Forskarnas knep för uppmärksamhet

Vetenskapens relation till allmänheten är något som hamnat under lupp de senaste veckorna i samband med coronapandemin. Nya riktlinjer, rekommendationer och prognoser ska hela tiden kablas ut till tio miljoner svenskar. Men för att forskning verkligen ska nå fram räcker det inte bara med fakta. 

Fakta måste sättas i ett sammanhang, uppmana till handling, och bli del av berättelser som människor kan ta till sig. Den slutsatsen drar Rolf Lidskog, professor i sociologi vid Örebro universitet, och hans kollegor i en ny studie.

– Vi människor är ju tänkande, kännande och viljande varelser. Om forskare tror att vi bara är tänkande varelser som ändrar vad vi gör utifrån kunskap så kommer inte forskningen landa rätt, eftersom den inte möter hur organisationer och individer fungerar, säger Rolf Lidskog.

I studien används bland annat Hans Rosling som ett gott exempel – hur han gick till väga för att nå ut väldigt brett, bland annat med boken Factfulness och stiftelsen Gapminder som ägnar sig åt statistik om världsutvecklingen.

– Det ena är det väldigt publika, att han förenklade och gjorde det visuellt. Sedan var han en god entertainer i den bemärkelsen att han förklarade med ett enkelt språk, starkt och tydligt, och tog ställning. Han hade också ett budskap som jag tror att många välkomnade, säger Rolf Lidskog.

Trots att deras nya studie främst handlar om hur forskning kan bli mer lättillgänglig, lyfter Rolf Lidskog och hans kollegor ett varningens finger för riskerna att dra det för långt.

– Forskare kan inte kapitulera och låta andra krafter som desinformationskampanjer vara det enda som hörs och syns, det vore väldigt allvarligt. Men vi kan inte heller gå så långt att vi matchar dem, gör lika klatschiga budskap och uttalar oss lika tvärsäkert. Då har vi förlorat vår trovärdighet och det blir inte ”scientific storytelling” utan bara ”storytelling”, säger han.

Han menar att balansen mellan forskning och kommunikation ska vara jämn. Forskningsartiklar får gärna vara torra och ”tråkiga”, eftersom det mestadels handlar om kunskapsförmedling till andra inom fältet. Det är när forskare vill nå ut till allmänheten som de måste ta på sig en annan hatt, och se till att presentera resultaten för denna målgrupp på ett meningsfullt sätt.

Att pressen på forskarvärlden från allmänheten blivit hårdare i och med den pågående pandemin är uppenbart. Samtidigt blottläggs det faktum att vetenskapen faktiskt inte alltid kan ge hundraprocentigt säkra svar, i synnerhet inte på så kort tid.

– Kunskapsosäkerheten blir alltid lite mer problematisk när det krävs snabba beslut. Man har inte tid att ta fram olika alternativa scenarion, utan tvingas fatta beslut eftersom det är en kris. Vi ser även lite olika riskbedömningar, både mellan länder, men även inom länder beroende på vilken expertis man rådfrågar. Vi kan se att expertisen famlar lite i den här kunskapsosäkerheten. Man får helt enkelt redogöra för hur man tänker och försöka fatta så kloka beslut som möjligt, säger Rolf Lidskog.

Han framhåller även att vetenskaplig is i magen kan löna sig på sikt, trots att det kan vara svårt i stunden, särskilt under en kris som denna. 

– Om någon till exempel går ut och ger en stark handlingsrekommendation om corona och är väldigt säker och trygg, och det senare visar sig vara ett väldigt dåligt råd – då blir det ett problem långsiktigt för vetenskapens förtroende.

Studien är publicerad i tidskriften Media and Communication.