Hur ska forskare känna igen en utomjordisk farkost?

Om det skulle finnas utomjordiska besökare i vårt solsystem i dag, som av någon anledning inte vill bli upptäckta, då skulle det vara svårt att lägga märke till dem. Det finns över 40 000 objekt som aktivt övervakas – satelliter, gamla raketdelar, och blandat rymdskrot. Totalt kan det finnas över en miljon skrotdelar som är större än en centimeter.

Det här är en av tankarna bakom att forskningsprojektet Vasco utnyttjar historiska fotografier av stjärnhimlen, från tiden innan människor hade sänt upp några satelliter. I höstas publicerade Vasco-forskarna två studier av ljuspunkter som dök upp och försvann igen – transienter, som de kallar dem. Resultatet har presenterats som stöd för hypotesen att det faktiskt finns artificiella objekt i omloppsbana.

Vasco-gruppen har fått mothugg av andra forskare i en artikel som har förhandspublicerats på nätet. Forskarna från Vasco har i sin tur svarat på kritiken.

Forskare är ofta oense, och nuförtiden är det vanligt att snabb respons fram och tillbaka sker på detta sätt. Det som gör just denna debatt speciell är att sökandet efter utomjordingar väcker många känslor och ofta får stor uppmärksamhet utanför akademin. Om vi hittade andra intelligenta varelser skulle det ställa många föreställningar om oss själva och vår plats i världen på ända.

Egentligen handlar forskningsfältet om två typer av frågor. Den ena delen av det hela är sökandet efter utomjordisk intelligens. Forskare som sysslar med sådant tittar ofta långt ut i rymden och letar efter signaler eller tecken på storskalig ingenjörskonst. Den andra delen är okända fenomen på nära håll, sådana som ofta kallas UFO (unidentified flying objects) eller UAP (unidentified aerial phenomena). I vår kultur tolkas de ibland som tecken på utomjordiska besökare även om inget egentligen knyter dem till yttre rymden.

De här ämnena tycks dra till sig passionerade människor som inte är rädda för att sticka ut hakan. Det är en förutsättning för att ta sig an ämnet. Å ena sidan finns forskarvärlden, där många tycker att ämnet är onödigt och stjäl fokus från viktigare frågor. Å andra sidan finns entusiasterna, de som verkligen tror på att utomjordingarna är här. Den forskare som försöker ta sig an oidentifierade fenomen får ducka för attacker från båda de här sidorna.

Det är inte heller helt enkelt att navigera i det här ämnet som journalist.

Det hade varit spännande att sitta ner för en intervju med Beatriz Villarroel. Hon är forskare vid Nordita (Nordiska institutet för teoretisk fysik) och Stockholms universitet, och leder projektet Vasco. ”Absolut, visst kan vi ses och prata om hur allt utvecklats. Lite tajt kommande veckor eftersom jag är mitt inne i flytt och renovering men snart”, skriver hon i ett mejl. I stället skickar hon en länk till någon som låtit AI i form av några språkmodeller analysera argumenten. När jag insisterar lyckas vi ändå boka in ett möte, men hon ställer in på grund av sjukdom. Till slut lyckas vi synka oss för ett kort telefonsamtal.

– Har du sett att det är två personer som har replikerat våra resultat? säger hon.

Beatriz Villarroel hänvisar till två personer som har tagit samma data och återskapat analysen, och fått samma resultat. Ingen av dem har publicerat någon vetenskaplig artikel, men en har skickat ett intyg i form av en pdf som jag får se. Den andra personen, som heter Janne Sinkkonen och är forskare inom industrin, har lagt upp sina analyser på plattformen Github som brukar användas för att dela datorkod.

Forskarvärlden har ändå gett Vasco-gruppens resultat ett ganska svalt mottagande, och somliga forskare har direkta invändningar.

Kevin Knuth är medförfattare till studien som kritiserar Vasco-projektets senaste slutsatser. Han är professor i fysik vid University at Albany i den amerikanska delstaten New York, där hans forskning bland annat berör fundamentala frågor om informationens roll i fysiken. Han har erfarenhet av dataanalys, och har bland annat jobbat med bilder från rymdteleskopet Hubble. Vid sidan av detta har han också startat ett forskningsprogram för att undersöka oförklarade fenomen.

– Vi går ut i fält och använder vår egen utrustning för att undersöka platser där det har förekommit flera tillförlitliga UFO-observationer, säger han.

