Forskare utsatta för konferensbluff

Alexandr Talyzin, universitetslektor vid Umeå universitet, blev förvånad när han upptäckte att han var listad som medlem av arrangörskommittén för en konferens om avancerade material som hade ägt rum i augusti 2017. I själva verket hade han inte ens varit på konferensen.

– Jag skickade genast ett mejl till konferensens kontaktadress, med kopior till några av arrangörerna. Jag fick inget svar och ingen ursäkt, men listan över arrangörer försvann från webbsidan väldigt fort.

När Alexandr Talyzin började fråga runt bland sina vänner och bekanta i fältet upptäckte han att han inte var ensam om att ha råkat ut för detta. Han kontaktade en rad personer på arrangörslistan för konferenser som anordnats av samma företeg, och flera av personerna berättade att det inte stämde.

Alexandr Talyzin menar att det här tycks vara fråga om så kallade rovkonferenser (predatory conferences). Det är ett fenomen som lever i utkanten av den akademiska världen, och gör en ekonomisk vinst på att efterlikna vanliga akademiska konferenser – men utan att göra den vetenskapliga kvalitetskontrollen.

För hans egen del började den här historien med att han deltog i en konferens som drevs av samma personer, på en Finlandsfärja under 2016. Det var ett ganska ordinärt forskarmöte, även om den visade sig vara bara ungefär en tredjedel så stor som den första inbjudan hade antytt. Den vetenskapliga nivån var kanske inte så hög, men det var inget där som omedelbart fick Alexandr Talyzin att ana oråd. Nu i december läste han så ett blogginlägg där den tyske vetenskapsjournalisten Leonid Schneider granskade den drivande personen bakom konferenserna. Det var då Alexandr Talyzin började misstänka att något inte var som det skulle, och började titta närmare på information han fått.

– Jag insåg det inte då, men nu är det tydligt att jag korresponderade med icke-existerande personer, säger Alexandr Talyzin.

Han vidareförmedlar några mejl han fått i samband med konferenserna. De är signerade av två olika konferensassistenter, som inte verkar finnas i verkligheten. Den ena presenterades på webbplatsen med en bild som egentligen föreställde någon annan. Det mejl som undertecknats med den andra assistentens namn skickades från en helt annan persons adress.

– Om du tittar på det ytligt verkar det inte vara något fel med de här konferenserna. Överallt där forskare möts kommer det att bli en vetenskaplig diskussion. Alla har rätt att ordna en konferens, och om det organiserades med hederliga metoder skulle ingen säga något om det, säger Alexandr Talyzin.

En av de saker Alexandr Talyzin tycker var vilseledande med marknadsföringen var att det inte tydligt framgick att konferenserna arrangerades av ett privat företag, som ägs av samme man som är ordförande för konferensserien. Han fick i stället intrycket att Linköpings universitet stod bakom. Alla deltagare i akademiska konferenser betalar en avgift, även de som bjudits in som talare, så det kan ligga mycket pengar i detta.

Inför den konferens Alexandr Talyzin deltog i 2016 gick han också med på att vara medarrangör. Nu när han har börjat ana oråd har han börjat kontakta de övriga som presenterades som arrangörer den gången. De flesta av dem var verkligen inblandade, men det finns undantag.

– Ett av de två stora namnen i arrangörslistan för den här konferensen var en kollega till mig från ett EU-projekt. Han blev mycket förvånad av att se sig själv i listan på arrangörer. Han har aldrig hört talas om den här konferensen. Hans namn i listan var förstås en av de saker som lockade mig att delta. Det här är en av de vanligaste vilseledande taktikerna som används av rovkonferenser. De inkluderar berömda personer utan deras kännedom, för att attrahera fler deltagare.

Alexandr Talyzin berättar också att han som medlem av kommittén aldrig fick några frågor om att delta i den vetenskapliga utvärderingen inför konferensen.

Året därpå dök han alltså upp på arrangörslistan utan att ens vara tillfrågad.

Ägaren till företaget som arrangerat konferensserien är docent vid Linköpings universitet, men har inte varit anställd där sedan 2015. Sedan dess har han dock fortsatt arrangera konferenser i samarbete med anställda vid universitetet. Särskilt nära samarbete har docenten haft med en professor och en forskningsingenjör, som är djupt involverade i dessa konferenser.

Docentens förehavanden väckte internationell uppmärksamhet efter några blogginlägg av den tyske vetenskapsjournalisten Leonid Schneider. På bloggen skriver Leonid Schneider bland annat att de båda institut som drivs av docenten inte har den forsknings- och utbildningsverksamhet som de ger sken av på webbplatserna. Dessutom pekar han på att docenten har utgivit sig för att vara professor vid Linköpings universitet, och använt universitetet i sin marknadsföring även när universitetet formellt inte har haft någon del i arrangemangen. Vad mera är, Leonid Schneider ifrågasätter docentens akademiska meriter i grunden.

Linköpings universitet har nu inlett två utredningar, med anledning av anklagelserna som Leonid Schneider lägger fram. Alexandr Talyzin är en av de personer som officiellt hört av sig till Linköpings universitet. Han har begärt att de ska titta närmare på hur docenten har använt olika forskares namn i sin marknadsföring av konferenserna.

Docenten själv är mycket upprörd. När Forskning & Framsteg ringer vill han inte kommentera några av de konkreta anklagelserna. I stället hävdar han att han är utsatt för en konspiration.

– De säger att jag inte finns! Att jag är en fejkprofessor, att jag inte har en doktorsexamen, att jag inte andas … vad vet jag!

Han säger sig ha fått ett telefonsamtal som kräver honom på pengar i utbyte mot att sluta förtala honom och hans organisation, och att han har gjort polisanmälan både i Sverige och ett annat land. För de konkreta frågorna hänvisar han till sin medarbetare, forskningsingenjören, som också är medredaktör för en av de tidskrifter docenten ger ut.

Forskningsingenjören tillbakavisar anklagelserna. ”Jag har deltagit på alla arrangerade konferenser och medorganiserat sedan 2014. Jag har bilder och videos som visar att de är verkliga”, skriver han i ett mejl till Forskning & Framsteg. Han har dock inte kommenterat de specifika synpunkterna om oegentligheter i marknadsföringen. Inte heller har han svarat på frågan om det finns någon verklig person bakom de till synes påhittade konferensassistenterna. Han betonar i stället att han ser konferenserna som en aktivitet för samverkan mellan forskningen och samhället, något som ger synlighet för forskningsfältet.

Den 12 januari gick det ut ett pressmeddelande från Linköpings universitet, med budskapet att docenten aldrig har varit professor. Enligt pressmeddelandet presenterar han sig fortfarande som professor med anknytning till universitetet i sin marknadsföring av konferenser. Utredningen av alla anklagelserna pågår för fullt, och kan börja visa resultat om någon månad.

Alexandr Talyzin har å sin sida fortsatt att diskutera fenomenet med kollegor inom fältet, eftersom han tycker att det är viktigt att det här görs rätt.

– Alla forskare är vana att få inbjudningar till oseriösa konferenser. De brukar hållas i Asien eller på avlägsna platser, ofta på lyxhotell eller kryssningsfartyg. Det var överraskande att det här fenomenet verkade vara möjligt även i Sverige.