Kärnfusion billigare än kol

Det här är en artikel från 2014.

Solen alstrar energi i sitt inre där vätekärnor slås ihop till helium i en process känd som fusion. Av alla kända sätt att få fram energi är fusionen det mest effektiva. Men att härma fusion i en reaktor på jorden möter stora svårigheter. Det svåraste är att få fram tillräckligt högt gastryck. Problemet löses genom att i stället värma upp gasen till tiotals miljoner grader. Fast då blir gasen, plasman, så het att den måste hållas ihop av ett magnetiskt fält för att inte smälta reaktorsväggarna.

Det finns i dag två dominerande sätt att lösa reaktorns arkitektur: tokamaken och stellaratorn. I bäggge fallen skapas det magnetiska fältet av supraledare som måste kylas till nästan absoluta nollpunkten. Det kräver mycket energi, och hittills har ingen lyckats få ut mer energi ur systemet än vad som tillförts.

Den nya konstruktionen – en så kallad dynomak – skapades av amerikanska forskare vid University of Washington i Seattle. Plasman i dynomaken ska värmas upp direkt av elektrisk ström som släpps igenom gasen. På så sätt slipper man de dyra supraledarna och deras behov av kylning.

Enligt konstruktörerna kommer kostnaden för att producera energi med dynomak att minska med cirka en tredjedel jämfört med motsvarande kolkraftverk. Om allting fungerar som på ritningen, vill säga. Elisabeth Rachlew, professor vid Tekniska högskolan i Stockholm, är mycket skeptisk:

– Jag har hört talas om det tidigare, fast då har det kallats sfäromak. Så det är inget nytt. Dessutom bygger beräkningarna på så kallade skalningslagar där man själv väljer de bästa koefficienterna, vilket innebär stora osäkerheter. Mycket intressantare för utvecklingen av fusionsreaktorn är stellaratorn i Greifswald, Tyskland, som ska startas snart.