Handel med plundrade fornfynd utarmar kulturarvet

När Stockholms auktionsverk i november sålde en blandad samling föremål från vikingatiden och andra tidsåldrar väckte det ett ramaskri inom kulturarvssektorn. Några av föremålens ursprung var oklart, och det finns risk för att de var plundrade, uppger källor med god insyn i handeln med arkeologiska fynd för Forskning & Framsteg.

”Auktioner som genomförs trots bristfällig proveniens bidrar till rovgrävning, förstörelse av kulturarv samt illegal handel med kulturföremål”, skrev museiorganisationen Icom i ett skarpt uttalande. Även arkeologer reagerade häftigt.

– Jag tror att auktionsverket fått sådana här poster genom åren, men tackat nej. Det har funnits en tyst överenskommelse i hundra år om att inte sälja tvivelaktiga fornfynd, mycket för att inte riskera att komma i dålig dager, säger Martin Rundkvist, forskningslektor i arkeologi vid universitetet i Lodz.

Händelsen är inte unik. För två år sedan utauktionerades den så kallade Everlövsskatten i Skåne – en samling av vikingatida silvermynt som påstods ha hittats i en chiffonjé. Arkeologer, myntforskare och museifolk försökte förgäves avstyra auktionen. Men dagen före köpte två stiftelser skatten och gav den till Ekonomiska museet.

Det har även stormat kring SVT:s Antikrundan, som värderat fornfynd till stora summor. Att de visas upp i tv bidrar till att skapa ett sug efter föremål som hör hemma på museer, anser kritiker. Illegalt uppgrävda skatter säljs i en kedja från plundrare via mellanhänder till näthandel och auktionsfirmor som alla tjänar pengar på att sälja skatter, bit för bit, för att till sist hamna i privata samlingar.

– Jag tycker inte att Svensson ska samla på fornsaker, utan lämna dem till hembygds- eller länsmuseer, säger Martin Rundkvist.

Stockholms auktionsverk motiverade försäljningen med att Riksantikvarieämbetet, RAÄ, gett klartecken. Enligt ett mejl till Forskning & Framsteg från Hanna Hellberg, platschef på Stockholms auktionsverk i Sickla, hade auktionsverket haft en dialog om ett antal föremål som Riksantikvarieämbetet framförde ett ”generellt försiktighetsutlåtande” om.

Ett av dessa föremål togs bort från auktionen. När det gäller de övriga fanns inga ”etiska tvivelaktigheter och att förvärvandet fram till aktuell säljare gjorts på legal väg. Detta eftersom föremålens proveniens kunde styrkas med flera olika typer av skriftliga handlingar”, skriver Hanna Hellberg.

Fast några säljtillstånd ger inte Riksantikvarieämbetet. Dialogen med auktionsbranschen handlar främst om Kulturmiljölagens regler om utförsel av kulturföremål, enligt Peg Magnusson på Riksantikvarieämbetets museiavdelning. Råd kring försäljning inom landet ges mer sällan.

– Vi informerar om högriskföremål, att man säkerställer att proveniensen inte är förfalskad. Är det föremål helt utan proveniens avråder vi från försäljning, men kan inte stoppa det.

Arkeologen Nils Harnesk vid Norrbottens museum, som är ledamot i svenska Icoms styrelse, tycker att auktionsbranschen borde ha tuffare kontroller:

– Saknas klar proveniens ska man inte sälja ett föremål. Handeln med arkeologiska föremål är en grå marknad. Handlare och auktionsföretag som inte är noggranna med proveniensen bidrar till att illegala föremål säljs öppet på marknaden.

Ändå bjuds relativt få tvivelaktiga föremål ut av svenska auktionshus. En större gråzon finns bland mindre antikhandlare och ännu större gråzon på nätauktioner. Där saknas i stort sett alltid proveniens och äkthetsintyg, vilket banar väg för både plundring och förfalskningar.

Plundrade fornfynd kommer ofta från Östeuropa och Mellanöstern, där ”upphittarna” säljer dem till mellanhänder, som säljer vidare till handlare i Storbritannien. Där får de kreativt spetsade ursprungsintyg och hamnar på stora auktionshus i Europa och USA.

Den illegala handeln med antika föremål från Medelhavsområdet är också enorm, enligt Kristian Göransson, lektor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.

– En silverskatt dök upp från ingenstans i Italien, och polisens utredning visade att den grävts upp av fattiga plundrare som fått 27 000 dollar – en fantasisumma för dem. En konsthandlare köpte den för 875 000 dollar och sålde till ett museum i USA för tre miljoner dollar.

Många intyg uppger att föremål kommer från äldre privatsamlingar, vilket är svårt att verifiera på detaljnivå. Vissa samlingar återkommer i intygen, exempelvis den ryska samling som de aktuella föremålen vid Stockholms auktionsverks auktion i november sägs komma ifrån.

Många föremål på svenska museer hittades i slutet av 1800-talet och början 1900-talet, då man plöjde åkrar efter häst och såg fynd komma i dagern, enligt Kent Andersson, docent i arkeologi och skapare av Historiska museets guldrum.

– När traktorerna kom blev det mer sällsynt då man miste närkontakten med jorden, men det har metalldetektorerna ändrat. När de kom på 1990-talet skenade antalet skattfynd, säger han.

Sedan lade Riksantikvarieämbetet, RAÄ, 2016 ut koordinater för depåfynd, skatter, i sin söktjänst Fornsök. Det gjorde det ännu enklare att hitta skatter, fast det är förbjudet att söka efter fornfynd med metalldetektor.

Nils Harnesk har svårt att förstå beslutet.

