Här är de äldsta kända resterna av sydda kläder

Män i enkla pälsar som jagar storvilt med spjut. Det är den traditionella bilden av stenålderns jägare och samlare, baserad på fynd av ben, stenyxor, spjutspetsar och andra föremål av material som motstår tidens tand.

Men hur pälsarna tillverkades finns det få spår av. Nu har de hittills äldsta fragmenten av sydda kläder identifierats – cirka 12 000 år gamla.

Forskare har bland annat analyserat bitar av djurhudar och snören av hudremsor och växtfibrer. De hittades av en amatörarkeolog i den amerikanska delstaten Oregon 1958 och testamenterades till ett lokalt museum på 1980-talet. Forskarna har även undersökt bennålar både därifrån och från andra delar av nordvästra USA.

”Sammantaget visar det här väldaterade och sällsynta materialet på hur de sofistikerade och komplexa tekniker som människor under sena pleistocen använde har underskattats”, skriver forskarna från flera universitet i USA och Kanada samt Max Planckinstitutet i Tyskland i tidskriften Science Advances. Den geologiska perioden pleistocen slutade när den senaste istiden tog slut för omkring 10 000 år sedan.

Fynden hittades i grottor där de skyddats från fukt och ideliga väderomslag. Kläderna som syddes ihop är från en period då temperaturen börjat stiga efter istidens köldmaximum. Det var ännu kallt och människorna som bar dem behövde sannolikt tjocka kläder då de inte levde långt från den tillbakadragande isen.

Materialet som analyserats är fragment av hudar från hjortdjur och snören av hud och fibrer från växter i malörtssläktet, men även kaveldun och bark från enar. De har daterats med kol-14 och andra metoder till för mellan 11 000 och 12 500 år sedan.

Konservator Anne Lisbeth Schmidt vid Nationalmuseum i Köpenhamn, som forskat på skinnkläder från bland annat Grönland, norra Kanada, Alaska, Sibirien och andra polarområden, kände inte till fyndet.

– Att de bevarats så länge beror på att det har varit torrt i grottorna. Det var säkert arktiskt kallt i närheten av isen som drog sig tillbaka. Men temperaturen är inte avgörande, det finns skinn som bevarats i flera tusen år i Egypten, säger hon.

Museet har en av de största samlingarna i världen av äldre textilier och kläder, inte minst skinnkläder från danska mossfynd. Men de är gjorda av skinn från tamboskap, medan fynden i studien framför allt kommer från älg och andra hjortdjur.

– Hjortarnas hudar har en hårstruktur med fina lameller som håller inne luften väldigt väl, men de lossnar lätt. Så det måste ha varit mycket jobb med att sy nya kläder varje säsong. Man bar dem troligen i flera delar med hätta, byxor och fotbeklädnad, allt i dubbla lager – ett lager mot kroppen med håret inåt och ett yttre med håren utåt, säger Anne Lisbeth Schmidt.

Bennålarna som analyserats är ganska grova, vilket visar att man sytt i grovt skinn.

Men för att skinnen ska kunna användas till kläder måste de garvas. Anne Lisbeth Schmidt saknar analyser av eventuella garvämnen i studien. Garvningen är ytterligare ett steg i processen med att tillverka kläderna, som visar hur avancerad tillverkningen varit.

Sannolikt bar männen ganska kroppsnära skinnkläder för att maximera rörligheten när de jagade eller paddlade kanot. Mansdräkter som inuiter bar för 200 år sedan gjordes av ett par kvadratmeter skinn, medan kvinnors dräkter kunde vara betydligt större.

– De hade vansinnigt stora dräkter, för att kunna värma även barnen som de bar på. Vi har dräkter i samlingarna från inuiter i Kanada med 3,5 kvadratmeter skinn i vardera två lager. På Grönland var kvinnodräkterna bara 1,5 kvadratmeter. Det täcker inte ens hela huden, som är ungefär 1,7 kvadratmeter.

Förutom hur kläderna syddes ihop rent tekniskt skulle Anne Lisbeth Schmidt även vilja se en analys av eventuella mönster och design. Hur man sydde kunde skilja sig mycket åt lokalt.

– Det finns exempel från våra samlingar med mönster i dräkter från mossar på Jylland, där man ser att man använt samma typ av söm i tusen år. Det är oerhört traditionsbundet.

Möjligheterna att analysera gammalt material i museisamlingar världen över är enorma med ny teknik. Mycket material är inte ens katalogiserat, så potentialen för att öka kunskapen om uråldriga kläder är mycket stor, anser Anne Lisbeth Schmidt.