Programmet han leder kallas UAPx, eller Unidentified aerial phenomena expeditions group. En annan av metoderna de använder i UAPx är att köpa in kommersiella satellitbilder som överlappar med tider och platser där människor har sett märkliga saker. Han beskriver det hela som en liten insats, och inte ett försök att göra en fullständig kartläggning.

Däremot har han mönstrat den samtida forskningen om oidentifierade fenomen genom att skriva en översiktsartikel om vad som pågår i fältet.

De flesta märkligheter som rapporteras av allmänheten är helt normala företeelser, som bara har misstolkats. Vanliga exempel när UFO kommer på tal är fåglar, väderballonger och planeten Venus. När allt sådant har sållats bort finns en rest kvar, saker som inte har förklarats ännu. Sådant kittlar nyfikenheten hos forskare som hoppas upptäcka något som kanske inte är utomjordingar men åtminstone något minst lika viktigt som meteoriter.

Förhoppningen är att upptäcka något som ingen känner till. Astronomen Wes Watters är huvudförfattare till studien som Kevin Knuth bidrog till och intresserar sig för hur vetenskapen hanterar anomalier. I ett föredrag hänvisar Wes Watters till hur meteoriter länge avfärdades av vetenskapen. Rapporterna om stenar som föll från himlen kom från obildade människor på landet, och de verkade inte passa in i den vedertagna världsbilden. Omkring år 1800 började forskare titta närmare på fenomenet och det visade sig att meteoriter är ett verkligt fenomen som lär oss något om rymden. På samma sätt skulle det kunna dölja sig något bakom UFO-observationerna som är värt att utforska, menar Wes Watters.

Tyvärr finns det många problem med att studera fenomen som dyker upp och försvinner och inte kan reproduceras experimentellt.

– Det är svårt. Man samlar små bitar av evidens, som kan byggas upp till ett argument, säger Kevin Knuth.

Arbetet blir ofta en fråga om att bedöma vad som är bra evidens. Det blir tydligt för mig när jag läser en annan studie som Kevin Knuth berättar om. Han har räknat på de fysikaliska egenskaperna i några kända UFO-observationer. (Här ska nämnas att studien publicerades i en tidskrift som Kevin Knuth själv är redaktör för.) Där beskriver han bland annat något som amerikanska stridspiloter såg 2004, och som verkade vara ett föremål som störtdök flera kilometer ner och sedan tvärstannade. Efter vissa antaganden kom han fram till att den energi som går åt för en sådan inbromsning motsvarar en detonation av 100 ton trotyl.

– Det borde ha haft en katastrofal effekt på omgivningen, men det syntes ingenting, säger han till mig i vårt videomöte.

Det verkar fysikaliskt orimligt. Bortsett från inbromsningen borde saker som färdas så snabbt jonisera själva luften, eller i alla fall ge upphov till en chockvåg. Så då måste det ha varit en illusion av något slag?

– Det kan ha varit en illusion, säger Kevin Knuth.

Han verkar väldigt försiktig och skeptisk under vårt samtal. När jag sedan letar upp och läser hans artikel med analysen ser jag att han ändå ger utrymme för något mer. Han skriver att beräkningarna visar att observationerna antingen är fabricerade eller felaktiga – eller att det faktiskt är fråga om farkoster som är mycket mer avancerade än några kända farkoster på jorden. Han argumenterar också för att kvaliteten på vittnesmålen och utrustningen som använts för observationerna talar för att det faktiskt är fråga om avancerad teknologi. ”De observerade flygegenskaperna hos dessa farkoster stämmer överens med de flygegenskaper som behövs för interstellära resor”, skriver han.

Beräkningarna ser solida ut, men bedömningen av vittnesmålen och instrumenten är en annan fråga. Om ett resultat säger emot allt vi vet om hur fysiska föremål uppför sig, då kommer antagligen de flesta fysiker att ta det som ett argument för att det är något fel på mätutrustningen.

Forskare som sysslar med UFO möts ofta av två olika principer eller tumregler. Den ena kommer från astronomen Carl Sagan och kan ungefärligt översättas som att ”extraordinära påståenden kräver extraordinär evidens”. Dessutom hänvisas ofta till Ockhams rakkniv, som i nutida tolkningar säger att om det finns olika förklaringar till en observation så väljer man den enklaste – åtminstone tills det finns bättre data.

Kevin Knuth ville ge sig in och försöka återskapa de senaste resultaten från Vasco just för att han tyckte att det var intressant. Han har följt projektet sedan flera år.

