Fysikern som plågad konstnär

Fler är intresserade av människor än av fysik. Det skulle inte kunna gå att göra en storfilm om fysiken i sig, men det är en briljant idé att skildra en fysiker som fick en central roll i 1900-talets historia. Robert Oppenheimer var ett tag världskändis genom sin roll i Manhattanprojektet som framställde de första kärnvapnen. Nu är han tillbaka i det allmänna medvetandet som huvupersonen i en av sommarens stora biopremiärer.

Som publik får vi följa Robert Oppenheimer från studietiden och framåt. Vi får också veta att han som student tyngdes av visioner av ett dolt universum, men han tyngdes nog på flera sätt. Han framställs som ett plågat geni, mer som en konstnär än som den rationellt balanserade och avmätta personlighet som forskare ibland får på bioduken. Niels Bohr jämför i filmen fysikern med en musiker – att kunna skapa handlar inte om att kunna läsa noter utan om att kunna höra musiken inom sig.

Till detta läggs så småningom de moraliska tvetydigheterna och den förfärliga vetskapen om vilket fruktansvärt domedagsvapen som blir resultatet av hans livsverk. Det är känt att Robert Oppenheimer led av återkommande depressioner, och de blev antagligen inte lättare i bombens blixtelysning.

Regissören och manusförfattaren Christopher Nolan har sagt att han ville gestalta hur fysiker kan brottas med att visualisera materiens inre som inte går att visualisera, och hur de ofta arbetar med sin intuition.

Samtidigt har inga genvägar tagits när det gäller att skildra de hårda detaljerna från fysikhistorien. De akademiska miljöerna känns faktiskt realistiska och fysikerna uppför sig och låter som fysiker, vilket vi inte alltid är bortskämda med på film. Riktiga fysiker lejdes också in som statister, vilket ska ha lett till många spännande samtal runt filminspelningen.

Filmen är byggd på den prisbelönta biografin American Prometheus av författaren Kai Bird och historikern Martin J. Sherwin, och lär följa bokens berättelse mycket nära. Christopher Nolan har redan tidigare visat sitt intresse för fysikens tankevärld, som när han samarbetade med fysikern Kip Thorne (sedermera Nobelpristagare för sitt arbete med gravitationsvågor) för att göra en korrekt skildring av ett svart hål i filmen Interstellar (2014).

Den som är intresserad av vetenskapshistoria får sitt lystmäte. I bakgrunden får vi se en kavalkad av 1900-talets fysik. Vi får möta Ernest Lawrence när han håller på att bygga sin 60-tumscyklotron i strålningslaboratoriet på Berkeley när Robert Oppenheimer anländer dit 1936. Vi får följa med ner under idrottsplanen på universitetet i Chicago och se Enrico Fermi förevisa den första kärnreaktorn 1942. Och naturligtvis sitter Richard Feynman och spelar bongotrummor i bakgrunden på en julfest.

Los Alamos är i dag ett nationellt laboratorium och ser helt annorlunda ut. För filminspelningen rekonstruerades delar av den stad som i rasande fart byggdes upp för att samla forskare i det hemliga projektet. Det är intressant att se hur det kan ha tett sig då.

En annan detalj som finns med i filmen är att första september 1939, då Hitler invaderade Polen, också var datumet både för publiceringen av artikeln om det vi i dag kallar svarta hål av Robert Oppenheimer och hans student Hartland Snyder. Efter Manhattanprojektet ägnade sig Robert Oppenheimer aldrig mer åt de här frågorna, och lär ha tagit avstånd från John Wheeler som senare utvecklade konceptet svarta hål vidare.

Robert Oppenheimer var en komplicerad person, vilket ledde till både hans uppgång och fall. Flera av de som träffat honom har vittnat om att han var gåtfull och svår att förstå. Antagligen är det just sådana kvaliteter som gör att det blir intressant att skildra hans liv tillsammans med de svårkontrollerade krafter han hjälpte till att släppa lös. Filmen håller för att ses flera gånger.