Hon tittar in i jättestjärnorna

Conny Aerts är professor i astrofysik vid KU Leuven i Belgien och professor i asteroseismologi vid Radboud Universiteit Nijmegen i Nederländerna. Forskning & Framsteg mötte henne när hon var på besök i Stockholm i samband med att hon fick ta emot Crafoordpriset i astronomi.

Berätta vad asteroseismologi går ut på!

– Det är väldigt likt seismologi på jorden, men för ett gasklot i stället för en planet med en hård skorpa. Det är en metod för att få information om insidan av stjärnor genom att observera utsidan. I klassisk astronomi ser man ytan av stjärnan och ljuset som kommer därifrån, men vi observerar vågor och deras frekvenser och kan koppla dem till stjärnans inre.

Du har intresserat dig för riktigt stora stjärnor. Vad är det som är så spännande med dem?

– De stora, massiva stjärnorna – med tio gånger så stor massa som solen eller mer – kommer senare att explodera som supernovor. De har ett ganska våldsamt liv jämfört med lugna stjärnor som solen. De avgör den kemiska sammansättningen av universum, och det sätter igång min nyfikenhet.

Vad är det mest spännande du har upptäckt?

– Å, det är definitivt hur gasskikten roterar. Stjärnornas inre roterar mycket långsammare än vi förväntade oss från teorin. Vi har upptäckt att det skiljer med en faktor mellan 10 och 100. De olika skikten kopplar mycket starkare till varandra än vi trott, och det tillåter inte en snabb rotation. Jag blir väldigt glad när teorierna är fel, för då kan vi förbättra dem. Det här var inte möjligt förrän för kanske femton år sedan, så det är väldigt nytt och spännande.

Hur kan du läsa ut det här från stjärnor som är så långt borta?

– Inblicken i stjärnornas inre kommer från rymdteleskop som är väldigt känsliga för små förändringar. Jordens atmosfär gör att stjärnor ser ut att blinka – den är inte tillräckligt genomskinlig för att vi skulle kunna se små vibrationer på stjärnorna från jordytan. Svängningar får stjärnans yta att röra sig upp och ner, och det kan vi se som variationer på en miljondel eller så i stjärnans ljusstyrka. Med andra instrument syns det som skiftningar i färgen på grund av hastighetsändringar i stjärnans yta.

Vad arbetar du med nu?

– Just nu försöker jag att tillämpa det vi har lärt oss av enskilda stjärnor på stjärnhopar. Vi vet inte så mycket om unga stjärnor, och stjärnor föds tillsammans i hopar. Stjärnhoparna skingras med tiden och stjärnorna lever sedan isolerade liv. Jag vill gå till yngre och yngre stjärnor och därför försöker vi att göra asteroseismologi för stjärnhopar där de unga stjärnorna fortfarande är samlade.

Hur ung är en ung stjärna i det här sammanhanget?

– Alla sådana här stora stjärnor är egentligen unga jämfört med stjärnor som solen, för de lever mycket kortare liv. När det gäller asteroseismologi i stjärnhopar talar jag om de första tio miljoner åren. Vi har seismologi för en handfull stjärnor som är mellan tio och hundra miljoner år gamla, men jag vill gå tillbaka närmare deras födelse där fysiken är ännu mer osäker.

När du föreläste på Crafoorddagen i Stockholm nämnde du ett framtida rymdteleskop som heter Plato. Vad hoppas du på från Plato?

– Plato blir en verkligt stor maskin, en plattform med 26 teleskop. Det kommer att ge oss mätningar av många många stjärnor, med hög massa och låg massa. Nu har vi Nasas rymdteleskop Kepler, som huvudsakligen har fokuserat på solliknande stjärnor. Det observerade också några hundra unga, massiva stjärnor, men inte så unga och så massiva som jag skulle vilja. Plato kommer antagligen att ge oss hundratusentals stjärnor med liknande datakvalitet som Kepler. Det kommer att hålla oss sysselsatta i ett decennium.