– Jag tyckte att det var väldigt spännande med den första studien där de såg nio objekt. Men jag blev fundersam nu när de har hundratusen! Det är ju en invasion, säger Kevin Knuth.

Projektet Vasco började som en bred sökning efter saker i rymden som förändras. 2021 publicerade Beatriz Villarroel och hennes medarbetare ett fynd av nio ljuspunkter som tycktes dyka upp och försvinna samtidigt. De drog då slutsatsen att om de kunde utesluta att det var fråga om fel på fotoplåten så kan dessa ljuspunkter vara orsakade av objekt i omloppsbana.

Redan denna studie gav upphov till en respons från astronomen Nigel Hambly och en av hans studenter. Nigel Hambly lyckades verifiera att de nio ljusa prickarna fanns på de ursprungliga fotoplåtarna, men han och hans student kom också kom fram till att åtminstone några av dem kunde ha kommit till som defekter i fotoemulsionen.

Just de gamla fotografier som Vasco använder sig av är nämligen kända för att innehålla många ”artefakter” – skräp av olika slag som inte motsvarar verkliga astronomiska objekt.

– Jag tror att alla med erfarenhet av att arbeta med sådana här plåtar skulle säga att det är högst osannolikt att de mer spektakulära slutsatserna från Vasco är korrekta. Det är så osannolikt att många astronomer tycker att det inte är värt att jaga efter, säger Nigel Hambly.

Bilderna kommer från en stor genommönstring av stjärnhimlen som gjordes 1949 och framåt med hjälp av ett teleskop på berget Palomar i Kalifornien: Palomar observatory sky survey, eller POSS. Astronomerna tog fotografier av himlen, där var och en av bilderna visar en kvadrat av himlen vars sida är ungefär tolv gånger fullmånens storlek. Varje del av himlen avbildades först i rött ljus och sedan i blått ljus. Den röda avbildningen tog ungefär femtio minuter, och det är de röda fotoplåtarna som har använts i Vasco.

Det fanns inte fotofilm som var tillräckligt stor för syftet, så projektet använde sig av glasplåtar som var lite större än fodralet till en gammaldags lp-skiva, bestrukna med en ljuskänslig emulsion. Från negativen gjordes positiva bilder på nya glasplåtar, för att delas med kollegor vid olika institutioner. Kopiorna har i sin tur ibland kopierats genom att fotograferas av. Vissa av sådana fotografier har senare digitaliserats, och finns öppet tillgängliga på nätet för nutida forskare att gå igenom. Oftast är det då andra generationens kopior som har använts.

Arkivet av bilder från POSS har varit mycket användbart för att studera olika objekt, till exempel variabla stjärnor, som ändrar ljusstyrka. Under årens lopp har astronomer också grundligt undersökt bildernas egenheter och lärt sig hur de ska hantera dem. Bland annat är det väl känt att det finns stora mängder fel i just de röda bilderna. Detta bekräftas av en äldre amatörastronom som Forskning & Framsteg, F&F, har varit i kontakt med, som har egen erfarenhet att arbeta med röda POSS-bilder. Han berättar det är vanligt med skräp som ser ut som stjärnlika prickar, som ofta kommer många tillsammans, men att han också hittat fingeravtryck och små insekter. Det vanliga förfarandet är att aldrig använda bara en enskild bild, utan alltid jämföra dem med andra.

Vasco-forskarna har tagit upp och diskuterat kritiken från Nigel Hambly i en av sina senare studier, och de skriver tydligt att upptäckten är osäker och skulle kunna vara defekter på plåten. De tar ändå de nio ljuspunkterna som motivation för ytterligare studier. ”Fyndet ger upphov till en provokativ fråga: Kan några av de objekt som länge avfärdats som plåtdefekter faktiskt motsvara reflektioner eller emissioner från artificiella källor?” skriver Vasco-forskarna i sin artikel (F&F:s översättning).

Problemet är att det inte går att göra de noggranna bildurvalen och jämförelse mellan bilder för den nya typen av studier som Beatriz Villarroel och hennes kollegor vill göra. Om det finns artificiella objekt med plana ytor i omloppsbana kommer de nämligen bara att synas som mycket korta glimtar när de råkar vara vända så att en platt yta reflekterar solljus rakt mot teleskopet. Nästa gång samma objekt syns på ett foto kommer det att vara någon helt annanstans. Eftersom varje exponering tog 50 minuter går det alltså inte att verifiera sådana föremål genom att titta på flera bilder.

