Hjärnans veck kan ha betydelse för demens

Av de uppåt 25 000 svenskar som drabbas av en demenssjukdom varje år diagnosticeras drygt 500 till 2 500 med frontotemporal demens. Sjukdomen kan orsakas av en genetisk mutation, men i de flesta fall är orsaken okänd.

Nu menar svenska forskare att hjärnans veck kan spela en viktig roll i sjukdomsförloppet. Vecken bildas redan under fostertiden och ger hjärnan sitt ”tillskrynklade” utseende.

– Vår studie öppnar för nya perspektiv, där saker som händer i fosterstadiet inte bara påverkar risken att få exempelvis autism och schizofreni, utan kanske även risken att långt senare drabbas av neurodegenerativa sjukdomar, säger Alexander Santillo, överläkare och docent i psykiatri vid Lunds universitet.

Studien bygger på data från drygt 300 personer, insamlat från fyra mindre studier i Sverige och Storbritannien. Omkring 100 deltagare led av frontotemporal demens. Lika många hade Alzheimers sjukdom och resten var friska kontrollpersoner. Alla skannades med magnetkamera.

Forskarna tittade specifikt på ett område i mitten av hjärnan kallat gördelvindlingen. Området finns på både vänster och höger sida och dess främre del påverkas vid frontotemporal demens.

De flesta människor har ett extraveck i detta område, vanligtvis på vänster sida. Hypotesen var att personer med frontotemporal demens oftare skulle sakna ett sådant veck.

– Så ser det nämligen ut hos personer med schizofreni, och det finns vissa likheter mellan de två sjukdomarna, säger Alexander Santillo.

Analyserna gav dock ett helt annat resultat, då de tre grupperna var förvånansvärt lika sett till gördelvindlingen i hjärnan. De flesta hade extravecket på vänster sida, och ingen grupp utmärkte sig med att oftare ha ett extraveck, varken på höger eller vänster sida.

Men när forskarna enbart tittade på gruppen med frontotemporal demens framträdde ett oväntat mönster. Deltagare med ett extraveck på höger sida tenderade att ha insjuknat drygt tre år senare än de utan ett sådant veck.

Tidpunkten för insjuknande bestämdes genom att titta på age at onset (när anhöriga först märkte symtom). Förseningen på tre år kvarstod även när forskarna använde ett annat mått kallat age at scan (när deltagaren skannades i samband med att de gick med i studien).

Hos de med Alzheimers sjukdom saknades en koppling mellan extraveck och insjuknandeålder, mätt i age at scan.

Det går inte att dra några slutsatser om vad som är orsak och verkan, men enligt forskarna tyder resultaten på att ett extraveck kan ha en skyddande effekt, vilket kan vara betydelsefullt om en framtida behandling skulle visa sig ha positiv effekt i en studie. Då är det viktigt att försäkra sig om att effekten beror på behandlingen, inte på att just de patienterna råkade ha ett extraveck och därför bättre står emot sjukdomen, säger Alexander Santillo.

Caroline Graff är professor i genetisk demensforskning vid Karolinska institutet och har läst studien.

– Det är väldigt kul att de letar efter kopplingar genom att titta på hjärnans unika makrostruktur, i stället för att undersöka volymen av specifika hjärnregioner. Det gör studien väldigt annorlunda. I vår forskning vid KI fotograferar vi hjärnor post mortem men har aldrig gjort någon studie av hur vecken ser ut, så det gav mig en liten kick att läsa det här.

Hon är dock mycket tveksam till kopplingen mellan extraveck och senare insjuknande i frontotemporal demens.

– Det statistiska sambandet är väldigt svagt, och förslaget om att det här ska användas när man utformar kliniska prövningar i framtiden tycker jag är att överskatta betydelsen av fyndet. Där är vi absolut inte nu.

Hon menar att resultaten behöver upprepas i större studier och på ett mer gediget sätt, metodmässigt. Alexander Santillo håller inte med om att sambandet är väldigt svagt, men instämmer i mycket av den övriga kritiken.

– Vår primära frågeställning var hur vanligt det är med ett extraveck på vänster sida. Resultaten om veck och insjuknandeålder är ett så kallat andrahandsfynd, och måste replikeras i studier där den frågeställningen är huvudhypotes.

Just nu jobbar Alexander Santillo och hans kollegor med en sådan studie. Där ska de hämta in data från fler personer, men från färre studier. Det senare ska minska på variationen inom patientgrupperna och göra jämförelser inom grupperna mer pålitliga.

Även om forskarna kan visa att det finns en effekt är det oklart hur den kan förklaras.

– Vi tror att extravecket gör att det finns fler celler i kritiska delar av hjärnan, och att de cellerna är bättre sammankopplade. Det kan ge en motståndskraft mot demens, säger Alexander Santillo.

Caroline Graff lutar åt ett annat håll.

– Det är nog inte så enkelt att det bara handlar om kvantitet. Om det finns en effekt tror jag inte att den beror på själva vecket utan på andra faktorer, till exempel den genetiska programmeringen som styr hur hjärnan bygger sådana nätverk och gör att vecket blir till.

Studien om veck och frontotemporal demens publicerades i tidskriften Cerebral Cortex.