Överenskommelsen om vapenvila mellan Israel och Hamas kallas för den första fasen i ett fredsavtal och förhandlingar om den andra fasen har inletts. Hamas har släppt de 20 levande i gisslan och Israel har frigivit närmare 2 000 fängslade palestinier. Avtalet öppnar också för nödhjälp till invånarna i Gaza.

– Den humanitära situationen i Gaza är akut och återuppbyggnaden enormt svår eftersom Gaza ligger i ruiner och den politiska framtiden är mycket osäker. Men att vapenvilan alls kom till stånd är ändå ett första steg och med fortsatt internationellt och regionalt engagemang kan processen förhoppningsvis leda vidare, säger Karin Aggestam, professor i statsvetenskap och föreståndare för Centrum för Mellanösternstudier (CMES) vid Lunds universitet.

Karin Aggestam har tidigare skrivit i Forskning & Framsteg om hur olika berättelser om historien skapar en avgrundsdjup klyfta mellan israeler och palestinier. Konflikten handlar inte bara om territorium, utan om identitet och rättvisa, frågor som inte tas upp i Trumps plan.

– Det här är ett vapenstilleståndsavtal, inte ett detaljerat fredsavtal. Det är viktigt att ha i åtanke. Det innehåller en sorts färdplan mot något som ännu är oklart, så mycket beror på hur de fortsatta förhandlingarna utvecklas.

Israel har hittills dragit sig tillbaka från att kontrollera 75 procent av Gaza till omkring 50 procent, och fler territoriella tillbakadraganden väntar. Dessa villkoras av att Hamas avmilitariseras och inte längre utgör ett hot mot Israel.

– Det är en komplex och riskfylld process. Förhandlingarna har dessutom skett indirekt, vilket gör situationen ännu mer skör och osäker, säger Karin Aggestam, men tillägger att det ändå kan finnas hopp om en mer fredlig utveckling i Mellanöstern.

– Det positiva den här gången är den tydliga internationella uppslutningen. De diplomatiska insatserna har koordinerats ovanligt väl under Trumps ledning. Samtidigt återstår frågor om ansvar och hur en internationell stabiliseringsstyrka och övergångsregim ska organiseras för att undvika maktvakuum i Gaza.

Var det överraskande att detta första steg kom till stånd?

– Nej, inte helt. Tidspressen var stor: Hamas hade 20 levande israeliska gisslan kvar i Gaza, men flera hade redan dött i fångenskap. Trump såg möjligheten att agera som ”the dealmaker” och snabbt pressa båda parter till en uppgörelse, med stark uppbackning av regionala aktörer som Egypten, Qatar och Turkiet. Trump har också personligen engagerat sig i frågan, särskilt i frisläppandet av den israeliska gisslan. Många gisslanfamiljer har vädjat direkt till honom, eftersom de inte längre hade förtroende för Netanyahus regering.

Har kriget inneburit slutet för Hamas som organisation?

– Hamas är kraftigt försvagat i Gaza, men inte borta. Som många andra terrororganisationer kan de transformeras och anpassa sig. De kan verka från andra platser – flera av de nyligen frisläppta fångarna har till exempel utvisats till Turkiet, Qatar och Egypten.

Vem kommer att styra Gaza nu?

– Det är den stora frågan. Enligt Trumps plan talas det om ett teknokratiskt övergångsstyre, alltså en tillfällig förvaltning. Det är viktigt att det tillfälliga styret ska ha palestinsk förankring, vilket bland annat Egyptens president betonade på toppmötet den 13 oktober. Det får inte uppfattas som en internationell administration. Övergångsregimen ska samordna återuppbyggnaden av Gaza med en ”Board of peace” ledd av Trump och andra internationella och regionala aktörer. Den palestinska myndigheten på Västbanken, under Mahmoud Abbas, förväntas vara en del av detta samarbete men kommer inte leda den. Hur styret ska konstitueras är ännu oklart.

Vem eller vilka kan representera palestinierna i Gaza?

– Den frågan är öppen och palestinierna står nu vid ett vägskäl när det gäller ledarskap. Hamas försöker återta kontrollen i Gaza, men är kraftigt försvagat. Samtidigt uppstår ett maktvakuum där lokala klaner och miliser slåss om inflytande. Risken för kaos och anarki i Gaza är stor, och det blir en enorm utmaning för den internationella stabiliseringsstyrkan att hantera.