Därför fortsätter de att utveckla metoder för att försöka urskilja artificiella föremål i omloppsbana. En metod är att leta efter punkter som dyker upp och försvinner längs en linje på samma fotoplåt, som då skulle kunna komma från ett objekt som tumlar runt i en bana och ibland råkar glimta till. En annan är att göra en analys med ett bredare urval av data för att se om objekt försvinner i jordens skugga, där solljuset inte når dem så att det kan reflekteras.

Det här är ett helt annat sätt att använda dessa fotografiska plåtar än andra astronomer har vant sig vid. Det är bakgrunden att Beatriz Villarroel och kollegorna i Vasco har fått många frågor.

Kevin Knuth tyckte att det var svårt att reproducera Vasco-forskarnas analys. Ett problem var att Vasco har gjort olika analyser med olika urval av data. Kevin Knuth och hans medarbetare hade inte tillgång till det exakta urval av data som Vasco använt för en av sina analyser.

– Jag är förbryllad. Det är inte tydligt från de publicerade artiklarna vad de inkluderar och vad de exkluderar, säger Kevin Knuth.

Beatriz Villarroel anser däremot att det är tydligt från hennes publicerade arbeten vilka data som används, och eftersom alla data från POSS är offentligt tillgänglig bör var och en kunna göra om analysen. Däremot har hon inte angett exakt vilka punkter på vilka plåtar som ingår i analysen, eftersom hon väntar på att först få hjälp av Stockholms universitet för att sätta upp en versionskontroll för att verifiera att datafilerna inte manipuleras.

– Efter en av mina föreläsningar kom en person från Försvaret fram till mig och sade att jag borde ha versionskontroll på det här eftersom det är känsliga data, svarar Beatriz Villarroel när jag frågar henne.

Risken skulle alltså vara att någon hackar tabellen och ändrar data, vilket gör att resultatet förändras. Anledningen skulle vara att någon inte vill att resultatet ska komma ut.

– Jag tycker att han hade en stark poäng. Om det här resultatet håller ändrar det ju allt, säger Beatriz Villarroel.

Samtidigt anar jag irritation och slitningar mellan forskarna i den här debatten, när de anklagar varandra för att undanhålla data.

I en av de artiklar som publicerades i höstas handlade om att det verkade finnas lite fler ljusa punkter på plåtarna i närheten av tider då kärnvapentester genomfördes, och att det dessutom fanns en svag tendens till fler ljuspunkter de dagar då det kom fler UFO-rapporter från allmänheten. Den andra vetenskapliga artikeln innehåller två olika typer av analyser, men den viktigaste slutsatsen var att det verkade finnas färre punkter där jordens skugga befann sig. Om det bara är skräp på fotoplåtarna borde det inte spela någon roll om teleskopet riktas i jordens skugga eller inte, lyder argumentet. Däremot kan ett artificiellt objekt med släta ytor bara blänka till när solen skiner på det och inte när det befinner sig i skugga. Vasco-forskarna redovisar att de ser ungefär trettio procent färre ljusglimtar som dyker upp och försvinner när de tittar i jordens skugga jämfört med när de tittar utanför skuggan. De menar då att det måste betyda att det är en stor andel av deras prickar på fotoplåtarna som faktiskt motsvarar riktiga objekt i omloppsbana.

Det var detta som låg bakom när svenska Rymdstyrelsen i sina sociala medier gick ut med att ”Beatriz Villarroel har bevis på att jorden redan haft besök av främmande liv”, som vi på F&F nyligen berättade om. Rymdstyrelsen länkade till en intervju som de gjort med Beatriz Villarroel, och som påminner om sådant F&F tidigare har skrivit om projektet. Det som var anmärkningsvärt var inte vad som sades i intervjun, utan att det för den som bara såg själva sociala medier-inlägget kunde framstå som att Rymdstyrelsen nu vet att utomjordingar varit här.

Efter att vi intervjuat Beatriz Villarroel om Rymdstyrelsens publicering hörde hon av sig och tyckte att vi hade placerat hennes citat fel, så att det framstår som att hon tvekar om att det är något artificiellt hon upptäckt. ”Den enda tolkningen som håller för tillfället är just konstruerade föremål”, skrev hon i ett mejl. Det kan inte vara naturliga objekt, anser hon, för sådana har inte släta ytor utan reflekterar ljus mer diffust i olika riktningar. De skulle synas som utsmetade streck mot bakgrunden av stillastående stjärnor på en lång exponering.

