I slutet av 1800-talet hittades tusentals ben och benbitar i en grotta på Stora Karlsö utanför Gotland. De visade sig vara från människor och en rad djurarter som nötboskap, får, getter, grisar och hästar samt en hund. Alltsammans med ett tidsspann på 8 000 år.

Nu har forskarna med genetisk analys fått fram att några av benen kom från vargar. Den ena individen levde för cirka 4 000 år sedan och den andra för 3 100 år sedan, det vill säga i skarven mellan stenålder och bronsålder, enligt studien som publicerades i den vetenskapliga tidskriften PNAS.

– Vi blev väldigt överraskade. Det har aldrig funnits varg på Gotland, men vår analys av de små benfragmenten visar att det inte var hundar. Bara ett hundratal hela genom av förhistoriska hundar och vargar har sekvensierats. Men inga från en så här liten ö, säger studiens huvudförfattare Pontus Skoglund, populationsgenetiker vid brittiska Francis Crick institute.

Hela genomet kunde inte återskapas för någon av de båda individerna, men man har fått fram tillräckligt för att se att de hade en mycket liten genetisk variation – enligt studien betydligt mindre än någon annan av de 72 förhistoriska vargar vars genom kartlagts. Det kan antingen tyda på att de var naturligt inavlade eller delvis domesticerade av människor.

Enligt en annan färsk studie fanns redan för 11 500 år sedan stor variation i hundars storlek och utseende, men troligen skiljdes de från vargarna redan för 15 000 år sedan. Men vargar kan ha domesticerats fler gånger i förhistorien.

Osteologisk analys visar att individerna var mindre än andra fastlandsvargar, vilket kan peka på att de var åtminstone delvis domesticerade. Enligt isotopanalyser har de ätit mycket marin föda, som fisk och säl. Det är samma som människorna på Stora Karlsö åt.

Sådan vargdiet har tidigare bara noterats i ett litet fåtal förhistoriska fynd.

– Vargar har svårt att fånga fisk, till och med att fånga säl. Så vår slutsats är att de levt med människor. Det är en spekulation, kanske finns en 20–30 procent sannolikhet att de inte var tämjda. Men även 70–80 procents chans tycker vi är intressant, säger Pontus Skoglund.

Scenariot som forskarna anser mest troligt är att människor tagit med sig vargungar från fastlandet för att ha som sällskap eller i rituella syften. Det finns fynd från samma tidsperiod i Europa som tyder på att krigare från en stäppkultur från öster ägnade sig åt ritualer där de åt både hund och varg, enligt Pontus Skoglund.

Att det skiljer nära tusen år mellan individerna behöver inte betyda att varg funnits på Stora Karlsö oavbrutet. Ungar kan ha tagits dit från fastlandet kontinuerligt, spekulerar han. Han utesluter inte heller att fler vargben kan finnas bland de tusentals benen från grottan. Att vargar tagit sig dit själva genom att gå på isen från fastlandet ser han som mindre sannolikt, eftersom vargar aldrig funnits på Gotland.

I studien har även svenska forskare vid Aberdeen university, Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet medverkat.

Professor Hans Ellegren på Evolutionsbiologiskt centrum vid Uppsala universitet har forskat på vargar men inte deltagit i studien. Han tycker att analysen är gedigen, men håller med författarna om att det är svårt att dra säkra slutsatser som hur vargarna hamnat på ön.

– De skulle till exempel kunnat ha gått över is. Jag vet inte hur isläget var för fyra tusen år sedan, men det kan inte uteslutas. Den lilla genetiska variationen kan vara naturlig, så det är inte heller avgörande, säger han.

Ett alternativ han också ser är att vargarna sökt sig självmant till boplatser och ätit av människors avfall. Så kan det ha gått till när vargen först domesticerades, resonerar han.