Det är inte bara engelsmän som skapat dagens variation i hundars utseende när de under 1800-talet började hårdavla olika raser på specifika egenskaper som jaktinstinkt, snabbhet och gosighet. En ny studie på över 600 hund- och vargskallar, från 50 000 år gamla till moderna, visar att skillnader fanns redan för 11 000 år sedan.

För 9 700–8 700 år sedan började hunden tydligt krympa jämfört med vargen. Och för omkring 8 200–7 200 år sedan ökade variationen i skallens storlek, enligt en studie publicerad i tidskriften Science.

De senaste åren har flera genetiska studier – och en på hundkäkars utseende – visat att variationen funnits i många tusen år, med lite olika tidsspann. Rönen i den nya studien stämmer överens med den tidpunkt då genforskare från bland annat Sverige ser en tydlig skiljelinje mellan hund och varg.

Även i skallstudien deltar svenska forskare. En av dem är Anna Linderholm, docent och genforskare vid Centrum för paleogenetik som är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet. Hon har tidigare samlat in skallar och analyserat dem genetiskt vid University of Oxford.

– Osteologer och arkeologer ansåg tidigare att stora ben tydde på vilda djur och små ben på domesticerade. Det gällde till exempel grisar jämfört med vildsvin och hundar jämfört med vargar. Men det är vanskligt att artbestämma skelettmaterial baserat på storlek – det är en av de viktigaste slutsatserna vi drar i studien, säger hon till Forskning & Framsteg.

De 643 hund- och vargskallar som ingår i studien har samlats in från museer världen över. De har skannats in med laser eller fotogrammetri, där vanliga 2D-foton sätts samman till en 3D-bild. På så sätt har skallarna kunnat jämföras in i minsta detalj.

När parametrarna ordnats i en tidsskala har forskarna kunnat se när väsentliga förändringar skett. En slutsats är att hundarna för 11 000 år sedan visade större variation än vargar, även om den inte var lika stor som i dag.

En nackdel med materialet är att skallarna daterats med en mängd olika metoder och precision. Det har gett ganska stora tidsspann, men Anna Linderholm tycker ändå att studiens resultat stämmer väl överens med de genetiska dateringarna.

– Ett problem med genetiska analyser är att dna inte bevaras så väl i gammalt material, och för kol 14-metoden behöver det finnas tillräckligt med kollagen som är det protein i ben som man mäter. De tidigaste säkra arkeologiska beläggen för hundar är 15 000 år gamla. Det finns äldre ben från hundliknande djur, men kvaliteten är för dålig eller så är de genetiskt sett vargar, säger hon.

Hur mycket som är människans bidrag till variationen i utseende kontra miljöns inverkan är svårt att säga. Att hunden avlades fram från vargar är dock klart. Men forntida vargars utseende skilde sig en hel del från dagens, vilket gör det svårare att säkert skilja urtidshundar från urtidsvargar.

Den heliga gralen är att hitta när och var hunden domesticerades. Forskningen vet ganska väl var hästar, grisar, kor och andra husdjur tämjdes av människan. Men det är svårare att pricka in hundens ursprung, då den har sin naturliga habitat på hela norra halvklotet och är så anpassningsbar till människan.

Det är inte omöjligt att det skett flera gånger, oberoende av varandra, menar Anna Linderholm.

– Hunden är det första djur vi domesticerar, men den vi vet minst om hur det hände. Att människor flyttat runt så mycket gör att det saknas en självklar centralpunkt för när och var det skedde.

Förutom Anna Linderholm har svenska forskare vid Naturhistoriska riksmuseet, Lunds historiska museum och biologiska museum deltagit i studien.