Ytterst få vetenskapliga resultat är dock helt entydiga. Forskare pratar helst om sannolikheter, och forskningen går framåt genom att resultat stöts och blöts och granskas av andra forskare.

I Wes Watters och Kevin Knuths granskning av Vasco-artiklarna från 2025 lyckades de inte reproducera resultaten. De skriver rentav att det inte går att visa att några av de ljuspunkter som dyker upp och försvinner i data faktiskt motsvara några ”optiska transienter”, det vill säga verkliga övergående företeelser som syns i synligt ljus. De ifrågasätter kvaliteten i data, bland annat eftersom många av de prickar som dyker upp tillfälligt tycks vara i utkanten av plåtarna där felen är fler.

I sitt svar på granskningen skriver Vasco-forskarna att kritiken är missriktad. Kritikerna har använt fel data och fel sorts statistisk analys, skriver de, och anser därför att ingenting av det kritikerna skriver är relevant för tolkningen av de publicerade resultaten från Vasco.

Samtidigt som Vasco och de andra forskarna skrev kommentarer på varandras arbete bjöds Nigel Hambly in att tala inom en föreläsningsserie om sökandet efter teknosignaturer – tecken på utomjordisk teknik eller ingenjörskonst. Där presenterade han ytterligare tankar om varför det är viktigt att vara försiktig med att göra den sortens analys som Vasco har gjort. Bland annat funderar han på om det kan finnas någon effekt av att titta i jordens skugga som kommer sig av att himlen är mörkare där i största allmänhet. Kan det kanske bli fler felaktiga aktiveringar av ljuskänsliga klumpar i fotoemulsionen om det finns mer störande ljus runtom?

– Jag kan inte backa upp detta med någon kvantitativ analys, men det är en tanke. Det är jättesvårt att kalibrera fotografiska plåtar och mäta hur ljus himlen är, säger han.

Han har dessutom tittat på de glimtar på rad som Vasco-forskarna har hittat, och han avvisar dem helt och hållet. Tanken är att leta efter en rad av ljusa punkter, som skulle motsvara ett objekt med platta sidor som roterar och reflekterar solen varje gång en reflekterande yta vänds så att den speglar mot teleskopet. Varje sådant objekt borde ge upphov till en rad av punkter på en av fotoplåtarna i POSS. Om det faktiskt finns tiotusentals sådana objekt i omloppsbana borde ganska många av dem visa sig som sådana linjer. Men Nigel Hambly är inte övertygad av de exempel som Vasco har hittat och presenterar som kandidater till verkliga roterande objekt.

– Bortsett från den bästa av deras kandidater ligger de faktiskt inte på en linje, och de upprepas inte regelbundet, säger han.

Diskussionen kommer antagligen att fortsätta, i det hörn av forskarvärlden som intresserar sig för den här typen av fenomen.

Under tiden är Beatriz Villarroel gäst i olika poddar och Youtube-kanaler där allt som är oförklarat ses som indicier som pekar på utomjordingar, eller i alla fall någon sorts icke-mänsklig närvaro. En med titeln “100,000 UFOs Are Surrounding Earth!” ft. Top Astronomer Beatriz Villarroel har i skrivande stund uppåt 780 000 visningar efter att ha legat ute i tre månader.

I grund och botten är frågan hur mycket som går att få ut av de gamla fotoplåtarna från Palomar-observatoriet. Nigel Hambly rekommenderar att gå tillbaka till originalen och inspektera dem under mikroskop för att utesluta att de punkter man tittar på är klumpar av fotokänslig emulsion på själva plåtarna. Detta skulle tyvärr vara oerhört tidsödande och svårt. Det krävdes mycket lirkande från Nigel Hamblys sida för att få de lokala astronomerna på Palomar att leta fram och undersöka bara den enda plåten som innehåll de ursprungliga nio samtidiga punkter som Vasco hittade .

För att verkligen övertyga forskarvärlden om att det finns någon uppsättning av främmande föremål tror många att det som skulle behövas är oberoende mätningar från flera instrument. Det är också vad Beatriz Villarroel planerar att göra med sitt projekt ExoProbe, som ska titta på himlen i dag och med olika knep genomskåda bruset av rymdskrot.

– Vi är igång! säger hon.

Ett teleskop står redan i New Mexico och spanar efter tecken på något främmande i omloppsbana. Hon arbetar med att få in pengar till ett till, som ska stå ungefär två mil från det första så att de kan mäta från olika vinklar och på så sätt avgöra avståndet till föremål som de ser i rymden.