Vilka internationella aktörer kommer att ha huvudrollen i stabiliseringsstyrkan?

– Det är inte helt klart. Det talas om en samordnad internationell insats, men inte under FN:s ledning. Egypten och Jordanien kommer sannolikt att spela nyckelroller, eventuellt tillsammans med Förenade Arabemiraten som kommer utbilda och träna lokal palestinsk polis. Dessa länders deltagande kommer vara viktigt för legitimiteten, för att stabiliseringsstyrkan inte ska uppfattas som en internationell västerländsk intervention. USA vill också undvika att ha ”stövlar på marken” men kommer sannolikt att ha en samordnande ledande roll.

Vilken roll kommer FN att spela?

– FN får troligen ett övergripande ansvar för humanitärt bistånd och senare för delar av återuppbyggnaden, men inte för de militära eller polisiära insatserna. Israel hyser ett djupt misstroende mot FN, ett misstroende som jag skulle vilja säga att Trump delar.

Många kritiserade Israel för att de stängde ute FN-organet UNRWA. Andra framhåller att organisationen har underblåst palestiniers motstånd mot Israel genom sin skolverksamhet. Hur ser du på UNRWA:s roll framöver?

– UNRWA har en lång erfarenhet av humanitärt arbete i Palestina och kommer troligen vara involverad igen. Samtidigt ingår det i Trumps plan en idé om att ”avradikalisera” den palestinska befolkningen, vilket sannolikt innebär striktare övervakning av skolor och utbildningsinnehåll.

– En viktig del framöver blir också att skapa ett internationellt system för övervakning och verifiering – så att parterna faktiskt följer avtalet. Tidigare fredsprocesser har ofta fallit just på bristande uppföljning av tredje part.

Är tvåstatslösningen fortfarande aktuell?

– Den nämns fortfarande som den mest realistiska politiska formuleringen, men vad den innebär i praktiken är oklart. Gränser, Jerusalem, flyktingar och judiska bosättningarna på Västbanken är fortfarande olösta frågor. Netanyahu och den israeliska högern motsätter sig också en palestinsk stat, så vägen dit är mycket lång. Det finns en viss internationell signal om samarbete med den palestinska myndigheten, men vad det leder till långsiktigt återstår att se.

Den stora obalansen i utväxlingen av antalet fångar och gisslan väcker alltid reaktioner. Varför släpper Israel så många palestinier i utbyte mot så få israeler?

– Det speglar dels hur många palestinier som sitter i israeliska fängelser. Det är tusentals och många av dem är fängslade utan rättegång, speciellt efter den 7 oktober. Obalansen i antal visar också den asymmetri som finns i konflikten. Hamas har få israeliska gisslan, men de blir ett kraftfullt förhandlingskort. Israel är samtidigt, som vi sett i tidigare fångutväxlingar, berett att gå mycket långt för att få hem sina medborgare, döda eller levande.

Var det var hårda förhandlingar om en del av de palestinska fångar som till slut frigavs?

– Ja, de som nu släppts inkluderar även personer som är livstidsdömda för terrorattentat, vilket gör beslutet mycket kontroversiellt inom Israel. Högern menar att sådana utbyten uppmuntrar framtida kidnappningar. Men trycket från Trump och familjerna till de kvarhållna israelerna blev till slut för stort för Netanyahu att ignorera.

Så vissa av de frisläppta kan bli framtida hot?

– Vissa kanske väljer bort våldet medan andra riskerar att återfalla i terrorverksamhet. De flesta av de livstidsdömda tillåts inte återvända till Gaza eller Västbanken, utan har skickats till Turkiet, Qatar och Egypten.

Finns det ändå, trots alla svårigheter, skäl att vara optimistisk?

– Utmaningarna är enorma, men vapenvilan är i sig ett viktigt första steg. Att kriget avslutas är avgörande. Det mest positiva är den breda internationella och regionala samordningen som vi ser nu – men allt hänger på diplomatisk uthållighet och uppföljning av ingångna avtal. De åtaganden som har skrivits under måste genomföras, annars riskerar vi att se nya våldspiraler