till att i tid skydda betydligt större arealer skog om mindre betalningar sker vid fler tillfällen än med nuvarande ersättningssystem. Nivån på ersättning bör kopplas till den specifika skogens egenskaper, till exempel dess klimatnytta – om det finns många stora träd finns mycket lagrad koldioxid som det är viktigt att bevara. Även hög potential till bevarande av biologisk mångfald bör öka ersättningsnivån.

Denna justering räcker ändå inte för att i tid klara FN:s mål om skydd av natur. Därför bör även en intern ersättning inom skogbrukssektorn komma till stånd. Därmed skulle en betydande del av kostnaden kunna hållas utanför statsbudgeten. Det skulle handla om att de som avverkar skog betalar in en del av avkastningen till en fond. De fonderade pengarna används sedan till ersättning för bevarande av skog, vilket bidrar till biologisk mångfald och kolinlagring – klimatnytta.

Systemet skulle minska avverkningsnivån, och det handlar inte om att vi måste nå en historiskt låg avverkningsnivå. Tvärtom. Även om man inbegriper att delar av de träd som sparas hade kunnat ersätta produkter som ger stora klimatutläpp, till exempel betong, skulle en minskning till 2015 års avverkningsnivå räcka för att uppfylla riksdagens klimatmål om nettonollutsläpp år 2045. Och år 2015 var det ingen brist på virke till skogsindustrin, eller biobränsle till värmeverken.