”Kommer en svensk AI förstöra mitt skrivande?”

När jag undertecknade ett förlagskontrakt för den engelska utgåvan av boken Mörkret och människan behövde jag skriva under på att boken “är ett originalverk och att inga generativa artificiella intelligenstekniker (inklusive men inte begränsat till maskininlärningsmodeller och stora språkmodeller (LLM)) har använts vid skrivandet av någon del av Verket” (översatt från engelska).

Jag tänkte på den klausulen i mitt kontrakt när jag läste nyheten att regeringen vill satsa på utvecklingen av en svensk AI-språkmodell. Denna satsning har stöd av flera centrala aktörer, som Författarförbundet, Bonniers och Tidningsutgivarna. Modellen kommer utvecklas med hjälp av WASP (Wallenberg AI, Autonomous Systems and Software Program), en inflytelserik forskningsstiftelse som jag ofta stötte på när jag arbetade som forskningskommunikatör för ett projekt som hade fokus på just AI och bearbetning av stora datamängder.

Kortfattat handlar det om att utveckla ett slags svenskt ChatGPT, som är tränad på svenska texter (till exempel journalistik samt fack- och skönlitteratur), för att på så sätt säkra att AI-användningen är anpassad efter den svenska språkmiljön. Det ligger ett tydligt politiskt och nationellt intresse bakom att ha en “svensk AI” som inte är beroende av techjättarna i USA. Regeringen vill därför “se en ökad tillgång till träningsdata genom utökad insamling och digitisering, dvs. omvandling av analog information till digital, av kulturarvsmaterial”, enligt den nya AI-strategin.

Detta väcker förstås flera frågor, för mig framför allt:

I sitt remissvar till regeringens AI-satsning har Författarförbundet framhållit vikten av att detta projekt respekterar upphovsrätten. “Träning och användning av språkmodeller innebär ett intrång i upphovsrätten, vilket i sin tur kräver både samtycke och ekonomisk ersättning”, skriver förbundet i sitt remissvar och kräver därför att “[u]pphovsrättsinnehavare får skälig ersättning – inte bara för att det är juridiskt nödvändigt, utan för att modellerna kan användas för att skapa tjänster som i praktiken riskerar att konkurrera ut de ursprungliga innehållsskaparna”.

Det vill säga: En svensk språk-AI kan göra att du blir av med brödfödan, så du borde i alla fall få lite pengaplåster på såren.

I samtliga pressmeddelanden jag läst från olika aktörer understryks vikten av att respektera upphovsrätten, men vad det innebär i praktiken är oklart. Det är märkligt att flera aktörer koordinerat går ut med pressmeddelanden utan att klargöra vad som gäller rörande licensavtal och ersättning för en hel berörd yrkesgrupp. Det enda konkreta jag sett är Anders Eriksson från Tidningsutgivarna som säger att det inte är aktuellt med någon ersättning.

Träningen av den svenska språkmodellen kommer ske under 2026 med hjälp av superdatorn Berzelius vid Linköpings universitet. Forskare har redan använt Berzelius för att träna svenska språkmodeller, så den nya versionen kommer inte att starta från noll. Svenska verk måste således redan ha används för att träna denna AI-modell.

Det är den faktiska bakgrunden, nu vidare till mina känslomässiga reaktioner.

Om ingen ersättning utgår till de författare vars verk har använts för att träna den svenska AI-modellen är det fråga om samma slags stöld av kreativt material som techjättarna i USA har gjort sig skyldiga till. Men det är nog en sekundär fråga på det stora hela. Den stora frågan är vad som sker med vår relation till språket när allt fler ord runt omkring oss har ett maskinursprung.

För några veckor sedan fick jag ett samtal från en gammal vän som jag inte hade hört av på flera år. Han ville att jag skulle läsa utkastet till hans nya bok, eller snarare: trilogi. På fyra månader hade han skrivit tre böcker med hjälp av ChatGPT.

“Varför ska bara ni som har lärt er skriva bra få berätta historier?” frågade han när jag påpekade att det nog inte finns något förlag som vill publicera en ChatGPT-trilogi. Det är en rimlig invändning. Att skriva en bok kräver ofta flera års slit. Många bär på en berättelse de vill få ut, men själva skrivandet kan bli ett oöverstigligt hinder. Varför då inte göra som min vän och be ChatGPT om hjälp?

Att snabbt kunna producera stora mängder helt okej text kommer säkert leda till en textinflation. Samtidigt hörs klagomål på att allt färre människor läser böcker (fast så kanske det alltid har låtit?). En framtida situation där det skapas mer och mer text, samtidigt som folk läser mindre och mindre verkar trolig. Inom akademin kommer problemet säkerligen växa än mer. Få forskare hinner ta sig tid att läsa mer än kanske en handfull vetenskapliga artiklar på en vecka (förmodligen mindre än så), samtidigt som mängden artiklar som publiceras växer allt mer. Generativ AI används redan nu för att skriva vetenskapliga artiklar.

Farhågan blir att tillämpningen av AI-språkmodeller gör att texten förlorar i status/värde/aura (jag har svårt att hitta rätt ord här, och nej jag tänker inte fråga ChatGPT om hjälp). Dels på grund av inflationen i mängden text, dels på grund av misstänksamheten som väcks inför ordens ursprung.

Varför skriver man? Ord är telepati. Jag kan ta mina inre tankar och använda ord för att få in dem i någon annans huvud. Ord är kommunikation på djupaste nivå. De är mänsklig språkmagi – ända fram tills en maskin tränger sig in mellan orden. Jag kan inte längre veta om det är en människa som har skrivit texten jag har framför mig. Precis som med nyskapade bilder, filmklipp och låtar inträder ett ögonblick av misstänksamhet innan jag börjar läsa. Är det en maskin eller människa som har skrivit det här? Eller en kentaur: ett till hälften artificiellt, till hälften biologiskt neuralt nätverk.

Just därför var det så viktigt för mitt engelska förlag att försäkra sig om att jag inte hade använt någon AI för att skriva min bok. Just därför kommer det också bli viktigare för fotografer, författare, musiker, konstnärer och andra att hävda att “ingen AI användes i produktionen av detta verk” (se till exempel Musikerförbundets upprop för mänsklig musik). Det blir djupt tragiskt: en kulturskapare på Instagram som desperat signalerar att hen är en människa i ett flöde fullt av AI-slask. Att vara människa blir en del av ens personliga varumärke.

Svenska författare måste ha rätt att säga nej till att deras verk används av superdatorn Berzelius i Linköping för att träna den svenska AI-språkmodellen. Det är inte rimligt att man lägger flera års arbete på att skriva en bok, varpå detta arbete per automatik sedan sugs upp av en AI för att tjäna kommersiella eller andra intressen. Därför känns det bra att det i den engelska utgåvan av Mörkret och människan står att “Ingen del av denna bok får användas på något sätt för inlärning, träning eller utveckling av generativ artificiell intelligens”.

Jag har fler tankar kring den svenska AI-språkmodellen, men för att inte bli för långrandig stannar jag här. Vad jag innerst inne vill säga är: Jag är rädd för att den svenska AI:n gör att jag tappar lusten att skriva.

Texten har tidigare publicerats på Jonas Enanders hemsida.