– Tidigare var skattfyndplatser dolda, och även samiska offerplatser. RAÄ menar att de var tvungna att göra koordinaterna offentliga, men det är en tolkning. Det bjuder in till ”kom och sök” i glest befolkade områden.

”RAÄ har tydligt tagit ställning för öppen information och problemet med skadegörelse och plundring hanteras bättre på andra sätt än att dölja information”, står det i ett underlag för beslutet. Detta kritiserades hårt, inte minst för att lagtolkningen kom bara några år efter en unik fängelsedom för plundring av silverskatter på Gotland.

Det ledde till debatt om metalldetektorer, som var förbjudna för privatpersoner. Nya regler tillät dem, men förbjöd sökning efter fornfynd. Det kom en störtflod av ansökningar, och ansökningsavgiften höjdes till 900 kronor per sökplats för att minska länsstyrelsernas börda.

Den höga avgiften har lett till att många nu söker utan tillstånd, enligt Martin Rundkvist, som samarbetar med Sveriges metallsökarförening i arkeologiska projekt.

– Det är jättemycket fulsök, men de allra flesta söker inte fornfynd, utan bara grejer över huvud taget. De går på badstränder och i gamla folkparker och marknadsplatser och hittar kapsyler, ringar och mynt från 1800-talet och framåt.

De flesta medlemmar i Metallsökarföreningen har däremot genuint intresse för arkeologi, och bidrar till forskningen. Vid undersökningarna av Uppåkra i Skåne under 1990-talet, då över 10 000 föremål av bland annat ädla metaller hittades, deltog detektorister från Bornholm.

Men många som fulsöker har ett historieintresse och vill ha fina föremål som prydnader i hemmet. Det mesta kommer inte ut på marknaden.

Under de senaste åren har det uppdagats att liknande sker under vatten, där amatördykare plockar upp föremål från vrak. Det är inte känt hur stor omfattningen är, då det är ytterst svårt att ertappa någon. Spaning har heller inte prioriterats då straffsatserna är ”ungefär som för snatteri”, enligt marinarkeologen Jim Hansson på museet Vrak.

– Nere på botten är många föremål exponerade i vrak, vilket gör många klåfingriga. De flesta sportdykare är hederliga, men det finns de som tycker det är bättre att ”alla får se föremålen”. Men det blir ju inte så, utan de hamnar i någons bokhylla. Men ökad bevakning och samarbete mellan myndigheter ska nu göra det svårare.

I februari 2024 dömdes tre män i den första fängelsedomen för vrakplundring. De togs på bar gärning vid Öland, men hävdade att de hittat lösfynd. Deras loggböcker visade dock att de dykt på vrak.

Under pandemin dömdes en man till dagsböter för att ha hittat en vikingatida silverskatt i Västerbotten och inte anmält det. Han hade dessutom använt metalldetektor utan tillstånd.

I ett ytterst ovanligt fall nyligen lämnades däremot en annan silverskatt från vikingatiden in till länsstyrelsen i Jönköping. Den hade också hittats olagligt med metallsökare, och lämnades in av ett anonymt ombud. Skatten på nära ett kilo hade hittats kring 2017 av personer som inte sökte fornfynd, men fick fyndfrossa och undvek att anmäla fyndet för att slippa straff.

Kulturmiljölagen ger upphittaren rätt att behålla enstaka fornfynd. Men är de av guld, silver eller kopparlegeringar ska fyndet anmälas till länsstyrelsen. Det gäller även om det är fler än ett föremål – oavsett material. Enstaka föremål vid känd fornlämning ska också inlämnas.

Sedan 1700-talet gäller den så kallade hembudsplikten, det vill säga att staten löser in föremål av ädla metaller. Upphittaren fick tidigare metallvärdet med tio procents påslag, för att inte frestas att sälja det illegalt.

I dag får däremot den som hittar fynd vid en fornlämning 10 procent av värdet. Hittas fynden på annan plats löses de in mot marknadsvärdet. Men det gäller bara just de föremål som upphittaren funnit, även om de skulle visa sig tillhöra en skatt.

Det upprör arkeologen Birgitta Hårdh, som bland annat var med och ledde 1990-talets grävningar i Uppåkra i Skåne.

– Om en ansvarsfull person hittar 4–5 mynt och anmäler detta får de några hundringar för det, och inte ett öre för skatten som arkeologer sedan gräver upp.

Ett exempel är Sverige största silverskatt i Spillings på norra Gotland. Bonden på gården hade hittat silverföremål och fick drygt 2 miljoner kronor, då han räknades som upphittare. I dag skulle arkeologerna som undersökte platsen räknas som upphittare, och bonden bara fått en bråkdel av summan för just de föremål han hittade.

Den skada som orsakas forskningen blir dubbel. Dels riskerar en skatt att skingras, då plundrarna får mer pengar genom att sälja den i bitar, dels förloras kontexten när fyndplatsen inte är känd.

Det gäller även enstaka och mindre spektakulära fynd som tas ur sitt sammanhang. Också det alldagliga ger arkeologer viktig kunskap om platsen och tiden. I grund och botten handlar det om synen på arkeologi och kulturarvet. Det kan lätt framstå som att arkeologer likt en Indiana Jones bara letar efter unika artefakter i guld. Men vad de vill är att försöka förstå forna tiders människor, betonar Kristian Göransson.

– På ett mänskligt plan kan man förstå skattsökare. Människor blir ofta besvikna när de frågar vad vi hittat och vi visar några smutsiga krukskärvor. Men vi arkeologer understryker alltid vikten av sammanhanget. Den här typen av handlingar berövar föremålen hela dess historia, som har ett mycket större värde än föremålet i sig.